Kärleken bär…

Jag bär min son i mina armar när han skall somna. Så har jag gjort sedan han föddes. Ännu efter ett år kommer han och visar att han vill jag skall bära honom när han är trött. De första månaderna vilade han inlindad i ett täcke, likt ett lindebarn. Bara ansiktet syntes.

Varma vår och sommarkvällar bar jag honom ute i trädgården. Alla dofterna trädde fram tydligare. Gräset som svalnat och blivit fuktigt. Kaprifolens oöverträffade ljuvlighet. Rosornas överdådiga blomning.

Jag såg i hans ögon en förändring i uppmärksamhet: dofterna var annorlunda ute än inne. Så gick jag med honom genom trädgården och vakade över hans ansiktes skiftningar. I hans synfält fanns endast mitt ansikte, den blå kvällshimlen och asparnas prasslande lövkronor.

Någon gång i framtiden kommer han börja undra över de stora frågorna som inte har några bestämda svar. Då ska jag berätta om hur han kommit ur min och min älskades kärlek till varandra. Att han är ett kärleksbarn som var efterlängtad långt innan han blev född. Att jag varje dag bar honom i mina armar tills han somnade. Att det bland hans första upplevelser finns en faders ansikte av oändlig kärlek, en himmel -blå av hopp och längtan- och att livets hemlighet viskas i asparnas löv i sommarkvällen.

Som vuxen kommer han inte minnas något av detta. Men berättelsen om hans tidigaste barndom kommer han att göra till sin. Han kommer skapa bilder utifrån det vi berättat för honom. Bilder som fungerar som källa för fantasin, som i sin tur blir till nya berättelser. Alla på temat: mitt liv som liten baby, mitt första år, etc…

Det dynamiska växelspelet mellan bild och berättelse genererar den energi som laddar berättelsens transformation till urberättelse och personlig myt. Kort sagt – till en föreställning om ett personligt paradisiskt ursprung.

Uppgiften som fyller ett liv

Det finns egentligen endast en sak värd att sträva efter. Allt annat vi önskar oss eller har begär till medför samtidigt en eller flera nackdelar. Materiella strävanden tappar sin verkliga mening efter en viss nivå av grundtrygghet.

Tillfredsställelsen att äga tingen vi begär tonar snart bort och snart gläder saken oss inte längre. Det materiella begäret är omättligt eftersom det ofta handlar om brister av annat slag men som vi kompenserar genom de former av tillfredsställelser vi känner till. Att köpa saker är per definition nutidsmänniskans signum och måttet på en god medborgare. För bara ett par decennier sedan var medborgarens uppgift att bidra till produktionen. Idag måste varje person bidra till konsumtionen. (1)

Det enda som egentligen är värt att sträva efter är kärleken. Att leva med uppgiften att öka förmågan att ge och ta emot kärlek skänker belöning från första stund. Kärlekens uttryck är oändliga och därför finns inget av ”nyhetens behag” i kärleken som kan minska dess värde.

Att leva i kärlek innebär att leva i sanningen. Kärleken kan inte finnas där det finns likgiltighet. Den som är likgiltig kan inte samtidigt känna kärlek. Likgiltigheten är ett slags stillestånd i själ och ande – en pågående levande död. Det finns visserligen omständigheter så fruktansvärda att människan måste göra sig likgiltig av rena överlevnadsskäl. Men kärleken innebär att vara berörd av medmänniskan och därmed kan inte likgiltighet existera samtidigt med kärlek i en och samma person.

Kärlek existerar endast i nuet. Därför kan den inte vara ett mål i ett projekt. Kärlekens förverkligande ligger i, till skillnad från all annan strävan, att den utgår från varat. Därför kräver inte kärleken att du ska prestera mer, andras godkännande eller att du på ska vara bättre än den du redan är. Tvärtom ökar kärleken ju mer du förmår slösa med den. Den blir större ju enklare, sannare och ärligare du är mot dig själv och andra.

Kärleken behöver man inte söka någon annanstans än där man redan befinner sig. Det finns säkert något av kärlekens uttryck som går att efterkomma eller upptäcka i varje vardagssituation. Det är nästan alltid vi själva som ställer oss i vägen för det godas oändliga uttrycksformer. ”För att leva fullt ut i verkligheten utan skygglappar måste jag också acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag levt med dess tillkortakommanden” (2).

(1) Se Zygmunt Baumann: \”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen\” Daidalos 1999
(2) Else-Britt Kjellqvist: ”De får vingar. Anden och psykoanalysen – en civilisationskritik.” s.18