Ljuset som alltid lyser

Längst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett “samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden “drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Kärleken bär…

Jag bär min son i mina armar när han skall somna. Så har jag gjort sedan han föddes. Ännu efter ett år kommer han och visar att han vill jag skall bära honom när han är trött. De första månaderna vilade han inlindad i ett täcke, likt ett lindebarn. Bara ansiktet syntes.

Varma vår och sommarkvällar bar jag honom ute i trädgården. Alla dofterna trädde fram tydligare. Gräset som svalnat och blivit fuktigt. Kaprifolens oöverträffade ljuvlighet. Rosornas överdådiga blomning.

Jag såg i hans ögon en förändring i uppmärksamhet: dofterna var annorlunda ute än inne. Så gick jag med honom genom trädgården och vakade över hans ansiktes skiftningar. I hans synfält fanns endast mitt ansikte, den blå kvällshimlen och asparnas prasslande lövkronor.

Någon gång i framtiden kommer han börja undra över de stora frågorna som inte har några bestämda svar. Då ska jag berätta om hur han kommit ur min och min älskades kärlek till varandra. Att han är ett kärleksbarn som var efterlängtad långt innan han blev född. Att jag varje dag bar honom i mina armar tills han somnade. Att det bland hans första upplevelser finns en faders ansikte av oändlig kärlek, en himmel -blå av hopp och längtan- och att livets hemlighet viskas i asparnas löv i sommarkvällen.

Som vuxen kommer han inte minnas något av detta. Men berättelsen om hans tidigaste barndom kommer han att göra till sin. Han kommer skapa bilder utifrån det vi berättat för honom. Bilder som fungerar som källa för fantasin, som i sin tur blir till nya berättelser. Alla på temat: mitt liv som liten baby, mitt första år, etc…

Det dynamiska växelspelet mellan bild och berättelse genererar den energi som laddar berättelsens transformation till urberättelse och personlig myt. Kort sagt – till en föreställning om ett personligt paradisiskt ursprung.

Mening och närvaro

Jag satt en dag på golvet och iakttog min då 1–årige son när han lekte. Men mina tankar var på annat håll: de sysslade med sådant som ”vad ska jag hitta på idag som får tiden att gå på ett meningsfullt sätt”.

Mitt sinne var således splittrat som det för det mesta är, och som jag tror att de flesta känner igen sig i. Den här uppdelningen mellan å ena sidan det som är för handen och å andra sidan var vi har våra tankar – är så vanlig att det närmast tas för det naturligaste bland sinnestillstånd. Att uppleva enhet mellan sig själv och världen omkring, utgör undantagen.
I det ögonblick jag verkligen såg min son, öppnades mitt hjärta för hans underbara oskuldsfullhet och totala närvaro i leken. En stilla lycka spred sig inom mig. Mina tankar på att skapa mening åt denna dag var som bortblåsta. Det fanns ingenting längre att söka, allt fanns redan här! Meningen kom som känslor av kärlek till honom och inte som något jag måste tänka ut på förhand.

När vi tänker ut meningen på förhand som ett sätt att fylla tillvaron, är det ett sätt för egot att söka sig självt genom en självigenkännande handling. Det meningsfulla står att finna via två helt olika vägar. Det självbespeglande jagets (egot) väg som går individualismens väg där var och en själv är sin egen skapare. Mening är här något vi redan erfarit och som vi vill återuppleva.

Skillnaden ligger i att jaget måste riktas inåt sig självt för att skapa mening. Med uppmärksamheten vänd mot en föreställd framtid (om än bara lite senare samma dag), är det omöjligt att samtidigt vara närvarande i ögonblicket och skeendet man redan befinner sig i. Detta är det självbespeglande jagets meningsskapande plan.

Det andra planet ligger djupare och är svårare att känna igen, eftersom det inte alls är en produkt av det individuella egots förmåga till medveten kreativitet. Det söker inte tillfredsställa sina begär via självbespeglande objekt. Här förnimms meningen intuitivt och som en gåva från en okänd givare, snarare än som resultatet av en strävan. Den utgör effekten av förmågan att öppna sig för det som redan är för handen och låta sig beröras av det. Människan är den hon är för att hon samspelar med sin omgivning. Här ser vi bokstavligen hur denna egenskap återfinns i hennes psykiska struktur.

Uppgiften som fyller ett liv

Det finns egentligen endast en sak värd att sträva efter. Allt annat vi önskar oss eller har begär till medför samtidigt en eller flera nackdelar. Materiella strävanden tappar sin verkliga mening efter en viss nivå av grundtrygghet.

Tillfredsställelsen att äga tingen vi begär tonar snart bort och snart gläder saken oss inte längre. Det materiella begäret är omättligt eftersom det ofta handlar om brister av annat slag men som vi kompenserar genom de former av tillfredsställelser vi känner till. Att köpa saker är per definition nutidsmänniskans signum och måttet på en god medborgare. För bara ett par decennier sedan var medborgarens uppgift att bidra till produktionen. Idag måste varje person bidra till konsumtionen. (1)

Det enda som egentligen är värt att sträva efter är kärleken. Att leva med uppgiften att öka förmågan att ge och ta emot kärlek skänker belöning från första stund. Kärlekens uttryck är oändliga och därför finns inget av ”nyhetens behag” i kärleken som kan minska dess värde.

Att leva i kärlek innebär att leva i sanningen. Kärleken kan inte finnas där det finns likgiltighet. Den som är likgiltig kan inte samtidigt känna kärlek. Likgiltigheten är ett slags stillestånd i själ och ande – en pågående levande död. Det finns visserligen omständigheter så fruktansvärda att människan måste göra sig likgiltig av rena överlevnadsskäl. Men kärleken innebär att vara berörd av medmänniskan och därmed kan inte likgiltighet existera samtidigt med kärlek i en och samma person.

Kärlek existerar endast i nuet. Därför kan den inte vara ett mål i ett projekt. Kärlekens förverkligande ligger i, till skillnad från all annan strävan, att den utgår från varat. Därför kräver inte kärleken att du ska prestera mer, andras godkännande eller att du på ska vara bättre än den du redan är. Tvärtom ökar kärleken ju mer du förmår slösa med den. Den blir större ju enklare, sannare och ärligare du är mot dig själv och andra.

Kärleken behöver man inte söka någon annanstans än där man redan befinner sig. Det finns säkert något av kärlekens uttryck som går att efterkomma eller upptäcka i varje vardagssituation. Det är nästan alltid vi själva som ställer oss i vägen för det godas oändliga uttrycksformer. ”För att leva fullt ut i verkligheten utan skygglappar måste jag också acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag levt med dess tillkortakommanden” (2).

(1) Se Zygmunt Baumann: \”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen\” Daidalos 1999
(2) Else-Britt Kjellqvist: ”De får vingar. Anden och psykoanalysen – en civilisationskritik.” s.18

Främlingen är jag själv

Det var nätt och jämt att jag hann lägga märke till det: Hur jag vid promenaden från dagis blev på min vakt när jag mötte en man, också han promenerandes. Han stod nedböjd för att knyta kängsnöret men reste sig strax innan vi mötte varandra. Vi passerade varandra på ett fullständigt normalt vis.

Det som slog mig var detta uns av misstänksamhet i avläsningen av omgivningen. Som ett bakgrundsljud man för länge sedan vant sig vid men som plötsligt hamnar i medvetandet. Som om omgivningen utgjorde ett potentiellt hot som man måste skydda sig mot. Av vilken anledning då? Det händer ju aldrig att det finns anledning att vara försvarsberedd.

Varje okänd människa är inte främst en medmänniska – med tankar, känslor och erfarenheter av både lycka och lidanden, förmögen att älska och visa omsorg och som söker svaren på sina egna existentiella frågor. Nej, den andre är först och främst en främling och därmed förbunden med ett potentiellt hot.

Men endast ett jag som är rädd, ser främlingens hot framför anblicken av en medmänniska:
Rabbin frågade: “Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag?” En lärjunge trädde fram och försökte svaret: “När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. “Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: “När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. “Fel”, sade rabbin igen. “Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Det är således natt ännu.

Man ser inte verkligheten som den är. Man ser verkligheten som man själv är. Den som ser en främling och inte en medmänniska är först och främst en främling för sig själv i någon utsträckning.

Ett avgörande möte

 Här följer en berättelse om en av de märkligaste upplevelser jag varit med om.

Hösten 1990 gick jag tillsammans med en god vän och min dåvarande sambo till Moderna Museet för att se en utställning av Per Kirkeby. Vi kom överens om att de skulle gå runt utställningen åt motsatt håll. Jag ville helt enkelt slippa lyssna till deras kommentarer då det skulle störa min upplevelse.

Vi besåg konsten och tog därefter en promenad tillbaka till Slussen och Götgatsbacken. Vi gick in på en krog och slog oss ned vid ett bord för att vila våra fötter. Det var endast vi och två yngre män i lokalen. Först om flera timmar skulle lokalen fyllas med folk. Vi beställde in varsin öl och satt och småpratade lite om utställningen. Efter en stund förlorade jag intresset för samtalet och lät istället blicken röra sig över lokalen och de två männen som satt vid bardisken och pratade. Det var då det hände.

Plötsligt tonade männen ort, även om de hela tiden satt där helt oberörda av det som nu hände. Lokalen fylldes med ett strålande ljus, särskilt starkt just runt dem jag riktat blicken mot nyss. Min upplevelse var att detta var mer verkligt än något annat och att den vanliga verkligheten inte på långa vägar var lika verklig som ljusskenet, som uppfyllde mig helt.

En *röst* förmedlade inifrån ljuset och samtidigt inifrån mig, att verkligheten är ett sken och inte den verkliga verkligheten. Den *sa* också något i stil med att det individuella jaget endast är illusoriskt och utan egen verklighet. Istället är allt Ett. Det finns ingen åtskillnad mellan människor annat än på jagets nivå som samtidigt är en föreställning. Allt är förenat i en enda kropp, världen är en och allt är förenat i kärleken. Så löd budskapet ungefär. Det är svårt säga exakt eftersom det inte förmedlades med ord i vanlig mening utan direkt till hjärtat. Jag vet inte hur länge det pågick men någon eller några få minuter. Därefter tonade ljuset bort och den vanliga verklighetens obevekliga materialism var tillbaka. Öppningen mot den transcendenta världen var sluten.

Min vän och min sambo såg på mig och undrade vad det var med mig. De måste sett att något hänt. Jag berättade om min upplevelse men de kunde inte ta emot den. Snart nog pratade vi istället om vardagens trivialiteter. Men jag glömmer aldrig händelsen som jag snart kom att förstå som en religiös upplevelse. Det gick dock helt emot min självbild och hur jag såg på tillvaron. Det skulle ta sexton år innan jag kunde närma mig en kristen tolkning. Först då fick upplevelsen en vettig tolkningsram.