Ljuset som alltid lyser

Längst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett “samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden “drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Långsamhetens kultur del 1

Problemet
Vi är alla utsatta för en större press i dagens samhälle jämfört med för tio år sedan. Arbetsmarknaden är helt annorlunda idag med en starkare fokusering på snabbare vinstutdelning och högre produktionstakt. Istället för lagerhållning som utjämnande buffert mot variationer i försäljningen använder man idag ”humankapitalet”. Antalet anställda regleras mot konjunkturens upp- och nedgång. Företag med känsla för ortens och de anställdas väl och ve är sällsynta.

Individens betydelse i samhället har förskjutits från att ha varit producent i ett kollektiv av producenter. I takt med att industrisamhället försvunnit och ersatts med tjänstesamhället, har den enskilde kommit att tilldelas rollen som konsument. Alltmer isolerad från kollektivet, har individen själv fått ansvara för mening och sammanhang i sitt liv. Idag är varje individ mer än tidigare tvungen att skapa förutsättningar, planer och strategier för att få tillgång till det slags liv som kallas normalt. Ovanpå samhällskravet om självständigt ansvar för utbildning, karriär och ekonomisk trygghet, kommer sedan kravet på självförverkligande i övrigt.

Samtidigt som arbetsmarknaden förändrats, har även kommersialiseringen nått nya nivåer. Ingen går längre fri från dess propagandaapparat, reklambranschen. I media styckar propagandan programmen i småbitar och vi tilltalas som kompletta idioter av reklambranschens ansvarsbefriade budskap om självförverkligande genom konsumtion. Vi är mer stressade än någonsin tidigare. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar pressar upp andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till nästan femton procent av den arbetsföra befolkningen. En helt barock siffra. Barnafödandet sjunker återigen, vilket i sammanhanget framstår som helt naturligt: utveckling innebär tydligen något helt annat än hälsa och livskvalitet för den lilla människan.

Det är klart att det ter sig problematiskt för den enskilde att ta del i ett scenario som så djupt griper in i livet, samtidigt som möjligheterna att påverka sambanden mellan privatliv och samhällsgemenskap tunnas ut alltmer. Vem vill engagera sig i det gemensamma när det inte finns tid och ork ens till det egna? Att ytterligare pressa sin förmåga, att oftare möblera om i sin kalender för att få in ännu en uppgift eller tid för återhämtning, leder till att det någonstans uppstår ett tryck i motsatt riktning. Men när inte tiden räcker till, när inte andan kan hämtas tillbaka, när inget utrymme finns för att vara med sig själv och bara njuta eller vara fritt skapande- då måste uppdämda behov ta sig andra uttryck.

En av de allvarligare effekterna av att alltför mycket och alltför länge, leva i problemet som det formuleras ovan, är att vi förlorar kontakten med djupupplevelsen hos oss själva, den intuitivt uppfattade ”inre röst” som alltid veta mer än förnuftet. Det finns inte längre något som står emellan krav och egentlig förmåga. Vägen kan snart börja luta uppför… Gränsen mellan kropp, psyke och yttervärld är mer flytande än vi vill tro. Ett komplicerat liv i det yttre har en motsvarighet i det inre, varför en själskonflikt rörande t.ex. ens sociala liv, mycket väl kan komma att ta sig kroppsliga uttryck.

Med olika medel och strategier försöker vi hålla livskvaliteten uppe i en krävande tid. Energi hämtar vi kanske i familj och fritidsintressen, ur en deckare läst i hängmattan eller på café. Kanhända söker vi oss till skogen för att plocka bär och svamp. Galleriornas och museernas samlingar skjuter plötsligt till en inspirerande tanke, eller så snickrar vi på huset, lyssnar på musik eller älskar. Det är bra så. Allt placeras i den andra vågskålen, så att den förmår väga upp förlusten av den kraft vi givit bort genom att göra det vi ”måste”.

Långsamhetens kultur
Långsamhetens kultur innebär dock något bortom ovanstående sysselsättningar. En slags förlängning eller en fördjupning av det vi redan gör. Syftet är att helt enkelt ta oss tillbaka till ”basen” och genom övning vara verksamma därifrån. För den som ifrågasätter sitt deltagande i ekorrhjulet, erbjuder långsamhetens kultur goda alternativ.

I långsamheten är det mättnad som eftersträvas. Viktigt är då glädjen över livet, vänskapen och naturen. I strävan efter enkelhet överser man med det annars kluvna synsättet att dela in saker och ting i motsatser. Därför övar man sig att avstå från detta konfliktgenererande seende. Glädjen i det lilla är lika värdefull som i vilken exceptionellt positiva nyhet som helst. Att känna glädje över det enkla, nära, är kanske en rikare källa till glädje, än för den som kräset ratar vardagens lilla glädje för ”viktigare” källor.

Att vara till nytta är för de flesta något eftersträvansvärt. Att kunna göra något för andra är en verklig glädje. Samma person kan å andra sidan ha svårare för att bereda sig själv den glädje som tillkommer andra. Att t.ex. avstå från alla duktigheter under en dag, och istället ägna sig åt onyttan, kravlösheten och njutningen kan komma att visa sig vara förenat med komplexa känslor och tankar. Att bara vara väcker kanske skulden, ger oro och rastlöshet. Förmågan att göra ingenting är dock något man kan öva sig i, varvid man kommer upptäcka att den faktiskt innehåller helt andra ”saker” än man annars uppmärksammar.

Att på djupet utvecklas som människa, kan för några leda fram till ett ställningstagande kring om hon ska fortsätta klamra sig fast vid sitt liv eller släppa taget om det. Intuitivt anar hon att det finns mycket mer att upptäcka. Längtan till att vilja vidga och fördjupa perspektivet bortom det uppenbaras breda fåra, gror i bakgrunden medan tiden går. Från att ha känt ett starkt behov av mening i det hon gör, kommer kanske en lättnad från detta krav. I takt med gjorda insikter och livserfarenhet känns det inte särskilt viktigt att allt måste vara meningsfyllt på just mitt sätt. Omärkligt förflyttas människans vara så att hon lär sig att ”älska livet mer än dess mening”. När man inte längre hakar upp sig vid de värden massmedia sprider kring ungdomlighet, sex, mode, rikedom, lyx, kändisskap osv. återstår det som utgör våra liv. Det är en sak att för en stund drömma sig bort, men något helt annat när man låter sig slukas av den största industrin i världen; underhållningsindustrin genomtränger samhället på alla nivåer och i alla dess former.

Man måste hålla i minnet att en viktig skillnad mellan oss och de som levde förr, är att de levde i ett naturligt tempo som var idealiskt för närvarokänslan i det som är, medan vi lever i ett onaturligt tempo som kräver var och ens egen reflektionsförmåga, ansvar och handlande för att alls skapa ett naturligt tempo åt sig själv. Därför kommer viljan till en fördjupad livsupplevelse ge kraft åt det kritiska seendet, inte endast kring samhällets banala perspektiv på utveckling och mening, utan också åt medvetandet om den man själv kommit att bli.

Den mogna människan förstår att inte kasta ut det gamla och skaffa nytt. Det är kanske en sen upptäckt att man i ivern över att omfatta ”bättre” läror, undgår upptäckten att ens missnöje med livet rör själva beteendet att söka nytt. Sökarens problem är ju inte bristen på goda ”läror”, utan brist på insikt om själva sökandets orsaker. I själv verket kan sökarens variant av livslögn, bygga på en falsk föreställning om att det är själva sökandet som skiljer ut henne från ”massan”. Men i denna mening är sökaren lika mycket en produkt av konsumtionssamhället som vem som helst i massan. Sökaren konsumerar bara andra produkter, t.ex. sådana produkter som börjar med ordet ”alternativ”. Sedan kan det vara mat, kläder, utbildningar, böcker, människor, etc. Men den som känner för att kontemplera problemet, kan ju alltid ägna en liten stund åt Franciscus av Assisis formulering kring problemet: Det vi söker efter är det som söker. Förhoppningsvis finner vi att det kanske inte handlar så mycket om vad vi bör göra, som vad vi inte bör göra. Det kan i själva verket vara en nog så egoistisk föreställning, att man ständigt och jämt tror sig behöva prestera förändringens innehåll, när det i själva verket kan handla om problemet att acceptera det som är.

Den personliga utvecklingen innebär ju mindre av göra, och desto mer av vara. Göra-människan har dock oerhörda svårigheter att föreställa sig varat som aktivt och inte som ett passivt tillstånd. Det problemet existerar dock endast på egots nivå, vilket inses av vem som helst som förstår att skilja ut en djupare nivå inom sig, från den egohävdande delen av sig själv. Ett exempel: En rökare som slutar röka, kommer att inte längre kalla sig själv rökare, utan istället en icke-rökare. Så länge han gör det riskerar han att återfalla i den gamla identiteten som rökare. Felet ligger förstås i att hans nya identitet som ickerökare, per definition utgår från den gamla identiteten som rökare, men nu i form av en negation. Man kan inte icke-vara. Därför är ickerökaren hela tiden beroende av rökarens vara. Således bör alltså ickerökaren upphöra med att också vara ickerökare. Istället för att definiera sig: ”Jag är ickerökare”, behöver han istället finna sin förankring i: ”Jag är”. Då har han sin förankring i varat istället för görat.

Att ersätta det ena med något annat är inte vad vi söker. Det handlar om att avstå, snarare. Enkelheten finns redan men genom vårt sätt att forma våra liv, har vi också kommit att skymma sikten till det vi söker. Enkelheten bygger på en grund av uppmärksamhet, vilken endast är möjlig att upprätthålla här och nu. Uppmärksamhet är också intimt förbundet med ett nybörjarperspektiv på allt vad tillvaron ställer i vår väg. Det innebär att låta sig vara o-vetande vid ingången av varje ny situation. På det sättet odlar man förmågan att vara istället för att låta jaget bestämma situationens betydelser och begränsade möjligheter.

Uppmaningen lyder: slarva med fästanordningarna i morgon bitti när du stiger upp för att ta på dig dig själv och din bestämda världsordning. Se till att det åtminstone finns ett litet glapp där det oansenligt oförutsägbara kan ta spjärn. Med tiden kommer en dag bördan av dig själv brytas loss och falla av och då befinner du dig mer i nuet och är friare än idag. Tryggheten finns dock inte, men å andra sidan är det bara illusionsmakeri att tro att den finns över huvudtaget. Nu ska man ju inte gå omkring och känna sig som om varje dag kunde vara den sista. Nej, välj då hellre att leva som om det vore den första. På så sätt skiftar du förtvivlan mot förundran. Och då kan livet upplevas som du gjorde när du var barn: oändligt, obeskrivligt och fantastiskt!

Pelle Bengtsson: Mot enkelhetens punkt
Owe Wikström: Långsamhetens lov
Owe Wikström: Den outgrundliga människan
Rollo May: Friheten och ödet
Rollo May: Kärlek och vilja
Nina Karin Monsen: Den älskande människan
Erich Fromm: Att ha eller att vara
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism

Långsamhetens kultur del 2

Anteckningar från Kaffestugans konditori i Mora, december 2001 – 27 januari 2002.

Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

”En verkligt kultiverad människa är inte en sådan som från en splittrad och jäktad dag övergår till ett nattligt studium av Hegel eller Bergson. Det är snarare en sådan person som har sett solen, rört sina barn, ringt sina föräldrar och har en bild av världen som blir hennes egen egendom. Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i stillsamma samtal blir världen och man själv tydlig…
Den bildade måste öva sig i att finna en viss inre ordlös dialog med allt som är. Inom varje människa finns en stark, bitter och motståndskraftig hållning som ger henne den styrka som behövs. Det är mycket hälsosamt för vår personliga kultur om vi i dessa dialoger med mysterierna kan förmås att inse hur ensidiga och otillfredsställande alla rationella lösningar på världsgåtan är.”

Owe Wikström: ”Långsamhetens lov”

Pratade länge med en vän i telefonen. Bland annat om litteratur och författare. Han hade för avsikt att koncentrera sig på Thomas Mann. Dessutom hade han en lista med klassiker som han ville läsa. Där fanns namn som: Hermann Hesse, Fjodor Dostojevskij, Dante, Goethe och Homeros… En bra idé för den som söker verklig bildning. Själv läser jag Dostojevskij med vissa svårigheter, trots Owe Wikströms inspirerande resonemang kring den förres texter. Någonstans måste jag hämta andlig spis och inspiration till egna texter för hemsidan.

Om vanligheten
När man reflekterar kring sig själv, kring något existentiellt eller själsligt spörsmål, tänker man kanske kring något avgränsat och specifikt. Man söker ett svar eller efter ny förståelse av en gammal föreställning, t.ex. kring sig själv och varför man är på just detta sätt, känner just så här, just nu osv.

I ett längre perspektiv är alla frågors mål kring existensen ett försök till vägbeskrivning: varifrån kommer jag, vart är jag på väg, hur har jag kommit hit, och så vidare… Men hur kommer man fram till ett svar på de existentiella frågorna kring mening, liv och död, etc. om man endast söker det särskilda, det specifika och enskilt unika? Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

Kanhända är det mer fruktbart att som omväxling reflektera kring sin allmängiltighet. Vår vanlighet är lik andras, själen en spegelbild av andras – våra föräldrar, syskon, nära vänner, våra grupptillhörigheter, vår kultur, nation, vår ”europeiskhet”, vår allmänmänsklighet.
Vanligheten är det specifika jagets komplement. Det kan synas trist att ägna tid åt en sådan kontemplation, men svaren kan komma att överraska… Det är i medvetenheten om vanligheten min unikhet synliggörs. Just för att min vanlighet är just min. Vägen dit har endast jag gått och det har jag gjort på endast mitt sätt. Frågan om min vanlighet besvarar som en bieffekt också frågan om det unika: – Just på detta sätt är jag vanlig och så här visar det sig.

Vertikal närvaro
I den vertikala uppmärksamhetens rumtid där hjärtats angelägenheter har ensamt tillträde, utgör tystnaden och pausen det slags metafysiska mylla som ger näring åt processen. När orden får tid att sjunka in, tanken sväva, avgörs vad som ska ha betydelse. Om idé och Vara skall mötas och föda inspirationens gnistrande ande. Eller om perspektivet stilla djupnar och träder i kontakt med det outsägligt närvarande, det som alltid omger oss och som kan ”iakttas” under och före språkets nivå.

Fördjupning, vertikal uppmärksamhet, det förtroliga samtalet – alla bjuder de in oss till en svårfångad kvalité som lyser med sin frånvaro i den ”normalitetens vansinne” som utgör samhället av idag. Plötsligt ställs vi inför möjligheten att uppleva kvalitén av här och nu. Klarar vi att nu skifta förhållningssätt eller har vi cementerats i den långvariga krampen för att hålla ut i ett krävande samhälle? Övningen mjukar upp frusna själar mot hängivenhet, öppenhet, generositet och accepterande av den andre, liksom de egna sidor av personligheten som inte annars får så stort utrymme i vardagens slammer.

Långsamheten
”Långsamhetens kultur” i Wikströms mening är inte någon patentmedicin som borde intas av alla och envar. De som redan nu har för mycket tystnad och ensamhet omkring sig vet med brutal klarhet att det är annat som saknas. ”Långsamhetens kultur” ska ses som ett komplement, en balanserad motpol till ett alltför ensidigt leverne i den brusande livsströmmen därute. Där är tiden uppfylld av arbete, barn, fritidsaktiviteter, resor, TV, umgänge, konsumtion etc. Först då är det viktigt att motpolen utgörs av det radikalt annorlunda som t.ex. ”långsamhetens kultur.”

Vad gör man då inom ramen för långsamheten? Som jag ser det handlar det om att medvetet odla något, vilket också är innebörden i ordet kultur. Det egentliga föremålet för långsamhetens odlande ligger i det fördolda men vi känner igen det som längtan och saknad, liksom att det skulle få oss att känna oss hela om vi bara omfattade det. Min åsikt är dock att det vill omfatta oss men att vi hela tiden ställer något av oss själva i vägen för att så inte skall ske. Under tiden kan vi i alla fall låta oss omformas genom litteratur, konst och poesi. Vi fortsätter att söka fördjupad närvaro inom och utom oss själva, prövar vårt mod i de förtroliga samtalen och skalar av oss vår rustnings dolda lager och övar oss i att visa kärlek och omsorg med dem som lider. Wikström talar också om att man måste göra ett medvetet val som handlar om att avstå från sådant som hindrar utvecklingen av ett fördjupat och mer autentiskt livsinnehåll, inre som yttre. Jag ser det som en rekommendation och som en aspekt av ytterligare fördjupning. Låt den komma när den kommer och tvinga inte fram den genom självförtryckande tankar om fulländning eller asketiska ideal. Det bästa sättet att misslyckas är att ta i för mycket. Det är måttet på närvaron som är kriteriet på ”framgång” i denna sak, inte ett tankesystem, en ”ism” eller att byta ett lidande med ett annat. Men för den som inte räds det obekväma och inser att tryggheten är en illusion, kan på allvar kartlägga och ifrågasätta alla de substitut han håller sig med i brist på verklig närvaro i sitt liv. Det handlar om att kartlägga och ifrågasätta nödvändigheten av allt det vi ägnar tid åt i vardagen. Att bestämma sig för att låta innehållet i den egna tolkningen av ”Långsamhetens kultur” få ta plats på bekostnad av mindre viktiga aktiviteter och ”passiviteter”. Den som inte förstått poängen med den radikala frågan kanske kan bli hjälpt av att ägna en tanke kring den psykiska energins ekonomi: Eftersom uppmärksamhetskvoten är begränsad måste var och en tänka efter hur fördelningen av denna resurs ska ske. Den som vill mer än att bara slentrianmässigt vegetera sig genom tillvaron, måste förr eller senare överväga om han själv kommit att skapa sitt livsprojekt som ett hinder för en djupare och rikare livsupplevelse.

”Människan har en insida och en utsida, en djup och en ytlig personlighet… Nästan allt mänskligt handlande går ut på att ge näring åt denna ytliga personlighet… Det finns ingen annan väg till livet än att bryta igenom identifikationen med en sådan skenbild.”
Wilfrid Stinissen, 1990

I det perspektivet kan en kris av existentiell natur ses som en personlig inbjudan till möjligheten att utveckla sin mänsklighet. Detta i gemenskap med ett galleri av märkliga ”väsen” inifrån en själv. I sådant sällskap utvecklas som en bonus, en annan känslighet för hur likvärdiga de bägge världarna är – den inre och den yttre. Eller:
”Människans grund är total öppenhet. Vi får inte glömma att varje människa också har en öppenhet och rymd som är obegränsad, liksom en vild öken. Denna öppenhet är så stor att Gud kan leva i den… Detta är det första i kärleken: att man är öppen, att man har en djup respekt för den andre, att man låter den andre vara sig själv, att man låter det djupaste inom honom komma fram. Man tar emot allt vad han har att ge: en större glädje kan man inte bereda någon”
Ruysbroeck i Stinissen 1990

Språk för känslan
Det räcker inte att med intuition och känsla konstatera att något är fel i ens livsstil, i ens relationer eller i samhället. Har man haft mod och insikt nog att komma till en så självkritisk ståndpunkt, inser man också att man själv är nödd att handla för en förändring. Men för att veta hur, måste man känna till vad. Här kommer språket in: det är helt nödvändigt att också klä denna brist i ord. Det är att ge sig själv ett språk för känslor, intuitioner och diffusa förnimmelser. Man ger sitt djupare väsen bekräftelse på dess sätt att uppfatta världen som riktig men som tidigare förbigåtts med tystnad. Det är här t.ex. litteraturen kommer in. Genom känslans intelligens tillförs vi ovärderlig information. Språket för detta kan vi hämta i skönlitteraturen, inte minst för att det ger våra emotionella och intuitivt uppfattade erfarenheter ett sammanhang i de kollektivt mänskliga livsvillkoren. Även i den existentiella filosofin och psykologin finner vi både språk och sammanhang för upplevelsen av att leva. Det är verkligen beklagligt att inte fler inser betydelsen av vad både facklitteraturen och skönlitteraturen har att ge dem. Problem och svårigheter undslipper ingen men om man kan se sitt eget liv som en spegling av mänsklighetens liv, fullt av gemensamma beröringspunkter – blir det både lättare att förstå sambanden och att acceptera svårigheterna. Möjligen ger det också en slags lättnad genom att skuldbördan delvis lyfts av från de egna axlarna. Skuld kan genom medvetenhet nyanseras och därmed fördelas i vad som är skuld och vad som är öde. Skulden kan då ses som något jag faktiskt har varit delaktig i, medan ödet är något som är mig givet och som jag i viss mån kan påverka genom medvetenhet och rätt handling.

Den Andres nödvändighet
Det intressanta med djupa och nära relationer är att det vi känner igen i den andres djup, är en återspegling av vårt eget. Vi blir bekräftade genom att känna igen oss själva i den andre. Däremot är det inte lika intressant att känna igen sig själv på den andres yta, i det som utgör hans ego. Jag tänker att detta beror på att vi klarar att vara självbekräftande när det gäller vårt ego, vår jagbild, men inte när det gäller oss själva på djupet. Det är skillnad på att beskriva sig själv utifrån vad man gör: arbete, utbildning, intressen etc. och att berätta vem man verkligen är, utan egoförlängande attribut. Det är bland annat därför vi behöver varandra. Utan ett Du finns inte heller ett Jag. Vi blir till som medvetna varelser genom den andre som spegelbild för vårt väsen. Lycklig är därför den som har en djup och innerlig närhet till en annan människas värld. Vi finner allmängiltigheten hos oss själva via den andres öppenhet.

Angående nämnda författare: Se Lästipsen i Del 1