Långsamhetens kultur del 2

Anteckningar från Kaffestugans konditori i Mora, december 2001 – 27 januari 2002.

Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

”En verkligt kultiverad människa är inte en sådan som från en splittrad och jäktad dag övergår till ett nattligt studium av Hegel eller Bergson. Det är snarare en sådan person som har sett solen, rört sina barn, ringt sina föräldrar och har en bild av världen som blir hennes egen egendom. Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i stillsamma samtal blir världen och man själv tydlig…
Den bildade måste öva sig i att finna en viss inre ordlös dialog med allt som är. Inom varje människa finns en stark, bitter och motståndskraftig hållning som ger henne den styrka som behövs. Det är mycket hälsosamt för vår personliga kultur om vi i dessa dialoger med mysterierna kan förmås att inse hur ensidiga och otillfredsställande alla rationella lösningar på världsgåtan är.”

Owe Wikström: ”Långsamhetens lov”

Pratade länge med en vän i telefonen. Bland annat om litteratur och författare. Han hade för avsikt att koncentrera sig på Thomas Mann. Dessutom hade han en lista med klassiker som han ville läsa. Där fanns namn som: Hermann Hesse, Fjodor Dostojevskij, Dante, Goethe och Homeros… En bra idé för den som söker verklig bildning. Själv läser jag Dostojevskij med vissa svårigheter, trots Owe Wikströms inspirerande resonemang kring den förres texter. Någonstans måste jag hämta andlig spis och inspiration till egna texter för hemsidan.

Om vanligheten
När man reflekterar kring sig själv, kring något existentiellt eller själsligt spörsmål, tänker man kanske kring något avgränsat och specifikt. Man söker ett svar eller efter ny förståelse av en gammal föreställning, t.ex. kring sig själv och varför man är på just detta sätt, känner just så här, just nu osv.

I ett längre perspektiv är alla frågors mål kring existensen ett försök till vägbeskrivning: varifrån kommer jag, vart är jag på väg, hur har jag kommit hit, och så vidare… Men hur kommer man fram till ett svar på de existentiella frågorna kring mening, liv och död, etc. om man endast söker det särskilda, det specifika och enskilt unika? Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

Kanhända är det mer fruktbart att som omväxling reflektera kring sin allmängiltighet. Vår vanlighet är lik andras, själen en spegelbild av andras – våra föräldrar, syskon, nära vänner, våra grupptillhörigheter, vår kultur, nation, vår ”europeiskhet”, vår allmänmänsklighet.
Vanligheten är det specifika jagets komplement. Det kan synas trist att ägna tid åt en sådan kontemplation, men svaren kan komma att överraska… Det är i medvetenheten om vanligheten min unikhet synliggörs. Just för att min vanlighet är just min. Vägen dit har endast jag gått och det har jag gjort på endast mitt sätt. Frågan om min vanlighet besvarar som en bieffekt också frågan om det unika: – Just på detta sätt är jag vanlig och så här visar det sig.

Vertikal närvaro
I den vertikala uppmärksamhetens rumtid där hjärtats angelägenheter har ensamt tillträde, utgör tystnaden och pausen det slags metafysiska mylla som ger näring åt processen. När orden får tid att sjunka in, tanken sväva, avgörs vad som ska ha betydelse. Om idé och Vara skall mötas och föda inspirationens gnistrande ande. Eller om perspektivet stilla djupnar och träder i kontakt med det outsägligt närvarande, det som alltid omger oss och som kan ”iakttas” under och före språkets nivå.

Fördjupning, vertikal uppmärksamhet, det förtroliga samtalet – alla bjuder de in oss till en svårfångad kvalité som lyser med sin frånvaro i den ”normalitetens vansinne” som utgör samhället av idag. Plötsligt ställs vi inför möjligheten att uppleva kvalitén av här och nu. Klarar vi att nu skifta förhållningssätt eller har vi cementerats i den långvariga krampen för att hålla ut i ett krävande samhälle? Övningen mjukar upp frusna själar mot hängivenhet, öppenhet, generositet och accepterande av den andre, liksom de egna sidor av personligheten som inte annars får så stort utrymme i vardagens slammer.

Långsamheten
”Långsamhetens kultur” i Wikströms mening är inte någon patentmedicin som borde intas av alla och envar. De som redan nu har för mycket tystnad och ensamhet omkring sig vet med brutal klarhet att det är annat som saknas. ”Långsamhetens kultur” ska ses som ett komplement, en balanserad motpol till ett alltför ensidigt leverne i den brusande livsströmmen därute. Där är tiden uppfylld av arbete, barn, fritidsaktiviteter, resor, TV, umgänge, konsumtion etc. Först då är det viktigt att motpolen utgörs av det radikalt annorlunda som t.ex. ”långsamhetens kultur.”

Vad gör man då inom ramen för långsamheten? Som jag ser det handlar det om att medvetet odla något, vilket också är innebörden i ordet kultur. Det egentliga föremålet för långsamhetens odlande ligger i det fördolda men vi känner igen det som längtan och saknad, liksom att det skulle få oss att känna oss hela om vi bara omfattade det. Min åsikt är dock att det vill omfatta oss men att vi hela tiden ställer något av oss själva i vägen för att så inte skall ske. Under tiden kan vi i alla fall låta oss omformas genom litteratur, konst och poesi. Vi fortsätter att söka fördjupad närvaro inom och utom oss själva, prövar vårt mod i de förtroliga samtalen och skalar av oss vår rustnings dolda lager och övar oss i att visa kärlek och omsorg med dem som lider. Wikström talar också om att man måste göra ett medvetet val som handlar om att avstå från sådant som hindrar utvecklingen av ett fördjupat och mer autentiskt livsinnehåll, inre som yttre. Jag ser det som en rekommendation och som en aspekt av ytterligare fördjupning. Låt den komma när den kommer och tvinga inte fram den genom självförtryckande tankar om fulländning eller asketiska ideal. Det bästa sättet att misslyckas är att ta i för mycket. Det är måttet på närvaron som är kriteriet på ”framgång” i denna sak, inte ett tankesystem, en ”ism” eller att byta ett lidande med ett annat. Men för den som inte räds det obekväma och inser att tryggheten är en illusion, kan på allvar kartlägga och ifrågasätta alla de substitut han håller sig med i brist på verklig närvaro i sitt liv. Det handlar om att kartlägga och ifrågasätta nödvändigheten av allt det vi ägnar tid åt i vardagen. Att bestämma sig för att låta innehållet i den egna tolkningen av ”Långsamhetens kultur” få ta plats på bekostnad av mindre viktiga aktiviteter och ”passiviteter”. Den som inte förstått poängen med den radikala frågan kanske kan bli hjälpt av att ägna en tanke kring den psykiska energins ekonomi: Eftersom uppmärksamhetskvoten är begränsad måste var och en tänka efter hur fördelningen av denna resurs ska ske. Den som vill mer än att bara slentrianmässigt vegetera sig genom tillvaron, måste förr eller senare överväga om han själv kommit att skapa sitt livsprojekt som ett hinder för en djupare och rikare livsupplevelse.

”Människan har en insida och en utsida, en djup och en ytlig personlighet… Nästan allt mänskligt handlande går ut på att ge näring åt denna ytliga personlighet… Det finns ingen annan väg till livet än att bryta igenom identifikationen med en sådan skenbild.”
Wilfrid Stinissen, 1990

I det perspektivet kan en kris av existentiell natur ses som en personlig inbjudan till möjligheten att utveckla sin mänsklighet. Detta i gemenskap med ett galleri av märkliga ”väsen” inifrån en själv. I sådant sällskap utvecklas som en bonus, en annan känslighet för hur likvärdiga de bägge världarna är – den inre och den yttre. Eller:
”Människans grund är total öppenhet. Vi får inte glömma att varje människa också har en öppenhet och rymd som är obegränsad, liksom en vild öken. Denna öppenhet är så stor att Gud kan leva i den… Detta är det första i kärleken: att man är öppen, att man har en djup respekt för den andre, att man låter den andre vara sig själv, att man låter det djupaste inom honom komma fram. Man tar emot allt vad han har att ge: en större glädje kan man inte bereda någon”
Ruysbroeck i Stinissen 1990

Språk för känslan
Det räcker inte att med intuition och känsla konstatera att något är fel i ens livsstil, i ens relationer eller i samhället. Har man haft mod och insikt nog att komma till en så självkritisk ståndpunkt, inser man också att man själv är nödd att handla för en förändring. Men för att veta hur, måste man känna till vad. Här kommer språket in: det är helt nödvändigt att också klä denna brist i ord. Det är att ge sig själv ett språk för känslor, intuitioner och diffusa förnimmelser. Man ger sitt djupare väsen bekräftelse på dess sätt att uppfatta världen som riktig men som tidigare förbigåtts med tystnad. Det är här t.ex. litteraturen kommer in. Genom känslans intelligens tillförs vi ovärderlig information. Språket för detta kan vi hämta i skönlitteraturen, inte minst för att det ger våra emotionella och intuitivt uppfattade erfarenheter ett sammanhang i de kollektivt mänskliga livsvillkoren. Även i den existentiella filosofin och psykologin finner vi både språk och sammanhang för upplevelsen av att leva. Det är verkligen beklagligt att inte fler inser betydelsen av vad både facklitteraturen och skönlitteraturen har att ge dem. Problem och svårigheter undslipper ingen men om man kan se sitt eget liv som en spegling av mänsklighetens liv, fullt av gemensamma beröringspunkter – blir det både lättare att förstå sambanden och att acceptera svårigheterna. Möjligen ger det också en slags lättnad genom att skuldbördan delvis lyfts av från de egna axlarna. Skuld kan genom medvetenhet nyanseras och därmed fördelas i vad som är skuld och vad som är öde. Skulden kan då ses som något jag faktiskt har varit delaktig i, medan ödet är något som är mig givet och som jag i viss mån kan påverka genom medvetenhet och rätt handling.

Den Andres nödvändighet
Det intressanta med djupa och nära relationer är att det vi känner igen i den andres djup, är en återspegling av vårt eget. Vi blir bekräftade genom att känna igen oss själva i den andre. Däremot är det inte lika intressant att känna igen sig själv på den andres yta, i det som utgör hans ego. Jag tänker att detta beror på att vi klarar att vara självbekräftande när det gäller vårt ego, vår jagbild, men inte när det gäller oss själva på djupet. Det är skillnad på att beskriva sig själv utifrån vad man gör: arbete, utbildning, intressen etc. och att berätta vem man verkligen är, utan egoförlängande attribut. Det är bland annat därför vi behöver varandra. Utan ett Du finns inte heller ett Jag. Vi blir till som medvetna varelser genom den andre som spegelbild för vårt väsen. Lycklig är därför den som har en djup och innerlig närhet till en annan människas värld. Vi finner allmängiltigheten hos oss själva via den andres öppenhet.

Angående nämnda författare: Se Lästipsen i Del 1

Fäbodtankar i midsommartid

Orsasjön från Litta, NäsbergSitter och ser ut genom fönstret i den gamla fäboden. Tystnaden är kompakt men kvällen är ljus och jag ser hur berget kastar sin skugga ut över Orsasjön, en mil bort.

Utsikten är magnifik, jag ser skidbacken i Rättvik genom kikaren, fyra – fem mil bort. Det är en underbar sommarkväll och jag har kommit för att följa ljusets skiftningar genom natten. Ute doftar det från slåtterängens alla blomster, medan vinden viskar allt lägre i lövkronorna. Här råder den sällsamma tystnad som endast den ostörda naturen kan skänka. Jag kan höra pulsen slå i mitt öra.

Jag hyste en förhoppning om en flödande kreativitet, bara jag anlänt och sjunkit ned i mig själv en stund. Men den kom på skam ganska snart. Skrivandet går trögt och koncentrationen är låg. Naturens närvaro är så stark att min egen natur -mitt vara- obönhörligen rättar in sig. Som vore jag genomborrad av en osynlig stämgaffel.

Det är ej jag som ser på utsikten
Utsikten ser sig själv
med mina ögon

Ovanan att vistas i den bedövande tystnaden ger koncentrationssvårigheter. Ny forskning lär visa hur naturupplevelsen får människor att skifta uppmärksamhetsform, från riktad koncentration till helhetsmottagande fascination. Detta är också förenat med en övergång från göra till vara. Att vara är inte enkelt. Om identiteten upprätthålls genom prestationer, blir det obekvämt att endast vara. Själv längtar jag ofta efter varat som tillstånd. Inledningsvis möter mig dock en tomhet som kanske skulle skrämma den ovane. Barn tycks ha särskilt svårt för ingen-tinget.

Jag hörde idag min vän AÅ citera en källa jag nu glömt, hur Gud skapade tomrummet i människan för att hon skulle fylla det med sin egen erfarenhet. En skön tanke, livsbejakande och en uppmuntran till initiativ och kreativitet. Ur tomheten kan Något ta form. Om människan skapades till Guds avbild, är både människans tomhet och kreativitet uttryck för detta. Gud skapade ur intet. Så ock vi.

Midnatt närmar sig och sommarskymningens blå blir ej mörkare än så här. Det är tillräckligt ljust för att ännu se milslångt. Här i kammaren kastar fotogenlyktan sin ljuscirkel, lagom stor för att rymma anteckningsboken jag skriver i. Tystnaden dånar obevekligt. Med jämna mellanrum går jag ut för att lyssna till vindens röst i lövverket. Det är skönt att inte vara ensam när man är med sig själv.

Om begreppet synd som bortvändhet från kärleken

Sedan ett par veckor gör jag en omläsning av Else-Britt Kjellqvists bok ”De får vingar. Anden och psykanalysen – en civilisationskritik” Det är intressant att läsa en psykoanalytiker som bejakar människan som en andlig varelse. Psykoanalysen förnekar ju av tradition religiositeten som en projektion av fadersimagon.

Vid ett ställe i texten säger hon att synd är att leva bortvänd från Gud som är kärlek. Synden är att leva kärlekslöst. I denna betydelse kan jag acceptera begreppet synd som något verkligt. Jag vet dock att många skulle slänga ut barnet med badvattnet, som inte ens kan ta ordet i sin mun utan att det utlöser starka försvar.

Hur som helst. När jag själv blir alltför stressad eller försakat att ge mig tid för mig själv, startar en process som får mig att vilja dra mig undan allt socialt liv. Finns det inget rum för att bara vara, för reflektion, tystnad och för den inre rösten sluter jag mig inåt och blir osocial, kort och tystlåten. Inuti mig ökar däremot trycket och tankarna blir allt mer negativa. Jag blir snart en person jag inte vill vara. Som denne vill jag inte heller möta andra, tillknäppt och snål och retfull. Går det för långt känner jag mig som en tiger i bur.

Detta är min synds ansikte. Så kan min kärleksfrånvändhet se ut. Numera vet jag av erfarenhet vad kärlekens tillstånd är, att älska och vara älskad. Att veta något om kärlekens äkthet möjliggör också för insikten om den egna syndens äkthet. Medvetenheten om synden blir en påminnelse om vad som fattas mig. I bästa fall inser jag mitt misstag och erkänner det. Sanningen är ett av kärlekens uttryck och den visar mig vad jag behöver göra för att lösa mina behov på ett konstruktivt sätt. Att berätta hur jag verkligen mår, vill och behöver är nödvändigt. Genom det återfår jag balansen mellan kropp, själ och ande. Kärleken återupprättas genom bekännelsens äkthet.

Först när orden befriats från ärvda innebörder kan de bli verkligt användbara för den egna andliga utvecklingen. Man måste dock lära sig skilja mellan orden själva och det historiska arv de lastats med och som utgör det arv vi börjar med, innan vi gjort dem till våra egna. Varje tid, varje person måste tolka budskapet på nytt, så även med de enskilda begrepp som hör till budskapet. Det kristna budskapet måste tolkas utifrån den samtid var och en av oss befinner sig i om vi vill fortsätta vara självständiga och ansvariga. Ordet måste göras levande på nytt och på nytt…

En dikt av Thomas Merton

Rid din häst längs eggen
på ditt svärd

Göm dig själv mitt i
flammorna

Fruktträdens knoppar kommer
slå ut i elden

Solen går upp på kvällen

Mystik och hängivenhet

Här tar jag upp en liten jämförelse mellan två religionsvetares texter om det “mellanområde” mellan subjekt och objekt, mellan inre och yttre, de omnämner i sina böcker. Jag uppfattar att de oberoende av varandra och med olika ord, beskriver den religiösa mystikens beröringspunkter med lek och kreativitet.

Religionshistorikern och författaren Karen Armstrong, skriver i sin bok “Historien om Gud” (Forum 1998) att mystikernas Gud ännu är en levande Gud och kan erfaras genom trägenövning. Inte minst utgör fantasin och det kreativa skapandet en viktig nyckel till det mystikerna kallar gudsmedvetandet.

“Mystikerna har länge hävdat att Gud inte är ett annat Väsen. [—] Han är en subjektiv erfarenhet, gåtfullt upplevd i varats grund. Denne Gud skall man nalkas med hjälp av fantasin och kan uppfattas som ett slags konstform. […] Mystikerna har använt musik, dans, poesi, skönlitterärt berättande, måleri, skulptur och arkitektur för att uttrycka denna realitet som övergår våra begrepp. Liksom all konst kräver mysticismen emellertid intelligens, disciplin och självkritik för att inte urarta i känslodyrkan och projektion. […] Mystikernas Gud är inte lätt att uppfatta. Det kräver lång träning tillsammans med en sakkunnig och åtskilligt med tid. Mystikern måste arbeta hårt för att uppnå det verklighetsmedvetande som kallas Gud. Mystiker hävdar ofta att människan medvetet själv måste skapa detta Guds-medvetande med samma noggrannhet och uppmärksamhet som andra ägnar konstnärligt skapande. […] Mystikernas Gud tillhandahålls inte färdiglagad och färdigförpackad. (Av den) mystiska hållningen (…) kan vi (…) lära oss att Gud inte existerar i någon förenklad mening och att själva ordet “Gud” bara är en symbol för en verklighet som på ett outsägligt sätt överskrider den. […] Som vi har sett har mystiken ofta betraktats som en esoterisk disciplin, inte därför att mystikern velat utestänga den vulgära hopen utan därför att dessa sanningar endast kan uppfattas av människans intuitiva sida och då efter särskild övning.”

I religionspsykologen Owe Wikströms bok “Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna” (Natur o Kultur 2003) skriver han hur trons naivitet måste ge vika för en djupare form för tron. Den första naiviteten utgörs av barnatrons konkreta bilder. Den andra naiviteten är bokstavstron där man tror dels att det är Guds ord som står i Bibeln, dels tolkar dem bokstavligt. Wikström menar att denna andra naivitet måste ge vika för en negativ teologi där Gud bäst omtalas genom beskrivningar av vad han inte är: Omätlig, outgrundlig, outsäglig… Alla religiösa utsagor är av mänskligt ursprung och att “Gud” är en symbol för en outsäglig realitet bortom språket. Gud är bortom “Gud”, som Mäster Eckhardt sa. Gud döljer sig i icke-vetandets moln. Och det är så man bör nalkas honom. Så länge det outsägliga igenkännes som “Gud” är det inte Gud man sett, utan något mindre.

Av respekt för en bortomspråklig Gudsverklighet har man utvecklat ett språk av paradoxer för att så att säga “peka ut” den zon mellan det uttalbara och outtalbara som döljer mysteriet. “Gud är ett bländande mörker”, Gud är den fulla tomheten”, “Gud är bortom Gud” etc… Eller en personlig erfarenhet: Gud framträder i mig som ett subjekt som inte är jag. Han är således varken helt igenom subjekt – vilket skulle omöjliggöra guderfarenheten som ett inompsykiskt fenomen – eller helt igenom objekt eftersom gudsupplevelsen skull sakna den avgörande numinösa laddningen.

Denna zon har likheter med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott och hans begrepp “mellanområde”, som betecknar det område i vilket barns lek utspelar sig. Det är varken ett helt igenom subjektivt område av fantasi, eller helt igenom objektiv omvärld, utan ett mellanting. Det tycks mig som om det även är platsen för mystikerns gudsmedvetande. Wikström referar till en James Jones (s.206 f) som diskuterar de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro. Jones tycks mena att den vuxna människans existentiella predikament hanteras i mellanområdet av subjekt och objekt. För mig är det samma område som är upphovet till det paradoxala språket mellan det utsägliga och det outsägliga. Det är också det område symboler skapas och laddas med betydelse och energi.

Det är således i hängivelsen vi kan finna Gud. Vi bör avstå kontrollen och ge oss hän i lek, kreativt skapande, dans, poesi, etc. Samtidigt bör vi träna oss i självreflektion, lära oss mer på djupet av hela det humanistiska kunskapsspektrumet: religion, psykologi, filosofi, kunskapsteori, samt läsa god skönlitteratur och själva odla vår kreativitet.

Reflektioner kring ett citat av Thomas Merton

Hittade följande text av Thomas Merton Helen Losses blogg

“The first chirps of the waking day birds mark the “point vierge” [the virgin point] of the dawn under a sky as yet without real light, a moment of awe and inexpressible innocence, when the Father in perfect silence opens their eyes. They begin to speak to Him, not with fluent song, but with an awakening question that is their dawn state, their state at the “point vierge.” Their condition asks if it is time for them to “be.” He answers “Yes.” Then, they one by one wake up, and become birds. They manifest themselves as birds, beginning to sing. Presently they will be fully themselves, and will even fly.

Here is an unspeakable secret: paradise is all around us and we do not understand. It is wide open. The sword is taken away, but we do not know it: we are off “one to his farm and another to his merchandise.” Lights on. Clocks ticking. Thermostats working. Stoves cooking. Electric shavers filling radios with static. “Wisdom,” cries the dawn deacon, but we do not attend.”

“The most wonderful moment of the day is when creation in its innocence asks permission to “be” once again, as it did on the first morning that ever was.”

Thomas Merton. Conjectures of A Guilty Bystander. New York: Doubleday, 1966: 18-19, 131.

Så öppnar sig världen under ett ögonblick, plötsligt och utan förvarning. Människor, naturen och elementen är som de alltid varit, samtidigt som där finns en närvaro av Något Outsägligt. Det uppfyller mig helt med något som jag endast kan likna vid kärlek. Kanske är det Nåden. Till och med Gud?
Vanligtvis är världen tillsluten och stum. Den Allnärvarande går osedd förbi, inte av osynlighet utan för att vi själva utgör Särnärvaron. Vi är alltför medvetna om oss själva för att kunna se bortom särskiljandet, som utgörs av vårt eget jag. Den som känner igen sitt vara, vet också betydelsen av Mertons “to be”. Hon vet att detta är hennes djupaste upplevelse av henne själv och att jaget är mer ett verktyg för handling på tillvarons ytplan. Jaget är den buffert som befinner sig mellan varat och världen. Problemet är att den moderna värld vi lever i, endast känner (och erkänner?) jagets värld. Därför premieras endast jaget, förbehållslöst. Marknaden vet ingenting om varat, ingenting om fågelns första kvittrande till svar på sin Skapares Ord. Materialismens rikedomar döljer andens svält.

Vad kan vi göra för att få uppleva dessa glimtar av den yttersta verkligheten? Inte mycket. För ingenting av våra göranden och låtanden duger något till här. Kan vi alls “göra” något, måste det handla om “icke-görat”: meditation, bön, reflektion, att bli enkel och fattig är den väg kristen tro erbjuder. Det är att lära sig “se”.

Att vara “seende” är i någon mening att också vara sig själv, ty den som inte är i kontakt med sina egna djup kan heller inte vara autentisk, inte vara den hon skapades till. Har hon modet och förmågan att finna vägen tillbaka till sitt vara och väsen, kommer hon även bli varse gränsen mellan det autentiska och det falska.
Att känna igen gränsen är en förutsättning för att kunna vara sig själv. Utanför denna riskerar man att finna främlingskapet för sig (sitt) själv. Därvid går den djupa förnimmelsen av centrum förlorad, liksom kontakten med skapelsen som helhet – allt det som ligger därute i periferin. Skapade till Guds avbild, har vi nämligen förmågan att uppleva oss själva och världen som Ett. I helheten är centrum och periferi inte åtskilda.

Kommentera gärna, eller diskutera i forumet.

Självförverkligande – föreställningar om det autentiska

Rubriken ovan är arbetsnamnet på ett bokmanus om självförverkligande. På denna webbplats publiceras textfragment ur det framväxande manuset. All manustext återfinns under kategorin “Bokmanus” i menyn här bredvid.
Webbplatsens syfte är utveckla och fördjupa innehållet i manuset genom att göra det tillgängligt för alla. Du som besöker denna sida kan påverka manusets innehåll genom att dela med sig av tankar och erfarenheter. Som författare är jag mycket tacksam för alla bidrag i ett ämne alla möter någon gång i livet.
Du som vill bidra bör dock känna till att: All text som här publiceras av dig kan, helt eller delvis, komma att kopieras och redigeras som en del av manustexten. Författaren bestämmer enväldigt över manusets framväxande innehåll. OBS! De inlägg du publicerar här kommer dock inte redigeras eller manipuleras på något sätt!
Tack för ditt deltagande!
Micael Ström

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. “Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.

Autenticitet är enkelhet

Att vara autentisk innebär att vara enkel. När jag själv präglas av enkelhet är jag endast mig själv. Det finns inget att försvara eller dölja, inga glidningar bort från att tala mitt hjärtas mening. När man sett tillvaron sådan den är inser man det fåfänga i att försöka blunda för de villkor som gäller existensen. När vetskapen om att döden väntar en någonstans där framme – ingen vet var – då kan plötsligt perspektivet förändras på ett sätt som får en att omedelbart kasta om sina prioriteringar. Då blir spelet om att upprätthålla låtsastillvarons fasader det första som kastas överbord.

Att sluta ljuga i betydelsen att låtsas att allt är som det bör vara blir viktigt. Autenticiteten – att vara sann, i första hand mot sig själv men även mot andra och i relationerna till dem, blir viktigare än allt annat.

Den svåra enkelhet som står att finna i varat och i det autentiska självet kännetecknas av kärlek. I varat kan den upplevas som en mottagen kärlek, en kärlek som kommer som en gåva av tillvarons godhet. Givaren är osynlig men det är enkelt att i denna stund tro på en Gud utan att tvivla. Att stå i förbindelse med sitt sanna själv är också förenat med en upplevelse av kärlek. Den kärlek som avser en själv men som inte skall förväxlas med vare sig en överdriven egoism eller en osund narcissism. Nej, det handlar snarare om förmågan att kunna älska sig själv i full medvetenhet om de egna bristerna, tillkortakommandena och felen man gjort. Kanske är det den kärlek som beskriver hur Gud älskar människan, hennes brister till trots. Det är i så fall en sann kärlek eftersom den ingenting döljer eller förskönar. Hon är älskad för den hon är och inte för den hon borde vara, och så kan hon även älska sig själv.

Varat och autenticitetens enkelhet blir en slags så-het, som i mycket ligger bortom språkets tillgänglighet. När kropp, själ och ande blir Ett utgör det ett tillstånd av att vara fullkomligt levande. Där finns inte längre något behov att beskriva vare sig själv eller tillvaron i ett försök att fånga in den. Intellektualiseringen är i stora delar en kompensation för en förlorad naturlighet och denna text är inget undantag. Intellektet kan dock användas som ett sätt att återfinna det förlorade (paradiset?) i gestalt av tro. Självreflektionen är en nödvändig del för att lära känna sig själv och leder till kunskapen om skillnaden mellan den jag är när jag är helt mig själv, och den jag kommit att bli. Självreflektionen är dock endast en del av det intellektuella arbetet. Man finner snart hur det sociala samspelet bygger på vissa regler för att få det att fungera någorlunda bra. Verkligheten är en social konstruktion som upprätthålls genom ömsesidiga bekräftelser. Den är alltså en kompromiss som handlar om att få det gemensamma att fungera på ett sätt som är acceptabelt för så många som möjligt.

Det första som ska sägas om en sådan konstruktion är att människan inte kan finna sig själv sådan hon i djupet är, därute! Samhället kan inte vara en modell för hur hon skall vara eftersom det i sig är en tekniskt konstruktion och som sådan saknar både själ och ande. Om hon söker sin djupaste tillhörighet i att bli bekräftad för sina prestationer, riskerar hon att förlora kontakten med både sitt eget och tillvarons djup. Visst är det roligt att få uppskattning och den ska man ta emot med glädje. Men den djupare sanningen är en personlig strävan av obrutet sökande därför att den inte gives henne utan ett pris. Denna måste hon i första hand söka inom sig själv men med ledning av dem som gått före henne.

Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största “förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.