Viktigt!

I menyn ovan finner Du information om livscoaching under: “Det här är livscoaching“. Mer om mig under “Min Resa“. Kontaktuppgifter finner Du både längst ned på varje sida men också lite mer utförligt under “Kontakt“(denna sida är inte aktiv ännu). Bloggen kretsar i huvudsak kring mina tankar kring livsfrågor och är inte inriktad på livscoaching, även om det kan förekomma. Artiklarna har publicerats tidigare på andra bloggar jag haft. Jag ville ha med dem här för att jag finner att de kan tillföra något för oss som funderar kring livet. Om Du vill kommentera någon artikel klickar du på artikelrubriken och scrollar ner till slutet. Registrera dig i menyn till höger under “Registrera”.

Föräldraskap – ett garanterat misslyckande

För  drygt 30 år sedan rådfrågade jag min terapeut om jag skulle konfrontera mina föräldrar med mina kritiska åsikter kring mina uppväxtvillkor. Solveig, min terapeut, tyckte inte det var en bra idé. Först förvånade det mig, och jag kände även ilska över att hon inte backade upp mig i mina avsikter. Jag minns inte exakt vad hon sa, men troligen handlade det om att de inte skulle förstå vad jag menade. Vi pratade om syftet med konfrontationen och att det kanske handlade om tankar på upprättelse, att avbörda skuldkänslor och fördela ansvar. Minnena är diffusa, men det var säkert de vanliga argumenten som hörs i det terapeutiska rummet mellan terapeut och klient. När timmen var slut kände jag mig nog lättare till sinnes. Det brukade jag göra när vi hade träffats.

Jag konfronterade aldrig mina föräldrar. Det var rätt beslut att inte göra det, även om jag inte tyckte det då.  Idag spelar det ingen roll om det som skedde då, var rätt eller fel eller om de kunnat handla annorlunda eller inte. De var människor med förtjänster och brister precis som alla vi andra. De var unga vuxna som så småningom skaffade barn i en tid som var annorlunda än nu. Med andra värderingar och handlingsmönster.

Som de flesta barn var även jag älskad. Som de flesta föräldrar, var deras förmåga att älska begränsad, liksom även den dos av kärlek de själva fått med sig. Jag vet att de gjorde vad de kunde utifrån sina resurser, sin medvetenhet och förmåga att visa kärlek och omsorg. De hade sina bekymmer och glädjeämnen, sina plågor och lyckliga stunder, sina motgångar och möjligheter.

Som förälder blir man alltid påmind om de egna begränsningarna. Som barn har man behov och begär som aldrig helt kan uppfyllas av någon annan än en fullkomlig varelse, en Gud. En sådan har jag dock hittills aldrig mött, än mindre känt mig som själv i egenskap av förälder. För det mindre barnet är man en hjälte som vet det barnet inte vet: att hjälteskapet inte består i det barnet förväntar sig och att man därmed kommer göra barnet besviket en dag. För tonåringen är man ett misslyckat fossil som ingenting begriper. Men den som begriper mest om tonåringen är just dennes egna föräldrar, om de minns sin egen med empati. Tyvärr sätter frigörelseprocessen och tonåringens identitetsbygge stopp för alla djupare delaktigheter i dennes liv och kokas ner till det mest väsentliga: att leverera pengar på begäran och transport när som helst. För det vuxna barnet är föräldern den felande länk man mäter sitt egna livsbygge mot, en slags kontrastvätska för det egna självförverkligandet. I synnerhet när det gäller hur man inte ska göra när det gäller barnuppfostran och den egna föräldrarollen.

Det finns dock en sak föräldrar vet med säkerhet och som inga andra begriper som själva inte har barn: Föräldraskapet förändrar allt. Barn i alla åldrar kritiserar sina föräldrar. Det ska de fortsätt göra också. Men de gör det utan verklig kunskap om föräldraskapets villkor (och det är tuffa villkor men som också bjuder på de rikaste belöningarna). Kritiken mot föräldrarna lider därför av mer eller mindre brist på trovärdighet, eftersom den som kritiserar inte förstår något om föräldraskapets villkor.

För att återknyta till början så vill jag säga: Terapin (psykodynamisk samtalsterapi) tillsammans med mitt intresse för humanistisk litteratur – psykologi, filosofi, religion, med mera – är nog de viktigaste erfarenheterna för min förståelse av våra gemensamma villkor som människor. De svar jag ville avkräva mina föräldrar vid den konfrontation som inte blev av, har jag fått av vår kulturs största författare och tänkare inom en rad områden. Det har gett mig en långt djupare insikt om mig själv och min mänsklighet än vilken förälder som helst skulle kunnat förmedla. Jag känner att jag har mina djupaste rötter i den fåra av kulturpersonligheter som är gemensam för oss alla som vuxit upp i vår del av världen. Personer såsom Freud, C.G. Jung, Rollo May, Erich Fromm, Victor Frankl, Sokrates, Hermann Hesse, Tomas Tranströmer, Pelle Bengtsson, Owe Wikström, Alice Miller, Zygmunt Baumann, Wilfrid Stinissen, K.G. Hammar och många, många mer…. har alla påverkat mig och fördjupat min syn på mig själv och varför mitt liv blivit som det har varit och är.  Det har varit oändligt berikande och något som jag önskar alla fick vara med om. Möjligheten finns ju där hela tiden på våra bibliotek.

Att läsa är att se mer

Vi kom att tala om den amerikanska författarinnan Joyce Carol Oates helt kort i morse. Jag kunde konstatera att jag, till skillnad från min sambo, inte hade läst henne. När vi lämnat samtalet lade jag märke till en kvardröjande inåtvändhet.  Snart nog kom jag att tänka på hur mitt sätt att läsa gått från omättligt till nästintill obefintligt och jag kände mig ganska sorgsen över det. Böcker har alltid varit viktiga för mig och de har haft avgörande betydelser vid viktiga faser i mitt liv. Böckerna har fått representera en stor del av min identitet under många år.

Efter vårt samtal satte jag mig framför en av våra bokhyllor och lät blicken fånga in de böcker som har haft störst betydelse och som påverkat mig mest genom åren. De är inte så många men de har på olika vis förändrat mig och det är i dem jag känner att mina värderingar har sina rötter. Innan Internet och allt vad sociala medier heter fanns, umgicks jag nästan dagligen med världsberömda författare, psykoanalytiker, filosofer och forskare. Det var ganska krävande emellanåt och jag kan inte säga att jag förstod allt de sade, men det var aldrig banalt. Det var under tider i mitt liv då jag sökt nya vägar. På sätt och vis sökte jag mer liv i perioder av brist. Författarna bistod med nytt liv där det gamla hade gått i stå, ofta genom att de förändrade mitt perspektiv och gjorde det möjligt att finna och pröva nya möjligheter.

Det som slog mig när jag satt där på sängkanten och betraktade mina böcker, var insikten om att den förlorade läsningen, samtidigt var en förlust av en del av mig själv som jag verkligen tyckt om. Att vara påläst och ha ett visst mått av intellektuell skärpa är inte bara en styrka i diskussioner. Det är framför allt något som påverkar upplevelsen av Verkligheten. Genom läsningen får man både språk och förmåga att föreställa sig allt komplexare aspekter av livet, relationer, verklighet etc. Den som inte aldrig läst en bok är av nödvändighet mindre upplyst, och för sannolikt även förenklade resonemang om komplicerade ämnen, inte minst i dagspolitiska ämnen. Ofta är det den som vet minst som är säkrast på sin sak. Tillvarons komplexitet låter sig sällan uttryckas kort, enkelt och bestämt.

Jag känner ibland saknad efter de där stunderna då ett resonemang i en fackbok, ett skeende i en roman, förtätas och plötsligt drabbar en med full kraft. Litteraturens styrka ligger i att den så att säga får tala till punkt utan att bli avbruten eller övertagen av motparten. Därför kan den också berätta sådant som behöver få ta tid, inte minst för att läsarens ska kunna följa med. I bästa fall är man en annan och kanske bättre människa än innan man läste boken.

Idag är dock förutsättningarna för att läsa annorlunda. Jag drivs inte längre av ett sökande efter svar på t.ex de existentiella frågorna. Delvis därför att jag nått fram till ett accepterande av livets villkor, delvis för att de svar jag funnit inte låter sig formuleras i ord. Jag arbetar mer nu än då – mellan 06.45 och 19.30 infaller min arbetstid och resten av min vakna tid tillfaller familjen. Finns det utrymme utöver det, ägnar jag den gärna åt finsnickeri.

Trots att tiden förändrat villkoren, gör jag försöket till omläsning av de där böckerna som skakade om mina perspektiv, uttryckte helt nya tankebanor eller tillhandahöll språk för delar av mitt liv som jag tidigare varit helt omedveten om. När jag tänker på det infinner sig tanken på att allt kan sammanfattas i ett enda stort personligt uppvaknande som spände över ett decennium.

Så vad förväntar jag mig av en omläsning av de böcker jag läste första gången för snart trettio år sedan? I bästa fall kommer jag minnas den där speciella känslan som åtföljer ögonblicket man nås av en avgörande insikt: “ja, det var så här det kändes”.

Jag kan på en gång säga att de flesta kommer jag inte läsa till slutet. Det gör jag väldigt sällan, förutom med de barnböcker jag läser för min son på kvällarna. Men jag tror att en skönlitteratur värd namnet välkomnar omläsaren att fördjupa och förnya de egna personliga erfarenheterna i mötet med romanfigurernas “liv”.