Träna självdisciplin i 30 dagar och nå målen

Att skjuta upp saker är troligen min sämsta egenskap. Jag vill verkligen bli av med den ovanan. Uppskjutandet är min värsta fiende och är det allvarligaste hindret på vägen att utforma framtiden som jag vill att den ska se ut. Hur mycket jag än läst och försökt förstå kring prokrastinering, vilket är ett finare (och engelskt) ord för samma sak, hjälper det inte. Därför föreslår jag övningen “Träna självdisciplin i 30 dagar och nå målen”.

Med den här övningen tränar du upp din självdisciplin och stärker förmågan att få saker och ting gjorda. Du vill kanske träna din mentala styrka och då är detta en bra övning. Den gör dig starkare för var dag som du genomför den. Du kommer boosta ditt självförtroende och verkligen veta att du kan genomföra det du bestämmer dig för. Anta utmaningen som den är, eller anpassa den efter dina behov. Se bara till att den fortfarande utmanar dig.

Den här övningen är en utmärkt hävstång till högre nivåer och mer krävande uppgifter. Längst ner i artikeln finns några länkar till böcker och podcasts som utvecklar dig ännu mer.

Målsättning

Under 30 dagar ska jag ställa klockan 2 timmar tidigare än brukligt, motionera en timme oavsett väder. Det innebär en promenad på 6 km. Därefter duscha. Meditera 10 minuter. Dricka en kopp kaffe medan jag skriver 1 timme på en ny bloggartikel.

Först därefter blir det frukost och att ta mig an dagen. Lyckas jag genomföra övningen “Träna självdisciplin i 30 dagar” kommer det skänka stor tillfredsställelse. Jag kommer stärka självförtroendet och övertygelsen att mina kommande, planerade utmaningar är genomförbara. De kommer jag berätta mer om i kommande artiklar.

Jag kommer rapportera resultatet av disciplinövningen här.

Sammanfattning

Måste säga att jag finner sådana här övningar otroligt tråkiga. I början har jag hög svansföring men i takt med att jag avviker från den ursprungliga planen, förändras den. Däri ligger väl det egentliga lärandet ser jag. Det psykologiskt intressanta har varit värderingsförskjutningen bakom det förändrade utförandet. Från början var intentionen att följa planen strikt. När jag frångick planen dag 3 kunde jag i enlighet med löneslavtänkandet, ha skuldbelagt mig och klankat ner på att inte ens kunna hålla en så enkel plan.

Eftersom jag söker förändring, vill jag också förändra mitt perspektiv. Jag inser att det är mer konstruktivt att se till resultaten än till att slaviskt följa skrivningen. Dessutom är det viktigt att förstå varför avvikelser sker. Sättet att utföra en uppgift på är direkt kopplat till personlighet. Att förhålla sig kreativ är att filtrera verkligheten genom ett temperament, för att travestera Emile Zola. Man bör därför inte döma varken sig själv eller andra, utan se på utförandet som en möjlighet att känna en personlighet, sin egen och andras. En enkelt formulerad uppgift kan på så vis bli en process och som sådan pekar den mot en möjlig utveckling och är därmed framtidsinriktad. Ur det kommer en vana, en insikt, en karaktär. Inget av detta vore möjligt om blott och bart ett fördömande blev resultatet, därför att uppgiften inte fullföljdes med slavisk exakthet.

Vecka 2 medförde en än större upplösning av uppgiften. Det fick mig också att börja reflektera över hur förändring kan ske utifrån en anpassning till vad som känns naturligt. För mig är att gå upp tidigt och sedan gå en promenad naturligt beteende. Jag gör det därför att jag mår bra av det. Meditationen fungerar inte naturligt därför att den aldrig varit en vana.

Skrivuppgiften fungerar fortfarande inte som jag vill. Men det har lett till en större insikt i hur jag skjuter upp saker och ting om det blir för jobbiga. Jag har fördjupat mig i psykologin bakom prokrastinering, vilket är ett annat ord för uppskjutande, och gjort en del intressanta erfarenheter. Jag kommer redovisa dem i form av en artikel och även skapa ett arbetsmaterial för nedladdning.

Mot slutet har jag ändrat uppfattning om vad som är konstruktivt. Nu anser jag att det är vägen som är målet. Alltså de upptäckter som är möjliga att göra om man inte alltför mycket snöar in på målet. Det gäller givetvis inte alltid – det är ingen naturlag. Men här är inte målet avgörande för något, utan bara ett uttryck för en intention. Det finns därför en möjlighet att göra viktiga lärdomar och insikter, vilka kan överskugga betydelsen av att strikt hålla sig till planen. Jag har till exempel både tränat och avfärdat meditationen. Men nu när tiden löpt ut och jag mediterat vid flera tillfällen, har jag gjort upptäckter som är av vikt: Mitt fokus förbättrades och jag lyckades utöka tiden för fokusering från ett par sekunder i taget, till betydligt längre. Dessutom har jag märkt att förmågan att fokusera med hjälp av meditation, stärks av träning. Mitt “uppmärksamhetsrum” har fått fastare form och kan stå emot de invasiva tendenser som är så symtomatiska för hjärnans primärprocess. Med andra ord: Allt bullshit som snurrar i skallen utan ordning eller mening blir lättare att hålla i bakgrunden. Meditationen tränar upp förmågan till koncentration, som att den vore en mental muskel.

Jag nådde målet men resan var krokig

Jag skjuter inte heller upp saker i samma utsträckning som tidigare. Numera tar jag itu med saker mycket fortare och uthålligare än tidigare. Jag har haft bra hjälp av Pomodoro-appen som håller reda på mina arbetspass om 25 minuter, och mina pauser om 5 minuter. Det är ramarna för arbetet som hjälper mig att få dem gjorda på ett effektivt sätt. När det funkar bekräftar det mig och jag känner att jag haft framgång. Det ger lite endorfinpåslag, vilket kan få mig att se fram mot nästa 25-minuterspass och så småningom har jag skrivit klart det jag planerat.

Till sist

Jag skulle kunna skriva en lista på 50 punkter som kan vara bra att tänka på när du följer “Träna självdisciplin i 30 dagar och nå målen”. Men det kan leda till att det känns övermäktigt och triggar rösten som säger att du ska äta chips, lägga dig i soffan och dumglo på TV istället. Så jag bantar ner den till den enda punkt som räknas:

Känn inte efter – bara gör det!

När du har gjort det – ge dig själv en klapp på axeln eller någon liten belöning att njuta av. När du har klarat av övningen “Träna självdisciplin i 30 dagar och nå målen” – ge dig själv en stor belöning. Gärna tillsammans med människor som kan glädjas åt dina segrar!

Vässa den mentala eggen:

Träna självdisciplin i 30 dagar och nå målen. Tim Ferriss podcast för att vässa den mentala eggen
Tim Ferriss

Tim Ferriss PodCast Superintressant pod för dig som är intresserad av personlig utveckling i dess fulla bredd. Intervjuer med de intressantaste personerna! Över 400 miljoner nedladdningar och högst rankad av alla business/interview podcasts.

“Each episode, I deconstruct world-class performers from eclectic areas (investing, sports, business, art, etc.) to extract the tactics, tools, and routines you can use.  This includes favorite books, morning routines, exercise habits, time-management tricks, and much more.”

“Zens tre pelare” av Roshi Philip Kapleau. Den svenskspråkiga versionen säljs endast av Zenbuddistiska samfundet


Bok: Zens tre pelare

Boken innehåller bland annat beskrivningar hur man praktiserar zazen (zenbuddhistisk meditation), beskrivningar hur livet ser ut i ett japanskt zentempel, samt berättelser från människor som själva upplevt uppvaknande till sin sannan natur.

Inledning

Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.

Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.

Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.

Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?

Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.

Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?

När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne “älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i “Bröderna Karamazov”.

Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till “mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera “Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade “flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.

Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.

Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för “vad folk vill ha”.