Närvaro i nuet är nyckeln till evigheten

När jag reser hit till fäboden reser jag i flera dimensioner samtidigt: det är inte bara ett tillryggaläggande av ett antal kilometer från hemmet bakom mig. Det är även en resa i tiden. Här finns inget som påminner om det moderna samhället jag annars omges av och som syns någon mil bortöver. I kammaren råder ännu inte 1800-talets slut. De knuttimrade, omålade husen har sitt ursprung i en byggnadsteknik som uppfanns under tidig medeltid. Härbret som står på sina stolpar för att hindra möss och sorkar från att äta och förorena mjöl och andra råvaror, likaså. Lindorna slås ännu med lie från en mager jord som på grund av stenigheten aldrig har vänts av en plog. De få grässtrån man lyckades få ihop räckte nätt och jämt till ett par kor och några getter. Slåttern är forfarande en tradition som utgör en del av gemenskapen bland oss som vistas här. Jag hämtar mitt vatten ur samma källsprång som de som gått före mig gjort under hundratals år. Jag hör deras ålderdomliga dialekt i vinden ibland. Här springer ekorren in och ut mellan stockvarvens glipor. När människor lämnar för att åka hem hörs snart mössen springa över golvplanken på jakt efter ätbara spår från konsumtionssamhällets överflöd.

För tio år sedan hade jag uppfattningen att begreppet “evigheten” bara var ännu ett fantasifoster i en i övrigt lika verklighetsfrämmande trosbekännelse. Hur det gick till vet jag inte, men någon gång då jag tänkte på “evigheten” måste det ha öppnat sig en möjlighet till en både meningsfull och rationell tolkning. Och allt började med en upplevelse av ljuset i en solnedgång.

För kanske tjugo år sedan satt jag på toppen av ett berg i solnedgången och blickade ned på dimman som täckte dalen under mig. Jag kände landskapet väl och kunde för mitt inre öga se det framför mig. Men när dimman låg tät där nere och endast mindre bergstoppar stack upp ur dimman, var det som om jag plötsligt befann mig på en helt annan plats i en helt annan tid. I min fantasi såg jag landskapet som en urtida arkipelag, med öar i ett urhav för miljontals år sedan.  Visst var det en fantasi men det fanns en faktor som inte alls var bunden i tiden. Det var ljuset. Jag insåg att ljuset mycket väl kunde ha gestaltats på detta vis oändligt många gånger sedan Jordens gryning. Både grynings- och skymningsljuset kan användas som öppningar i nutidens obönhörliga enkelriktning. Just då är det enkelt att låta tanken flyga och föreställa sig hur våra förfäder sett samma ljus och kanske känt samma förundran. Långt bort i människans gryning har Australopithecus stått vänd mot ljuset i sin ordlöshet. I hennes lilla hjärna uppstod kanske embryot till det som miljoner år senare fortplantats till vår utvecklade hjärna som en stilla förundran och andens beröring. Det är när jag blir medveten om att vi delar samma erfarenheter och upplevelser som de som gått före oss, som jag upplever Evigheten som närvarande i nuet.