Mening och närvaro

Jag satt en dag på golvet och iakttog min då 1–årige son när han lekte. Men mina tankar var på annat håll: de sysslade med sådant som ”vad ska jag hitta på idag som får tiden att gå på ett meningsfullt sätt”.

Mitt sinne var således splittrat som det för det mesta är, och som jag tror att de flesta känner igen sig i. Den här uppdelningen mellan å ena sidan det som är för handen och å andra sidan var vi har våra tankar – är så vanlig att det närmast tas för det naturligaste bland sinnestillstånd. Att uppleva enhet mellan sig själv och världen omkring, utgör undantagen.
I det ögonblick jag verkligen såg min son, öppnades mitt hjärta för hans underbara oskuldsfullhet och totala närvaro i leken. En stilla lycka spred sig inom mig. Mina tankar på att skapa mening åt denna dag var som bortblåsta. Det fanns ingenting längre att söka, allt fanns redan här! Meningen kom som känslor av kärlek till honom och inte som något jag måste tänka ut på förhand.

När vi tänker ut meningen på förhand som ett sätt att fylla tillvaron, är det ett sätt för egot att söka sig självt genom en självigenkännande handling. Det meningsfulla står att finna via två helt olika vägar. Det självbespeglande jagets (egot) väg som går individualismens väg där var och en själv är sin egen skapare. Mening är här något vi redan erfarit och som vi vill återuppleva.

Skillnaden ligger i att jaget måste riktas inåt sig självt för att skapa mening. Med uppmärksamheten vänd mot en föreställd framtid (om än bara lite senare samma dag), är det omöjligt att samtidigt vara närvarande i ögonblicket och skeendet man redan befinner sig i. Detta är det självbespeglande jagets meningsskapande plan.

Det andra planet ligger djupare och är svårare att känna igen, eftersom det inte alls är en produkt av det individuella egots förmåga till medveten kreativitet. Det söker inte tillfredsställa sina begär via självbespeglande objekt. Här förnimms meningen intuitivt och som en gåva från en okänd givare, snarare än som resultatet av en strävan. Den utgör effekten av förmågan att öppna sig för det som redan är för handen och låta sig beröras av det. Människan är den hon är för att hon samspelar med sin omgivning. Här ser vi bokstavligen hur denna egenskap återfinns i hennes psykiska struktur.

Om begreppet synd som bortvändhet från kärleken

Sedan ett par veckor gör jag en omläsning av Else-Britt Kjellqvists bok ”De får vingar. Anden och psykanalysen – en civilisationskritik” Det är intressant att läsa en psykoanalytiker som bejakar människan som en andlig varelse. Psykoanalysen förnekar ju av tradition religiositeten som en projektion av fadersimagon.

Vid ett ställe i texten säger hon att synd är att leva bortvänd från Gud som är kärlek. Synden är att leva kärlekslöst. I denna betydelse kan jag acceptera begreppet synd som något verkligt. Jag vet dock att många skulle slänga ut barnet med badvattnet, som inte ens kan ta ordet i sin mun utan att det utlöser starka försvar.

Hur som helst. När jag själv blir alltför stressad eller försakat att ge mig tid för mig själv, startar en process som får mig att vilja dra mig undan allt socialt liv. Finns det inget rum för att bara vara, för reflektion, tystnad och för den inre rösten sluter jag mig inåt och blir osocial, kort och tystlåten. Inuti mig ökar däremot trycket och tankarna blir allt mer negativa. Jag blir snart en person jag inte vill vara. Som denne vill jag inte heller möta andra, tillknäppt och snål och retfull. Går det för långt känner jag mig som en tiger i bur.

Detta är min synds ansikte. Så kan min kärleksfrånvändhet se ut. Numera vet jag av erfarenhet vad kärlekens tillstånd är, att älska och vara älskad. Att veta något om kärlekens äkthet möjliggör också för insikten om den egna syndens äkthet. Medvetenheten om synden blir en påminnelse om vad som fattas mig. I bästa fall inser jag mitt misstag och erkänner det. Sanningen är ett av kärlekens uttryck och den visar mig vad jag behöver göra för att lösa mina behov på ett konstruktivt sätt. Att berätta hur jag verkligen mår, vill och behöver är nödvändigt. Genom det återfår jag balansen mellan kropp, själ och ande. Kärleken återupprättas genom bekännelsens äkthet.

Först när orden befriats från ärvda innebörder kan de bli verkligt användbara för den egna andliga utvecklingen. Man måste dock lära sig skilja mellan orden själva och det historiska arv de lastats med och som utgör det arv vi börjar med, innan vi gjort dem till våra egna. Varje tid, varje person måste tolka budskapet på nytt, så även med de enskilda begrepp som hör till budskapet. Det kristna budskapet måste tolkas utifrån den samtid var och en av oss befinner sig i om vi vill fortsätta vara självständiga och ansvariga. Ordet måste göras levande på nytt och på nytt…

Mystik och hängivenhet

Här tar jag upp en liten jämförelse mellan två religionsvetares texter om det “mellanområde” mellan subjekt och objekt, mellan inre och yttre, de omnämner i sina böcker. Jag uppfattar att de oberoende av varandra och med olika ord, beskriver den religiösa mystikens beröringspunkter med lek och kreativitet.

Religionshistorikern och författaren Karen Armstrong, skriver i sin bok “Historien om Gud” (Forum 1998) att mystikernas Gud ännu är en levande Gud och kan erfaras genom trägenövning. Inte minst utgör fantasin och det kreativa skapandet en viktig nyckel till det mystikerna kallar gudsmedvetandet.

“Mystikerna har länge hävdat att Gud inte är ett annat Väsen. [—] Han är en subjektiv erfarenhet, gåtfullt upplevd i varats grund. Denne Gud skall man nalkas med hjälp av fantasin och kan uppfattas som ett slags konstform. […] Mystikerna har använt musik, dans, poesi, skönlitterärt berättande, måleri, skulptur och arkitektur för att uttrycka denna realitet som övergår våra begrepp. Liksom all konst kräver mysticismen emellertid intelligens, disciplin och självkritik för att inte urarta i känslodyrkan och projektion. […] Mystikernas Gud är inte lätt att uppfatta. Det kräver lång träning tillsammans med en sakkunnig och åtskilligt med tid. Mystikern måste arbeta hårt för att uppnå det verklighetsmedvetande som kallas Gud. Mystiker hävdar ofta att människan medvetet själv måste skapa detta Guds-medvetande med samma noggrannhet och uppmärksamhet som andra ägnar konstnärligt skapande. […] Mystikernas Gud tillhandahålls inte färdiglagad och färdigförpackad. (Av den) mystiska hållningen (…) kan vi (…) lära oss att Gud inte existerar i någon förenklad mening och att själva ordet “Gud” bara är en symbol för en verklighet som på ett outsägligt sätt överskrider den. […] Som vi har sett har mystiken ofta betraktats som en esoterisk disciplin, inte därför att mystikern velat utestänga den vulgära hopen utan därför att dessa sanningar endast kan uppfattas av människans intuitiva sida och då efter särskild övning.”

I religionspsykologen Owe Wikströms bok “Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna” (Natur o Kultur 2003) skriver han hur trons naivitet måste ge vika för en djupare form för tron. Den första naiviteten utgörs av barnatrons konkreta bilder. Den andra naiviteten är bokstavstron där man tror dels att det är Guds ord som står i Bibeln, dels tolkar dem bokstavligt. Wikström menar att denna andra naivitet måste ge vika för en negativ teologi där Gud bäst omtalas genom beskrivningar av vad han inte är: Omätlig, outgrundlig, outsäglig… Alla religiösa utsagor är av mänskligt ursprung och att “Gud” är en symbol för en outsäglig realitet bortom språket. Gud är bortom “Gud”, som Mäster Eckhardt sa. Gud döljer sig i icke-vetandets moln. Och det är så man bör nalkas honom. Så länge det outsägliga igenkännes som “Gud” är det inte Gud man sett, utan något mindre.

Av respekt för en bortomspråklig Gudsverklighet har man utvecklat ett språk av paradoxer för att så att säga “peka ut” den zon mellan det uttalbara och outtalbara som döljer mysteriet. “Gud är ett bländande mörker”, Gud är den fulla tomheten”, “Gud är bortom Gud” etc… Eller en personlig erfarenhet: Gud framträder i mig som ett subjekt som inte är jag. Han är således varken helt igenom subjekt – vilket skulle omöjliggöra guderfarenheten som ett inompsykiskt fenomen – eller helt igenom objekt eftersom gudsupplevelsen skull sakna den avgörande numinösa laddningen.

Denna zon har likheter med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott och hans begrepp “mellanområde”, som betecknar det område i vilket barns lek utspelar sig. Det är varken ett helt igenom subjektivt område av fantasi, eller helt igenom objektiv omvärld, utan ett mellanting. Det tycks mig som om det även är platsen för mystikerns gudsmedvetande. Wikström referar till en James Jones (s.206 f) som diskuterar de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro. Jones tycks mena att den vuxna människans existentiella predikament hanteras i mellanområdet av subjekt och objekt. För mig är det samma område som är upphovet till det paradoxala språket mellan det utsägliga och det outsägliga. Det är också det område symboler skapas och laddas med betydelse och energi.

Det är således i hängivelsen vi kan finna Gud. Vi bör avstå kontrollen och ge oss hän i lek, kreativt skapande, dans, poesi, etc. Samtidigt bör vi träna oss i självreflektion, lära oss mer på djupet av hela det humanistiska kunskapsspektrumet: religion, psykologi, filosofi, kunskapsteori, samt läsa god skönlitteratur och själva odla vår kreativitet.