Föräldraskap – ett garanterat misslyckande

För  drygt 30 år sedan rådfrågade jag min terapeut om jag skulle konfrontera mina föräldrar med mina kritiska åsikter kring mina uppväxtvillkor. Solveig, min terapeut, tyckte inte det var en bra idé. Först förvånade det mig, och jag kände även ilska över att hon inte backade upp mig i mina avsikter. Jag minns inte exakt vad hon sa, men troligen handlade det om att de inte skulle förstå vad jag menade. Vi pratade om syftet med konfrontationen och att det kanske handlade om tankar på upprättelse, att avbörda skuldkänslor och fördela ansvar. Minnena är diffusa, men det var säkert de vanliga argumenten som hörs i det terapeutiska rummet mellan terapeut och klient. När timmen var slut kände jag mig nog lättare till sinnes. Det brukade jag göra när vi hade träffats.

Jag konfronterade aldrig mina föräldrar. Det var rätt beslut att inte göra det, även om jag inte tyckte det då.  Idag spelar det ingen roll om det som skedde då, var rätt eller fel eller om de kunnat handla annorlunda eller inte. De var människor med förtjänster och brister precis som alla vi andra. De var unga vuxna som så småningom skaffade barn i en tid som var annorlunda än nu. Med andra värderingar och handlingsmönster.

Som de flesta barn var även jag älskad. Som de flesta föräldrar, var deras förmåga att älska begränsad, liksom även den dos av kärlek de själva fått med sig. Jag vet att de gjorde vad de kunde utifrån sina resurser, sin medvetenhet och förmåga att visa kärlek och omsorg. De hade sina bekymmer och glädjeämnen, sina plågor och lyckliga stunder, sina motgångar och möjligheter.

Som förälder blir man alltid påmind om de egna begränsningarna. Som barn har man behov och begär som aldrig helt kan uppfyllas av någon annan än en fullkomlig varelse, en Gud. En sådan har jag dock hittills aldrig mött, än mindre känt mig som själv i egenskap av förälder. För det mindre barnet är man en hjälte som vet det barnet inte vet: att hjälteskapet inte består i det barnet förväntar sig och att man därmed kommer göra barnet besviket en dag. För tonåringen är man ett misslyckat fossil som ingenting begriper. Men den som begriper mest om tonåringen är just dennes egna föräldrar, om de minns sin egen med empati. Tyvärr sätter frigörelseprocessen och tonåringens identitetsbygge stopp för alla djupare delaktigheter i dennes liv och kokas ner till det mest väsentliga: att leverera pengar på begäran och transport när som helst. För det vuxna barnet är föräldern den felande länk man mäter sitt egna livsbygge mot, en slags kontrastvätska för det egna självförverkligandet. I synnerhet när det gäller hur man inte ska göra när det gäller barnuppfostran och den egna föräldrarollen.

Det finns dock en sak föräldrar vet med säkerhet och som inga andra begriper som själva inte har barn: Föräldraskapet förändrar allt. Barn i alla åldrar kritiserar sina föräldrar. Det ska de fortsätt göra också. Men de gör det utan verklig kunskap om föräldraskapets villkor (och det är tuffa villkor men som också bjuder på de rikaste belöningarna). Kritiken mot föräldrarna lider därför av mer eller mindre brist på trovärdighet, eftersom den som kritiserar inte förstår något om föräldraskapets villkor.

För att återknyta till början så vill jag säga: Terapin (psykodynamisk samtalsterapi) tillsammans med mitt intresse för humanistisk litteratur – psykologi, filosofi, religion, med mera – är nog de viktigaste erfarenheterna för min förståelse av våra gemensamma villkor som människor. De svar jag ville avkräva mina föräldrar vid den konfrontation som inte blev av, har jag fått av vår kulturs största författare och tänkare inom en rad områden. Det har gett mig en långt djupare insikt om mig själv och min mänsklighet än vilken förälder som helst skulle kunnat förmedla. Jag känner att jag har mina djupaste rötter i den fåra av kulturpersonligheter som är gemensam för oss alla som vuxit upp i vår del av världen. Personer såsom Freud, C.G. Jung, Rollo May, Erich Fromm, Victor Frankl, Sokrates, Hermann Hesse, Tomas Tranströmer, Pelle Bengtsson, Owe Wikström, Alice Miller, Zygmunt Baumann, Wilfrid Stinissen, K.G. Hammar och många, många mer…. har alla påverkat mig och fördjupat min syn på mig själv och varför mitt liv blivit som det har varit och är.  Det har varit oändligt berikande och något som jag önskar alla fick vara med om. Möjligheten finns ju där hela tiden på våra bibliotek.

Lämna ett svar