Det fördolda samtalet

Plötsligt slår det mig: Detta är samtalet med Gud. Livet såsom det är i detta ögonblick. Just så vardagligt och konkret som det alltid är. Gud söks inte någon annanstans – om Han aldrig lämnat oss, vad vi än tror – är Han här och alltid här! Vår bristande förmåga att älska vår nästa tolkas ofta som Guds kärleksbrist, där Han oförskyllt får bära ansvar för våra tillkortakommande. Det är dock skillnad på att kunna älska och att vara älskad. Den begränsade förmågan att älska grannen är också det som gör att vi inte förmår att uppfatta oss själva som älskade. Det är inte Gud som överger oss, det är vi själva som gör det – både självkärleken och den kärlek som är utgiven åt oss. Om Gud är kärlek, måste kärleksbristen vara något helt annat.

Individualismen döljer narcissism

Vad är det som är så bra med individualismen? Värdet i individualismen och framhävandet av den enskilde individen som förebild blir bara mer och mer ointressant. Jag tycker faktiskt att betoningen av individen och det individuella blir alltmer destruktivt, eftersom alla andras värde spelar allt mindre roll. Vad är det för fel att engagera sig i andra för deras egen skull? Individualisten betonar sitt ego framför andra, men ser även dem som konkurrenter och kan inte föreställa sig att det finns andra perspektiv än egoismens.

Individen är sitt eget projekt och anser felaktigt att hon är eller bör vara  oberoende av andra. Hennes självförbättringssträvanden utgår från föreställningen att hindren ligger i en oförstående eller hindrande omvärld, som hon anser hindra henne från att leva utifrån sin fulla kapacitet. Hon ifrågasätter inte ifall hennes föreställningar om det individuellas betydelse egentligen är en idealistisk utopi som egentligen saknar förankring i verklighetens villkor.

Idén om den personliga utvecklingen som ett idealistiskt projekt anammas helt okritiskt. Varför ställer hon inga kritiska frågor? Tror hon att den personliga utvecklingen är en naturlag, fullt möjlig att göra sig mer medveten om och använda efter egna syften? Har hon frågat sig själv om vad som konkret möjliggjort det som hon ser som “bevis” på tidigare utveckling av sin individualitet? Exakt vad var det som ledde fram till förändringen? Hur hängde det ihop med hennes dåvarande livssituation? Vilka var orsakerna till den verkan hon anser sig ha nått? Eller tillskriver hon utvecklingen ett diffust “Själv”, utan närmare granskning?

Kanske är det i själva verket vår föreställning om individens betydelse som är problemet? Vår strävan efter ett allt starkare och mer oberoende ego avspeglar ett begär efter osårbarhet och att stå  fria  från andra människor. Samtidigt som uppfyllelsen av ett starkt ego ska få de andra att erkänna oss som de fantastiska personer vi anser oss vara (egentligen), och ge oss vår rättmätiga plats i samhället.

Ljuset som alltid lyser

Längst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett “samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden “drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Kärleken bär…

Jag bär min son i mina armar när han skall somna. Så har jag gjort sedan han föddes. Ännu efter ett år kommer han och visar att han vill jag skall bära honom när han är trött. De första månaderna vilade han inlindad i ett täcke, likt ett lindebarn. Bara ansiktet syntes.

Varma vår och sommarkvällar bar jag honom ute i trädgården. Alla dofterna trädde fram tydligare. Gräset som svalnat och blivit fuktigt. Kaprifolens oöverträffade ljuvlighet. Rosornas överdådiga blomning.

Jag såg i hans ögon en förändring i uppmärksamhet: dofterna var annorlunda ute än inne. Så gick jag med honom genom trädgården och vakade över hans ansiktes skiftningar. I hans synfält fanns endast mitt ansikte, den blå kvällshimlen och asparnas prasslande lövkronor.

Någon gång i framtiden kommer han börja undra över de stora frågorna som inte har några bestämda svar. Då ska jag berätta om hur han kommit ur min och min älskades kärlek till varandra. Att han är ett kärleksbarn som var efterlängtad långt innan han blev född. Att jag varje dag bar honom i mina armar tills han somnade. Att det bland hans första upplevelser finns en faders ansikte av oändlig kärlek, en himmel -blå av hopp och längtan- och att livets hemlighet viskas i asparnas löv i sommarkvällen.

Som vuxen kommer han inte minnas något av detta. Men berättelsen om hans tidigaste barndom kommer han att göra till sin. Han kommer skapa bilder utifrån det vi berättat för honom. Bilder som fungerar som källa för fantasin, som i sin tur blir till nya berättelser. Alla på temat: mitt liv som liten baby, mitt första år, etc…

Det dynamiska växelspelet mellan bild och berättelse genererar den energi som laddar berättelsens transformation till urberättelse och personlig myt. Kort sagt – till en föreställning om ett personligt paradisiskt ursprung.

Mening och närvaro

Jag satt en dag på golvet och iakttog min då 1–årige son när han lekte. Men mina tankar var på annat håll: de sysslade med sådant som ”vad ska jag hitta på idag som får tiden att gå på ett meningsfullt sätt”.

Mitt sinne var således splittrat som det för det mesta är, och som jag tror att de flesta känner igen sig i. Den här uppdelningen mellan å ena sidan det som är för handen och å andra sidan var vi har våra tankar – är så vanlig att det närmast tas för det naturligaste bland sinnestillstånd. Att uppleva enhet mellan sig själv och världen omkring, utgör undantagen.
I det ögonblick jag verkligen såg min son, öppnades mitt hjärta för hans underbara oskuldsfullhet och totala närvaro i leken. En stilla lycka spred sig inom mig. Mina tankar på att skapa mening åt denna dag var som bortblåsta. Det fanns ingenting längre att söka, allt fanns redan här! Meningen kom som känslor av kärlek till honom och inte som något jag måste tänka ut på förhand.

När vi tänker ut meningen på förhand som ett sätt att fylla tillvaron, är det ett sätt för egot att söka sig självt genom en självigenkännande handling. Det meningsfulla står att finna via två helt olika vägar. Det självbespeglande jagets (egot) väg som går individualismens väg där var och en själv är sin egen skapare. Mening är här något vi redan erfarit och som vi vill återuppleva.

Skillnaden ligger i att jaget måste riktas inåt sig självt för att skapa mening. Med uppmärksamheten vänd mot en föreställd framtid (om än bara lite senare samma dag), är det omöjligt att samtidigt vara närvarande i ögonblicket och skeendet man redan befinner sig i. Detta är det självbespeglande jagets meningsskapande plan.

Det andra planet ligger djupare och är svårare att känna igen, eftersom det inte alls är en produkt av det individuella egots förmåga till medveten kreativitet. Det söker inte tillfredsställa sina begär via självbespeglande objekt. Här förnimms meningen intuitivt och som en gåva från en okänd givare, snarare än som resultatet av en strävan. Den utgör effekten av förmågan att öppna sig för det som redan är för handen och låta sig beröras av det. Människan är den hon är för att hon samspelar med sin omgivning. Här ser vi bokstavligen hur denna egenskap återfinns i hennes psykiska struktur.

Uppgiften som fyller ett liv

Det finns egentligen endast en sak värd att sträva efter. Allt annat vi önskar oss eller har begär till medför samtidigt en eller flera nackdelar. Materiella strävanden tappar sin verkliga mening efter en viss nivå av grundtrygghet.

Tillfredsställelsen att äga tingen vi begär tonar snart bort och snart gläder saken oss inte längre. Det materiella begäret är omättligt eftersom det ofta handlar om brister av annat slag men som vi kompenserar genom de former av tillfredsställelser vi känner till. Att köpa saker är per definition nutidsmänniskans signum och måttet på en god medborgare. För bara ett par decennier sedan var medborgarens uppgift att bidra till produktionen. Idag måste varje person bidra till konsumtionen. (1)

Det enda som egentligen är värt att sträva efter är kärleken. Att leva med uppgiften att öka förmågan att ge och ta emot kärlek skänker belöning från första stund. Kärlekens uttryck är oändliga och därför finns inget av ”nyhetens behag” i kärleken som kan minska dess värde.

Att leva i kärlek innebär att leva i sanningen. Kärleken kan inte finnas där det finns likgiltighet. Den som är likgiltig kan inte samtidigt känna kärlek. Likgiltigheten är ett slags stillestånd i själ och ande – en pågående levande död. Det finns visserligen omständigheter så fruktansvärda att människan måste göra sig likgiltig av rena överlevnadsskäl. Men kärleken innebär att vara berörd av medmänniskan och därmed kan inte likgiltighet existera samtidigt med kärlek i en och samma person.

Kärlek existerar endast i nuet. Därför kan den inte vara ett mål i ett projekt. Kärlekens förverkligande ligger i, till skillnad från all annan strävan, att den utgår från varat. Därför kräver inte kärleken att du ska prestera mer, andras godkännande eller att du på ska vara bättre än den du redan är. Tvärtom ökar kärleken ju mer du förmår slösa med den. Den blir större ju enklare, sannare och ärligare du är mot dig själv och andra.

Kärleken behöver man inte söka någon annanstans än där man redan befinner sig. Det finns säkert något av kärlekens uttryck som går att efterkomma eller upptäcka i varje vardagssituation. Det är nästan alltid vi själva som ställer oss i vägen för det godas oändliga uttrycksformer. ”För att leva fullt ut i verkligheten utan skygglappar måste jag också acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag levt med dess tillkortakommanden” (2).

(1) Se Zygmunt Baumann: \”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen\” Daidalos 1999
(2) Else-Britt Kjellqvist: ”De får vingar. Anden och psykoanalysen – en civilisationskritik.” s.18

Främlingen är jag själv

Det var nätt och jämt att jag hann lägga märke till det: Hur jag vid promenaden från dagis blev på min vakt när jag mötte en man, också han promenerandes. Han stod nedböjd för att knyta kängsnöret men reste sig strax innan vi mötte varandra. Vi passerade varandra på ett fullständigt normalt vis.

Det som slog mig var detta uns av misstänksamhet i avläsningen av omgivningen. Som ett bakgrundsljud man för länge sedan vant sig vid men som plötsligt hamnar i medvetandet. Som om omgivningen utgjorde ett potentiellt hot som man måste skydda sig mot. Av vilken anledning då? Det händer ju aldrig att det finns anledning att vara försvarsberedd.

Varje okänd människa är inte främst en medmänniska – med tankar, känslor och erfarenheter av både lycka och lidanden, förmögen att älska och visa omsorg och som söker svaren på sina egna existentiella frågor. Nej, den andre är först och främst en främling och därmed förbunden med ett potentiellt hot.

Men endast ett jag som är rädd, ser främlingens hot framför anblicken av en medmänniska:
Rabbin frågade: “Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag?” En lärjunge trädde fram och försökte svaret: “När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. “Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: “När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. “Fel”, sade rabbin igen. “Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Det är således natt ännu.

Man ser inte verkligheten som den är. Man ser verkligheten som man själv är. Den som ser en främling och inte en medmänniska är först och främst en främling för sig själv i någon utsträckning.

Ett avgörande möte

 Här följer en berättelse om en av de märkligaste upplevelser jag varit med om.

Hösten 1990 gick jag tillsammans med en god vän och min dåvarande sambo till Moderna Museet för att se en utställning av Per Kirkeby. Vi kom överens om att de skulle gå runt utställningen åt motsatt håll. Jag ville helt enkelt slippa lyssna till deras kommentarer då det skulle störa min upplevelse.

Vi besåg konsten och tog därefter en promenad tillbaka till Slussen och Götgatsbacken. Vi gick in på en krog och slog oss ned vid ett bord för att vila våra fötter. Det var endast vi och två yngre män i lokalen. Först om flera timmar skulle lokalen fyllas med folk. Vi beställde in varsin öl och satt och småpratade lite om utställningen. Efter en stund förlorade jag intresset för samtalet och lät istället blicken röra sig över lokalen och de två männen som satt vid bardisken och pratade. Det var då det hände.

Plötsligt tonade männen ort, även om de hela tiden satt där helt oberörda av det som nu hände. Lokalen fylldes med ett strålande ljus, särskilt starkt just runt dem jag riktat blicken mot nyss. Min upplevelse var att detta var mer verkligt än något annat och att den vanliga verkligheten inte på långa vägar var lika verklig som ljusskenet, som uppfyllde mig helt.

En *röst* förmedlade inifrån ljuset och samtidigt inifrån mig, att verkligheten är ett sken och inte den verkliga verkligheten. Den *sa* också något i stil med att det individuella jaget endast är illusoriskt och utan egen verklighet. Istället är allt Ett. Det finns ingen åtskillnad mellan människor annat än på jagets nivå som samtidigt är en föreställning. Allt är förenat i en enda kropp, världen är en och allt är förenat i kärleken. Så löd budskapet ungefär. Det är svårt säga exakt eftersom det inte förmedlades med ord i vanlig mening utan direkt till hjärtat. Jag vet inte hur länge det pågick men någon eller några få minuter. Därefter tonade ljuset bort och den vanliga verklighetens obevekliga materialism var tillbaka. Öppningen mot den transcendenta världen var sluten.

Min vän och min sambo såg på mig och undrade vad det var med mig. De måste sett att något hänt. Jag berättade om min upplevelse men de kunde inte ta emot den. Snart nog pratade vi istället om vardagens trivialiteter. Men jag glömmer aldrig händelsen som jag snart kom att förstå som en religiös upplevelse. Det gick dock helt emot min självbild och hur jag såg på tillvaron. Det skulle ta sexton år innan jag kunde närma mig en kristen tolkning. Först då fick upplevelsen en vettig tolkningsram.

Paradisets metaforik

Litta i Näsberg, Våmhus, DalarnaFörsöker läsa lite poesi. Först Vicente Aleixandre Paradisets skugga, sedan Tomas Tranströmer Den halvfärdiga himlen. Jag har svårt med fokuseringen och kapitulerar snart till förmån för vindens brus i aspkronorna.

Ensam i fäboden och med familjen hemma i Mora, har jag inga plikter eller ansvar att axla. Mitt sällskap är solen, den blå himlen, slåtterängen och vindens ogripbara viskningar i gräset. Horisonten utgörs av siljanringens berg. Resultatet av kometen som slog ner här runt 400 miljoner år sedan. Det som idag är ett paradis startade som en skugga av oföreställbara proportioner.

Vad är egentligen det paradisiska? Varför är Paradiset oftast beläget någon annanstans än där man har sin vardag? Om Paradiset till viss del har med ursprunglighet att göra – vad är det för ursprunglighet vi kan göra anspråk på utan att samtidigt förfalla till eskapism, lögner eller regression? Återigen går min tanke till Thomas Mertons text: paradise is all around us and we don´t understand. It is wide open. Om paradiset redan finns omkring oss, varför ser vi det inte? Man kan läsa in en kritik (följ länken ovan) som om han menade att vi inte var nog uppmärksamma. Det var lätt för honom att säga som valde munklivets mer extrema varianter i form av total tystnad och som eremit mot slutet av sitt liv.

Personligen tycker jag att det paradisiska bl.a. kännetecknas av en frihet från inre och yttre krav, liksom de krav jag har på mig själv men som jag projicerar på andra. De har sällan de krav på mig som jag tror. Ensamhet är därför en del av paradiset. Finns det inga andra människor där, kan jag varken projicera mina egna krav på andra, eller bli mottagare för deras. Ensamhet i positiv mening innebär därför att jag förblir en och samma, således hel och odelad. Kruxet är att ensamhet omärkligt kan övergå i övergivenhetskänsla. Ett tillstånd som är svårt att använda till något vettigt. Då är det tid att söka det goda sällskapet, den älskade, barnen eller sanna vänners lag.

Kravlösheten, ensamheten och tystnaden är hörnstenar i arbetet att komma till sig själv. Till sitt inre rum, varat. Paradoxalt nog är upplevelsen och närvaron i hjärtat samtidigt den plats jag når starkast närvaro i det som omgärdar mig. När jag är som mest mig själv förmår jag vara som mest närvarande för dig. Autenticiteten läker det sår av särskildhet från världen som jaget skapat i sina anspråk på överhöghet. Att förbli i varat är att vara autentisk. Jaget får där sin naturliga plats, vilken är att tjäna ett högre syfte än sina egna. I den psykiska hierarkin står Självet över jaget varför den sistnämnda bör tjäna den förra för att individuationen ska avlöpa naturligt. I religiösa termer skulle man kunna tala om paradiset som platsen Gud gör sig synlig för människan.

Men allt detta är egentligen mystik och bortom språket. Min erfarenhet säger mig att det finns dubbla verkligheter. Den vanliga verkligheten med allt som där ingår och som vi alla känner väl. Det är jagets värld. Sedan finns där en annan verklighet som är mer verklig än den vanliga (men inte lika tillgänglig för vardagsförnuftet som inriktar sig på jagets tillfredsställelser). Tystnaden, ensamheten, varat, naturen, autenticiteten, meditationen, kontemplationen – de är alla förbundna med varandra, betecknande en kraft som håller samman allt. Något vi kan ana ibland. Det är endast i språket allt är uppdelat. Tråkigt nog tror vi på de tankar som kan uttryckas med hjälp av språket i allt för hög utsträckning. Kunde vi tro mer intuitivt och utan ord, skulle vi kanske ha turen att få se Gud på ryggen. Då skulle vi heller inte vara så bländade av oss själva.

Långsamhetens kultur del 1

Problemet
Vi är alla utsatta för en större press i dagens samhälle jämfört med för tio år sedan. Arbetsmarknaden är helt annorlunda idag med en starkare fokusering på snabbare vinstutdelning och högre produktionstakt. Istället för lagerhållning som utjämnande buffert mot variationer i försäljningen använder man idag ”humankapitalet”. Antalet anställda regleras mot konjunkturens upp- och nedgång. Företag med känsla för ortens och de anställdas väl och ve är sällsynta.

Individens betydelse i samhället har förskjutits från att ha varit producent i ett kollektiv av producenter. I takt med att industrisamhället försvunnit och ersatts med tjänstesamhället, har den enskilde kommit att tilldelas rollen som konsument. Alltmer isolerad från kollektivet, har individen själv fått ansvara för mening och sammanhang i sitt liv. Idag är varje individ mer än tidigare tvungen att skapa förutsättningar, planer och strategier för att få tillgång till det slags liv som kallas normalt. Ovanpå samhällskravet om självständigt ansvar för utbildning, karriär och ekonomisk trygghet, kommer sedan kravet på självförverkligande i övrigt.

Samtidigt som arbetsmarknaden förändrats, har även kommersialiseringen nått nya nivåer. Ingen går längre fri från dess propagandaapparat, reklambranschen. I media styckar propagandan programmen i småbitar och vi tilltalas som kompletta idioter av reklambranschens ansvarsbefriade budskap om självförverkligande genom konsumtion. Vi är mer stressade än någonsin tidigare. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar pressar upp andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till nästan femton procent av den arbetsföra befolkningen. En helt barock siffra. Barnafödandet sjunker återigen, vilket i sammanhanget framstår som helt naturligt: utveckling innebär tydligen något helt annat än hälsa och livskvalitet för den lilla människan.

Det är klart att det ter sig problematiskt för den enskilde att ta del i ett scenario som så djupt griper in i livet, samtidigt som möjligheterna att påverka sambanden mellan privatliv och samhällsgemenskap tunnas ut alltmer. Vem vill engagera sig i det gemensamma när det inte finns tid och ork ens till det egna? Att ytterligare pressa sin förmåga, att oftare möblera om i sin kalender för att få in ännu en uppgift eller tid för återhämtning, leder till att det någonstans uppstår ett tryck i motsatt riktning. Men när inte tiden räcker till, när inte andan kan hämtas tillbaka, när inget utrymme finns för att vara med sig själv och bara njuta eller vara fritt skapande- då måste uppdämda behov ta sig andra uttryck.

En av de allvarligare effekterna av att alltför mycket och alltför länge, leva i problemet som det formuleras ovan, är att vi förlorar kontakten med djupupplevelsen hos oss själva, den intuitivt uppfattade ”inre röst” som alltid veta mer än förnuftet. Det finns inte längre något som står emellan krav och egentlig förmåga. Vägen kan snart börja luta uppför… Gränsen mellan kropp, psyke och yttervärld är mer flytande än vi vill tro. Ett komplicerat liv i det yttre har en motsvarighet i det inre, varför en själskonflikt rörande t.ex. ens sociala liv, mycket väl kan komma att ta sig kroppsliga uttryck.

Med olika medel och strategier försöker vi hålla livskvaliteten uppe i en krävande tid. Energi hämtar vi kanske i familj och fritidsintressen, ur en deckare läst i hängmattan eller på café. Kanhända söker vi oss till skogen för att plocka bär och svamp. Galleriornas och museernas samlingar skjuter plötsligt till en inspirerande tanke, eller så snickrar vi på huset, lyssnar på musik eller älskar. Det är bra så. Allt placeras i den andra vågskålen, så att den förmår väga upp förlusten av den kraft vi givit bort genom att göra det vi ”måste”.

Långsamhetens kultur
Långsamhetens kultur innebär dock något bortom ovanstående sysselsättningar. En slags förlängning eller en fördjupning av det vi redan gör. Syftet är att helt enkelt ta oss tillbaka till ”basen” och genom övning vara verksamma därifrån. För den som ifrågasätter sitt deltagande i ekorrhjulet, erbjuder långsamhetens kultur goda alternativ.

I långsamheten är det mättnad som eftersträvas. Viktigt är då glädjen över livet, vänskapen och naturen. I strävan efter enkelhet överser man med det annars kluvna synsättet att dela in saker och ting i motsatser. Därför övar man sig att avstå från detta konfliktgenererande seende. Glädjen i det lilla är lika värdefull som i vilken exceptionellt positiva nyhet som helst. Att känna glädje över det enkla, nära, är kanske en rikare källa till glädje, än för den som kräset ratar vardagens lilla glädje för ”viktigare” källor.

Att vara till nytta är för de flesta något eftersträvansvärt. Att kunna göra något för andra är en verklig glädje. Samma person kan å andra sidan ha svårare för att bereda sig själv den glädje som tillkommer andra. Att t.ex. avstå från alla duktigheter under en dag, och istället ägna sig åt onyttan, kravlösheten och njutningen kan komma att visa sig vara förenat med komplexa känslor och tankar. Att bara vara väcker kanske skulden, ger oro och rastlöshet. Förmågan att göra ingenting är dock något man kan öva sig i, varvid man kommer upptäcka att den faktiskt innehåller helt andra ”saker” än man annars uppmärksammar.

Att på djupet utvecklas som människa, kan för några leda fram till ett ställningstagande kring om hon ska fortsätta klamra sig fast vid sitt liv eller släppa taget om det. Intuitivt anar hon att det finns mycket mer att upptäcka. Längtan till att vilja vidga och fördjupa perspektivet bortom det uppenbaras breda fåra, gror i bakgrunden medan tiden går. Från att ha känt ett starkt behov av mening i det hon gör, kommer kanske en lättnad från detta krav. I takt med gjorda insikter och livserfarenhet känns det inte särskilt viktigt att allt måste vara meningsfyllt på just mitt sätt. Omärkligt förflyttas människans vara så att hon lär sig att ”älska livet mer än dess mening”. När man inte längre hakar upp sig vid de värden massmedia sprider kring ungdomlighet, sex, mode, rikedom, lyx, kändisskap osv. återstår det som utgör våra liv. Det är en sak att för en stund drömma sig bort, men något helt annat när man låter sig slukas av den största industrin i världen; underhållningsindustrin genomtränger samhället på alla nivåer och i alla dess former.

Man måste hålla i minnet att en viktig skillnad mellan oss och de som levde förr, är att de levde i ett naturligt tempo som var idealiskt för närvarokänslan i det som är, medan vi lever i ett onaturligt tempo som kräver var och ens egen reflektionsförmåga, ansvar och handlande för att alls skapa ett naturligt tempo åt sig själv. Därför kommer viljan till en fördjupad livsupplevelse ge kraft åt det kritiska seendet, inte endast kring samhällets banala perspektiv på utveckling och mening, utan också åt medvetandet om den man själv kommit att bli.

Den mogna människan förstår att inte kasta ut det gamla och skaffa nytt. Det är kanske en sen upptäckt att man i ivern över att omfatta ”bättre” läror, undgår upptäckten att ens missnöje med livet rör själva beteendet att söka nytt. Sökarens problem är ju inte bristen på goda ”läror”, utan brist på insikt om själva sökandets orsaker. I själv verket kan sökarens variant av livslögn, bygga på en falsk föreställning om att det är själva sökandet som skiljer ut henne från ”massan”. Men i denna mening är sökaren lika mycket en produkt av konsumtionssamhället som vem som helst i massan. Sökaren konsumerar bara andra produkter, t.ex. sådana produkter som börjar med ordet ”alternativ”. Sedan kan det vara mat, kläder, utbildningar, böcker, människor, etc. Men den som känner för att kontemplera problemet, kan ju alltid ägna en liten stund åt Franciscus av Assisis formulering kring problemet: Det vi söker efter är det som söker. Förhoppningsvis finner vi att det kanske inte handlar så mycket om vad vi bör göra, som vad vi inte bör göra. Det kan i själva verket vara en nog så egoistisk föreställning, att man ständigt och jämt tror sig behöva prestera förändringens innehåll, när det i själva verket kan handla om problemet att acceptera det som är.

Den personliga utvecklingen innebär ju mindre av göra, och desto mer av vara. Göra-människan har dock oerhörda svårigheter att föreställa sig varat som aktivt och inte som ett passivt tillstånd. Det problemet existerar dock endast på egots nivå, vilket inses av vem som helst som förstår att skilja ut en djupare nivå inom sig, från den egohävdande delen av sig själv. Ett exempel: En rökare som slutar röka, kommer att inte längre kalla sig själv rökare, utan istället en icke-rökare. Så länge han gör det riskerar han att återfalla i den gamla identiteten som rökare. Felet ligger förstås i att hans nya identitet som ickerökare, per definition utgår från den gamla identiteten som rökare, men nu i form av en negation. Man kan inte icke-vara. Därför är ickerökaren hela tiden beroende av rökarens vara. Således bör alltså ickerökaren upphöra med att också vara ickerökare. Istället för att definiera sig: ”Jag är ickerökare”, behöver han istället finna sin förankring i: ”Jag är”. Då har han sin förankring i varat istället för görat.

Att ersätta det ena med något annat är inte vad vi söker. Det handlar om att avstå, snarare. Enkelheten finns redan men genom vårt sätt att forma våra liv, har vi också kommit att skymma sikten till det vi söker. Enkelheten bygger på en grund av uppmärksamhet, vilken endast är möjlig att upprätthålla här och nu. Uppmärksamhet är också intimt förbundet med ett nybörjarperspektiv på allt vad tillvaron ställer i vår väg. Det innebär att låta sig vara o-vetande vid ingången av varje ny situation. På det sättet odlar man förmågan att vara istället för att låta jaget bestämma situationens betydelser och begränsade möjligheter.

Uppmaningen lyder: slarva med fästanordningarna i morgon bitti när du stiger upp för att ta på dig dig själv och din bestämda världsordning. Se till att det åtminstone finns ett litet glapp där det oansenligt oförutsägbara kan ta spjärn. Med tiden kommer en dag bördan av dig själv brytas loss och falla av och då befinner du dig mer i nuet och är friare än idag. Tryggheten finns dock inte, men å andra sidan är det bara illusionsmakeri att tro att den finns över huvudtaget. Nu ska man ju inte gå omkring och känna sig som om varje dag kunde vara den sista. Nej, välj då hellre att leva som om det vore den första. På så sätt skiftar du förtvivlan mot förundran. Och då kan livet upplevas som du gjorde när du var barn: oändligt, obeskrivligt och fantastiskt!

Pelle Bengtsson: Mot enkelhetens punkt
Owe Wikström: Långsamhetens lov
Owe Wikström: Den outgrundliga människan
Rollo May: Friheten och ödet
Rollo May: Kärlek och vilja
Nina Karin Monsen: Den älskande människan
Erich Fromm: Att ha eller att vara
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism