Närvaro i nuet är nyckeln till evigheten

När jag reser hit till fäboden reser jag i flera dimensioner samtidigt: det är inte bara ett tillryggaläggande av ett antal kilometer från hemmet bakom mig. Det är även en resa i tiden. Här finns inget som påminner om det moderna samhället jag annars omges av och som syns någon mil bortöver. I kammaren råder ännu inte 1800-talets slut. De knuttimrade, omålade husen har sitt ursprung i en byggnadsteknik som uppfanns under tidig medeltid. Härbret som står på sina stolpar för att hindra möss och sorkar från att äta och förorena mjöl och andra råvaror, likaså. Lindorna slås ännu med lie från en mager jord som på grund av stenigheten aldrig har vänts av en plog. De få grässtrån man lyckades få ihop räckte nätt och jämt till ett par kor och några getter. Slåttern är forfarande en tradition som utgör en del av gemenskapen bland oss som vistas här. Jag hämtar mitt vatten ur samma källsprång som de som gått före mig gjort under hundratals år. Jag hör deras ålderdomliga dialekt i vinden ibland. Här springer ekorren in och ut mellan stockvarvens glipor. När människor lämnar för att åka hem hörs snart mössen springa över golvplanken på jakt efter ätbara spår från konsumtionssamhällets överflöd.

För tio år sedan hade jag uppfattningen att begreppet ”evigheten” bara var ännu ett fantasifoster i en i övrigt lika verklighetsfrämmande trosbekännelse. Hur det gick till vet jag inte, men någon gång då jag tänkte på ”evigheten” måste det ha öppnat sig en möjlighet till en både meningsfull och rationell tolkning. Och allt började med en upplevelse av ljuset i en solnedgång.

För kanske tjugo år sedan satt jag på toppen av ett berg i solnedgången och blickade ned på dimman som täckte dalen under mig. Jag kände landskapet väl och kunde för mitt inre öga se det framför mig. Men när dimman låg tät där nere och endast mindre bergstoppar stack upp ur dimman, var det som om jag plötsligt befann mig på en helt annan plats i en helt annan tid. I min fantasi såg jag landskapet som en urtida arkipelag, med öar i ett urhav för miljontals år sedan.  Visst var det en fantasi men det fanns en faktor som inte alls var bunden i tiden. Det var ljuset. Jag insåg att ljuset mycket väl kunde ha gestaltats på detta vis oändligt många gånger sedan Jordens gryning. Både grynings- och skymningsljuset kan användas som öppningar i nutidens obönhörliga enkelriktning. Just då är det enkelt att låta tanken flyga och föreställa sig hur våra förfäder sett samma ljus och kanske känt samma förundran. Långt bort i människans gryning har Australopithecus stått vänd mot ljuset i sin ordlöshet. I hennes lilla hjärna uppstod kanske embryot till det som miljoner år senare fortplantats till vår utvecklade hjärna som en stilla förundran och andens beröring. Det är när jag blir medveten om att vi delar samma erfarenheter och upplevelser som de som gått före oss, som jag upplever Evigheten som närvarande i nuet.

Posted in Spiritus Tagged , ,

Bloggen byter namn

Bloggen byter namn till Enkelheten – det autentiska självet. Under  en längre tid har artiklarna här handlat om en kritik gentemot självförverkligandeidén såsom den allmänt uppfattas. Skepticismen har inte minskat med tiden – tvärtom. Självförverkligandeidén handlar i allt ökande grad om egoism och inte något mer än så. Bokförlag, kursanordnare och coacher representerar en tolkning av självförverkligandet som om det handlade om en ”do-it-yourself”- kurs. Det nya namnet ”Enkelheten – det autentiska självet” lämnar inga uppenbarade betydelser, vilket är avsiktligt. Det är inte den exakta tolkningen som är målet, men sökandet efter målet. Det är i den kreativa processen, i formulerandet, meningen finns. Att komma fram är bara startpunkten för nya frågor, kreativitet och mening. Vissa saker måste alltid få fortsätta existera oåtkomligt för språket. Så är det med Självförverkligande bl.a.

Posted in Från Admin Tagged , ,

Det fördolda samtalet

Plötsligt slår det mig: Detta är samtalet med Gud. Livet såsom det är i detta ögonblick. Just så vardagligt och konkret som det alltid är. Gud söks inte någon annanstans – om Han aldrig lämnat oss, vad vi än tror – är Han här och alltid här! Vår bristande förmåga att älska vår nästa tolkas ofta som Guds kärleksbrist, där Han oförskyllt får bära ansvar för våra tillkortakommande. Det är dock skillnad på att kunna älska och att vara älskad. Den begränsade förmågan att älska grannen är också det som gör att vi inte förmår att uppfatta oss själva som älskade. Det är inte Gud som överger oss, det är vi själva som gör det – både självkärleken och den kärlek som är utgiven åt oss. Om Gud är kärlek, måste kärleksbristen vara något helt annat.

Posted in Spiritus Tagged , , ,

Individualismen döljer narcissism

agnus-dei_francisco-de-zurbaran

Vad är det som är så bra med individualismen? Värdet i individualismen och framhävandet av den enskilde individen som förebild blir bara mer och mer ointressant. Jag tycker faktiskt att betoningen av individen och det individuella blir alltmer destruktivt, eftersom alla andras värde spelar allt mindre roll. Vad är det för fel att engagera sig i andra för deras egen skull? Individualisten betonar sitt ego framför andra, men ser även dem som konkurrenter och kan inte föreställa sig att det finns andra perspektiv än egoismens.

Individen är sitt eget projekt och anser felaktigt att hon är eller bör vara  oberoende av andra. Hennes självförbättringssträvanden utgår från föreställningen att hindren ligger i en oförstående eller hindrande omvärld, som hon anser hindra henne från att leva utifrån sin fulla kapacitet. Hon ifrågasätter inte ifall hennes föreställningar om det individuellas betydelse egentligen är en idealistisk utopi som egentligen saknar förankring i verklighetens villkor.

Idén om den personliga utvecklingen som ett idealistiskt projekt anammas helt okritiskt. Varför ställer hon inga kritiska frågor? Tror hon att den personliga utvecklingen är en naturlag, fullt möjlig att göra sig mer medveten om och använda efter egna syften? Har hon frågat sig själv om vad som konkret möjliggjort det som hon ser som ”bevis” på tidigare utveckling av sin individualitet? Exakt vad var det som ledde fram till förändringen? Hur hängde det ihop med hennes dåvarande livssituation? Vilka var orsakerna till den verkan hon anser sig ha nått? Eller tillskriver hon utvecklingen ett diffust ”Själv”, utan närmare granskning?

Kanske är det i själva verket vår föreställning om individens betydelse som är problemet? Vår strävan efter ett allt starkare och mer oberoende ego avspeglar ett begär efter osårbarhet och att stå  fria  från andra människor. Samtidigt som uppfyllelsen av ett starkt ego ska få de andra att erkänna oss som de fantastiska personer vi anser oss vara (egentligen), och ge oss vår rättmätiga plats i samhället.

Posted in Sophia Tagged , ,

Ljuset som alltid lyser

Artist: Peter BirkhauserLängst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett ”samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden ”drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Posted in Polis, Spiritus Tagged , ,

Kärleken bär…

Jag bär min son i mina armar när han skall somna. Så har jag gjort sedan han föddes. Ännu efter ett år kommer han och visar att han vill jag skall bära honom när han är trött. De första månaderna vilade han inlindad i ett täcke, likt ett lindebarn. Bara ansiktet syntes.

Varma vår och sommarkvällar bar jag honom ute i trädgården. Alla dofterna trädde fram tydligare. Gräset som svalnat och blivit fuktigt. Kaprifolens oöverträffade ljuvlighet. Rosornas överdådiga blomning.

Jag såg i hans ögon en förändring i uppmärksamhet: dofterna var annorlunda ute än inne. Så gick jag med honom genom trädgården och vakade över hans ansiktes skiftningar. I hans synfält fanns endast mitt ansikte, den blå kvällshimlen och asparnas prasslande lövkronor.

Någon gång i framtiden kommer han börja undra över de stora frågorna som inte har några bestämda svar. Då ska jag berätta om hur han kommit ur min och min älskades kärlek till varandra. Att han är ett kärleksbarn som var efterlängtad långt innan han blev född. Att jag varje dag bar honom i mina armar tills han somnade. Att det bland hans första upplevelser finns en faders ansikte av oändlig kärlek, en himmel -blå av hopp och längtan- och att livets hemlighet viskas i asparnas löv i sommarkvällen.

Som vuxen kommer han inte minnas något av detta. Men berättelsen om hans tidigaste barndom kommer han att gör till sin. Han kommer skapa bilder utifrån det vi berättat för honom. Bilder som fungerar som källa för fantasin, som i sin tur blir till nya berättelser. Alla på temat: mitt liv som liten baby, mitt första år, etc…

Det dynamiska växelspelet mellan bild och berättelse genererar den energi som laddar berättelsens transformation till urberättelse och personlig myt. Kort sagt – till en föreställning om ett personligt paradisiskt ursprung.

Posted in Eros, Spiritus Tagged ,

Mening och närvaro

Jag satt en dag på golvet och iakttog min då 1–årige son när han lekte. Men mina tankar var på annat håll: de sysslade med sådant som ”vad ska jag hitta på idag som får tiden att gå på ett meningsfullt sätt”.

Mitt sinne var således splittrat som det för det mesta är, och som jag tror att de flesta känner igen sig i. Den här uppdelningen mellan å ena sidan det som är för handen och å andra sidan var vi har våra tankar – är så vanlig att det närmast tas för det naturligaste bland sinnestillstånd. Att uppleva enhet mellan sig själv och världen omkring, utgör undantagen.
I det ögonblick jag verkligen såg min son, öppnades mitt hjärta för hans underbara oskuldsfullhet och totala närvaro i leken. En stilla lycka spred sig inom mig. Mina tankar på att skapa mening åt denna dag var som bortblåsta. Det fanns ingenting längre att söka, allt fanns redan här! Meningen kom som känslor av kärlek till honom och inte som något jag måste tänka ut på förhand.

När vi tänker ut meningen på förhand som ett sätt att fylla tillvaron, är det ett sätt för egot att söka sig självt genom en självigenkännande handling. Det meningsfulla står att finna via två helt olika vägar. Det självbespeglande jagets (egot) väg som går individualismens väg där var och en själv är sin egen skapare. Mening är här något vi redan erfarit och som vi vill återuppleva.

Skillnaden ligger i att jaget måste riktas inåt sig självt för att skapa mening. Med uppmärksamheten vänd mot en föreställd framtid (om än bara lite senare samma dag), är det omöjligt att samtidigt vara närvarande i ögonblicket och skeendet man redan befinner sig i. Detta är det självbespeglande jagets meningsskapande plan.

Det andra planet ligger djupare och är svårare att känna igen, eftersom det inte alls är en produkt av det individuella egots förmåga till medveten kreativitet. Det söker inte tillfredsställa sina begär via självbespeglande objekt. Här förnimms meningen intuitivt och som en gåva från en okänd givare, snarare än som resultatet av en strävan. Den utgör effekten av förmågan att öppna sig för det som redan är för handen och låta sig beröras av det. Människan är den hon är för att hon samspelar med sin omgivning. Här ser vi bokstavligen hur denna egenskap återfinns i hennes psykiska struktur.

Posted in Psyche Tagged ,

Uppgiften som fyller ett liv

Det finns egentligen endast en sak värd att sträva efter. Allt annat vi önskar oss eller har begär till medför samtidigt en eller flera nackdelar. Materiella strävanden tappar sin verkliga mening efter en viss nivå av grundtrygghet.

Tillfredsställelsen att äga tingen vi begär tonar snart bort och snart gläder saken oss inte längre. Det materiella begäret är omättligt eftersom det ofta handlar om brister av annat slag men som vi kompenserar genom de former av tillfredsställelser vi känner till. Att köpa saker är per definition nutidsmänniskans signum och måttet på en god medborgare. För bara ett par decennier sedan var medborgarens uppgift att bidra till produktionen. Idag måste varje person bidra till konsumtionen. (1)

Det enda som egentligen är värt att sträva efter är kärleken. Att leva med uppgiften att öka förmågan att ge och ta emot kärlek skänker belöning från första stund. Kärlekens uttryck är oändliga och därför finns inget av ”nyhetens behag” i kärleken som kan minska dess värde.

Att leva i kärlek innebär att leva i sanningen. Kärleken kan inte finnas där det finns likgiltighet. Den som är likgiltig kan inte samtidigt känna kärlek. Likgiltigheten är ett slags stillestånd i själ och ande – en pågående levande död. Det finns visserligen omständigheter så fruktansvärda att människan måste göra sig likgiltig av rena överlevnadsskäl. Men kärleken innebär att vara berörd av medmänniskan och därmed kan inte likgiltighet existera samtidigt med kärlek i en och samma person.

Kärlek existerar endast i nuet. Därför kan den inte vara ett mål i ett projekt. Kärlekens förverkligande ligger i, till skillnad från all annan strävan, att den utgår från varat. Därför kräver inte kärleken att du ska prestera mer, andras godkännande eller att du på ska vara bättre än den du redan är. Tvärtom ökar kärleken ju mer du förmår slösa med den. Den blir större ju enklare, sannare och ärligare du är mot dig själv och andra.

Kärleken behöver man inte söka någon annanstans än där man redan befinner sig. Det finns säkert något av kärlekens uttryck som går att efterkomma eller upptäcka i varje vardagssituation. Det är nästan alltid vi själva som ställer oss i vägen för det godas oändliga uttrycksformer. ”För att leva fullt ut i verkligheten utan skygglappar måste jag också acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag levt med dess tillkortakommanden” (2).

(1) Se Zygmunt Baumann: \”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen\” Daidalos 1999
(2) Else-Britt Kjellqvist: ”De får vingar. Anden och psykoanalysen – en civilisationskritik.” s.18

Posted in Eros, Spiritus, Tjänandets vägar Tagged ,

Främlingen är jag själv

Det var nätt och jämt att jag hann lägga märke till det: Hur jag vid promenaden från dagis blev på min vakt när jag mötte en man, också han promenerandes. Han stod nedböjd för att knyta kängsnöret men reste sig strax innan vi mötte varandra. Vi passerade varandra på ett fullständigt normalt vis.

Det som slog mig var detta uns av misstänksamhet i avläsningen av omgivningen. Som ett bakgrundsljud man för länge sedan vant sig vid men som plötsligt hamnar i medvetandet. Som om omgivningen utgjorde ett potentiellt hot som man måste skydda sig mot. Av vilken anledning då? Det händer ju aldrig att det finns anledning att vara försvarsberedd.

Varje okänd människa är inte främst en medmänniska – med tankar, känslor och erfarenheter av både lycka och lidanden, förmögen att älska och visa omsorg och som söker svaren på sina egna existentiella frågor. Nej, den andre är först och främst en främling och därmed förbunden med ett potentiellt hot.

Men endast ett jag som är rädd, ser främlingens hot framför anblicken av en medmänniska:
Rabbin frågade: ”Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag?” En lärjunge trädde fram och försökte svaret: ”När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. ”Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: ”När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. ”Fel”, sade rabbin igen. ”Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Det är således natt ännu.

Man ser inte verkligheten som den är. Man ser verkligheten som man själv är. Den som ser en främling och inte en medmänniska är först och främst en främling för sig själv i någon utsträckning.

Posted in Autenticitet och Vara Tagged

Ett avgörande möte

 Här följer en berättelse om en av de märkligaste upplevelser jag varit med om.

Hösten 1990 gick jag tillsammans med en god vän och min dåvarande sambo till Moderna Museet för att se en utställning av Per Kirkeby. Vi kom överens om att de skulle gå runt utställningen åt motsatt håll. Jag ville helt enkelt slippa lyssna till deras kommentarer då det skulle störa min upplevelse.

Vi besåg konsten och tog därefter en promenad tillbaka till Slussen och Götgatsbacken. Vi gick in på en krog och slog oss ned vid ett bord för att vila våra fötter. Det var endast vi och två yngre män i lokalen. Först om flera timmar skulle lokalen fyllas med folk. Vi beställde in varsin öl och satt och småpratade lite om utställningen. Efter en stund förlorade jag intresset för samtalet och lät istället blicken röra sig över lokalen och de två männen som satt vid bardisken och pratade. Det var då det hände.

Plötsligt tonade männen ort, även om de hela tiden satt där helt oberörda av det som nu hände. Lokalen fylldes med ett strålande ljus, särskilt starkt just runt dem jag riktat blicken mot nyss. Min upplevelse var att detta var mer verkligt än något annat och att den vanliga verkligheten inte på långa vägar var lika verklig som ljusskenet, som uppfyllde mig helt.

En *röst* förmedlade inifrån ljuset och samtidigt inifrån mig, att verkligheten är ett sken och inte den verkliga verkligheten. Den *sa* också något i stil med att det individuella jaget endast är illusoriskt och utan egen verklighet. Istället är allt Ett. Det finns ingen åtskillnad mellan människor annat än på jagets nivå som samtidigt är en föreställning. Allt är förenat i en enda kropp, världen är en och allt är förenat i kärleken. Så löd budskapet ungefär. Det är svårt säga exakt eftersom det inte förmedlades med ord i vanlig mening utan direkt till hjärtat. Jag vet inte hur länge det pågick men någon eller några få minuter. Därefter tonade ljuset bort och den vanliga verklighetens obevekliga materialism var tillbaka. Öppningen mot den transcendenta världen var sluten.

Min vän och min sambo såg på mig och undrade vad det var med mig. De måste sett att något hänt. Jag berättade om min upplevelse men de kunde inte ta emot den. Snart nog pratade vi istället om vardagens trivialiteter. Men jag glömmer aldrig händelsen som jag snart kom att förstå som en religiös upplevelse. Det gick dock helt emot min självbild och hur jag såg på tillvaron. Det skulle ta sexton år innan jag kunde närma mig en kristen tolkning. Först då fick upplevelsen en vettig tolkningsram.

Posted in Spiritus Tagged , ,

Paradisets metaforik

Litta i Näsberg, Våmhus, DalarnaFörsöker läsa lite poesi. Först Vicente Aleixandre Paradisets skugga, sedan Tomas Tranströmer Den halvfärdiga himlen. Jag har svårt med fokuseringen och kapitulerar snart till förmån för vindens brus i aspkronorna.

Ensam i fäboden och med familjen hemma i Mora, har jag inga plikter eller ansvar att axla. Mitt sällskap är solen, den blå himlen, slåtterängen och vindens ogripbara viskningar i gräset. Horisonten utgörs av siljanringens berg. Resultatet av kometen som slog ner här runt 400 miljoner år sedan. Det som idag är ett paradis startade som en skugga av oföreställbara proportioner.

Vad är egentligen det paradisiska? Varför är Paradiset oftast beläget någon annanstans än där man har sin vardag? Om Paradiset till viss del har med ursprunglighet att göra – vad är det för ursprunglighet vi kan göra anspråk på utan att samtidigt förfalla till eskapism, lögner eller regression? Återigen går min tanke till Thomas Mertons text: paradise is all around us and we don´t understand. It is wide open. Om paradiset redan finns omkring oss, varför ser vi det inte? Man kan läsa in en kritik (följ länken ovan) som om han menade att vi inte var nog uppmärksamma. Det var lätt för honom att säga som valde munklivets mer extrema varianter i form av total tystnad och som eremit mot slutet av sitt liv.

Personligen tycker jag att det paradisiska bl.a. kännetecknas av en frihet från inre och yttre krav, liksom de krav jag har på mig själv men som jag projicerar på andra. De har sällan de krav på mig som jag tror. Ensamhet är därför en del av paradiset. Finns det inga andra människor där, kan jag varken projicera mina egna krav på andra, eller bli mottagare för deras. Ensamhet i positiv mening innebär därför att jag förblir en och samma, således hel och odelad. Kruxet är att ensamhet omärkligt kan övergå i övergivenhetskänsla. Ett tillstånd som är svårt att använda till något vettigt. Då är det tid att söka det goda sällskapet, den älskade, barnen eller sanna vänners lag.

Kravlösheten, ensamheten och tystnaden är hörnstenar i arbetet att komma till sig själv. Till sitt inre rum, varat. Paradoxalt nog är upplevelsen och närvaron i hjärtat samtidigt den plats jag når starkast närvaro i det som omgärdar mig. När jag är som mest mig själv förmår jag vara som mest närvarande för dig. Autenticiteten läker det sår av särskildhet från världen som jaget skapat i sina anspråk på överhöghet. Att förbli i varat är att vara autentisk. Jaget får där sin naturliga plats, vilken är att tjäna ett högre syfte än sina egna. I den psykiska hierarkin står Självet över jaget varför den sistnämnda bör tjäna den förra för att individuationen ska avlöpa naturligt. I religiösa termer skulle man kunna tala om paradiset som platsen Gud gör sig synlig för människan.

Men allt detta är egentligen mystik och bortom språket. Min erfarenhet säger mig att det finns dubbla verkligheter. Den vanliga verkligheten med allt som där ingår och som vi alla känner väl. Det är jagets värld. Sedan finns där en annan verklighet som är mer verklig än den vanliga (men inte lika tillgänglig för vardagsförnuftet som inriktar sig på jagets tillfredsställelser). Tystnaden, ensamheten, varat, naturen, autenticiteten, meditationen, kontemplationen – de är alla förbundna med varandra, betecknande en kraft som håller samman allt. Något vi kan ana ibland. Det är endast i språket allt är uppdelat. Tråkigt nog tror vi på de tankar som kan uttryckas med hjälp av språket i allt för hög utsträckning. Kunde vi tro mer intuitivt och utan ord, skulle vi kanske ha turen att få se Gud på ryggen. Då skulle vi heller inte vara så bländade av oss själva.

Posted in Spiritus Tagged , , ,

Långsamhetens kultur del 1

Problemet
Vi är alla utsatta för en större press i dagens samhälle jämfört med för tio år sedan. Arbetsmarknaden är helt annorlunda idag med en starkare fokusering på snabbare vinstutdelning och högre produktionstakt. Istället för lagerhållning som utjämnande buffert mot variationer i försäljningen använder man idag ”humankapitalet”. Antalet anställda regleras mot konjunkturens upp- och nedgång. Företag med känsla för ortens och de anställdas väl och ve är sällsynta.

Individens betydelse i samhället har förskjutits från att ha varit producent i ett kollektiv av producenter. I takt med att industrisamhället försvunnit och ersatts med tjänstesamhället, har den enskilde kommit att tilldelas rollen som konsument. Alltmer isolerad från kollektivet, har individen själv fått ansvara för mening och sammanhang i sitt liv. Idag är varje individ mer än tidigare tvungen att skapa förutsättningar, planer och strategier för att få tillgång till det slags liv som kallas normalt. Ovanpå samhällskravet om självständigt ansvar för utbildning, karriär och ekonomisk trygghet, kommer sedan kravet på självförverkligande i övrigt.

Samtidigt som arbetsmarknaden förändrats, har även kommersialiseringen nått nya nivåer. Ingen går längre fri från dess propagandaapparat, reklambranschen. I media styckar propagandan programmen i småbitar och vi tilltalas som kompletta idioter av reklambranschens ansvarsbefriade budskap om självförverkligande genom konsumtion. Vi är mer stressade än någonsin tidigare. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar pressar upp andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till nästan femton procent av den arbetsföra befolkningen. En helt barock siffra. Barnafödandet sjunker återigen, vilket i sammanhanget framstår som helt naturligt: utveckling innebär tydligen något helt annat än hälsa och livskvalitet för den lilla människan.

Det är klart att det ter sig problematiskt för den enskilde att ta del i ett scenario som så djupt griper in i livet, samtidigt som möjligheterna att påverka sambanden mellan privatliv och samhällsgemenskap tunnas ut alltmer. Vem vill engagera sig i det gemensamma när det inte finns tid och ork ens till det egna? Att ytterligare pressa sin förmåga, att oftare möblera om i sin kalender för att få in ännu en uppgift eller tid för återhämtning, leder till att det någonstans uppstår ett tryck i motsatt riktning. Men när inte tiden räcker till, när inte andan kan hämtas tillbaka, när inget utrymme finns för att vara med sig själv och bara njuta eller vara fritt skapande- då måste uppdämda behov ta sig andra uttryck.

En av de allvarligare effekterna av att alltför mycket och alltför länge, leva i problemet som det formuleras ovan, är att vi förlorar kontakten med djupupplevelsen hos oss själva, den intuitivt uppfattade ”inre röst” som alltid veta mer än förnuftet. Det finns inte längre något som står emellan krav och egentlig förmåga. Vägen kan snart börja luta uppför… Gränsen mellan kropp, psyke och yttervärld är mer flytande än vi vill tro. Ett komplicerat liv i det yttre har en motsvarighet i det inre, varför en själskonflikt rörande t.ex. ens sociala liv, mycket väl kan komma att ta sig kroppsliga uttryck.

Med olika medel och strategier försöker vi hålla livskvaliteten uppe i en krävande tid. Energi hämtar vi kanske i familj och fritidsintressen, ur en deckare läst i hängmattan eller på café. Kanhända söker vi oss till skogen för att plocka bär och svamp. Galleriornas och museernas samlingar skjuter plötsligt till en inspirerande tanke, eller så snickrar vi på huset, lyssnar på musik eller älskar. Det är bra så. Allt placeras i den andra vågskålen, så att den förmår väga upp förlusten av den kraft vi givit bort genom att göra det vi ”måste”.

Långsamhetens kultur
Långsamhetens kultur innebär dock något bortom ovanstående sysselsättningar. En slags förlängning eller en fördjupning av det vi redan gör. Syftet är att helt enkelt ta oss tillbaka till ”basen” och genom övning vara verksamma därifrån. För den som ifrågasätter sitt deltagande i ekorrhjulet, erbjuder långsamhetens kultur goda alternativ.

I långsamheten är det mättnad som eftersträvas. Viktigt är då glädjen över livet, vänskapen och naturen. I strävan efter enkelhet överser man med det annars kluvna synsättet att dela in saker och ting i motsatser. Därför övar man sig att avstå från detta konfliktgenererande seende. Glädjen i det lilla är lika värdefull som i vilken exceptionellt positiva nyhet som helst. Att känna glädje över det enkla, nära, är kanske en rikare källa till glädje, än för den som kräset ratar vardagens lilla glädje för ”viktigare” källor.

Att vara till nytta är för de flesta något eftersträvansvärt. Att kunna göra något för andra är en verklig glädje. Samma person kan å andra sidan ha svårare för att bereda sig själv den glädje som tillkommer andra. Att t.ex. avstå från alla duktigheter under en dag, och istället ägna sig åt onyttan, kravlösheten och njutningen kan komma att visa sig vara förenat med komplexa känslor och tankar. Att bara vara väcker kanske skulden, ger oro och rastlöshet. Förmågan att göra ingenting är dock något man kan öva sig i, varvid man kommer upptäcka att den faktiskt innehåller helt andra ”saker” än man annars uppmärksammar.

Att på djupet utvecklas som människa, kan för några leda fram till ett ställningstagande kring om hon ska fortsätta klamra sig fast vid sitt liv eller släppa taget om det. Intuitivt anar hon att det finns mycket mer att upptäcka. Längtan till att vilja vidga och fördjupa perspektivet bortom det uppenbaras breda fåra, gror i bakgrunden medan tiden går. Från att ha känt ett starkt behov av mening i det hon gör, kommer kanske en lättnad från detta krav. I takt med gjorda insikter och livserfarenhet känns det inte särskilt viktigt att allt måste vara meningsfyllt på just mitt sätt. Omärkligt förflyttas människans vara så att hon lär sig att ”älska livet mer än dess mening”. När man inte längre hakar upp sig vid de värden massmedia sprider kring ungdomlighet, sex, mode, rikedom, lyx, kändisskap osv. återstår det som utgör våra liv. Det är en sak att för en stund drömma sig bort, men något helt annat när man låter sig slukas av den största industrin i världen; underhållningsindustrin genomtränger samhället på alla nivåer och i alla dess former.

Man måste hålla i minnet att en viktig skillnad mellan oss och de som levde förr, är att de levde i ett naturligt tempo som var idealiskt för närvarokänslan i det som är, medan vi lever i ett onaturligt tempo som kräver var och ens egen reflektionsförmåga, ansvar och handlande för att alls skapa ett naturligt tempo åt sig själv. Därför kommer viljan till en fördjupad livsupplevelse ge kraft åt det kritiska seendet, inte endast kring samhällets banala perspektiv på utveckling och mening, utan också åt medvetandet om den man själv kommit att bli.

Den mogna människan förstår att inte kasta ut det gamla och skaffa nytt. Det är kanske en sen upptäckt att man i ivern över att omfatta ”bättre” läror, undgår upptäckten att ens missnöje med livet rör själva beteendet att söka nytt. Sökarens problem är ju inte bristen på goda ”läror”, utan brist på insikt om själva sökandets orsaker. I själv verket kan sökarens variant av livslögn, bygga på en falsk föreställning om att det är själva sökandet som skiljer ut henne från ”massan”. Men i denna mening är sökaren lika mycket en produkt av konsumtionssamhället som vem som helst i massan. Sökaren konsumerar bara andra produkter, t.ex. sådana produkter som börjar med ordet ”alternativ”. Sedan kan det vara mat, kläder, utbildningar, böcker, människor, etc. Men den som känner för att kontemplera problemet, kan ju alltid ägna en liten stund åt Franciscus av Assisis formulering kring problemet: Det vi söker efter är det som söker. Förhoppningsvis finner vi att det kanske inte handlar så mycket om vad vi bör göra, som vad vi inte bör göra. Det kan i själva verket vara en nog så egoistisk föreställning, att man ständigt och jämt tror sig behöva prestera förändringens innehåll, när det i själva verket kan handla om problemet att acceptera det som är.

Den personliga utvecklingen innebär ju mindre av göra, och desto mer av vara. Göra-människan har dock oerhörda svårigheter att föreställa sig varat som aktivt och inte som ett passivt tillstånd. Det problemet existerar dock endast på egots nivå, vilket inses av vem som helst som förstår att skilja ut en djupare nivå inom sig, från den egohävdande delen av sig själv. Ett exempel: En rökare som slutar röka, kommer att inte längre kalla sig själv rökare, utan istället en icke-rökare. Så länge han gör det riskerar han att återfalla i den gamla identiteten som rökare. Felet ligger förstås i att hans nya identitet som ickerökare, per definition utgår från den gamla identiteten som rökare, men nu i form av en negation. Man kan inte icke-vara. Därför är ickerökaren hela tiden beroende av rökarens vara. Således bör alltså ickerökaren upphöra med att också vara ickerökare. Istället för att definiera sig: ”Jag är ickerökare”, behöver han istället finna sin förankring i: ”Jag är”. Då har han sin förankring i varat istället för görat.

Att ersätta det ena med något annat är inte vad vi söker. Det handlar om att avstå, snarare. Enkelheten finns redan men genom vårt sätt att forma våra liv, har vi också kommit att skymma sikten till det vi söker. Enkelheten bygger på en grund av uppmärksamhet, vilken endast är möjlig att upprätthålla här och nu. Uppmärksamhet är också intimt förbundet med ett nybörjarperspektiv på allt vad tillvaron ställer i vår väg. Det innebär att låta sig vara o-vetande vid ingången av varje ny situation. På det sättet odlar man förmågan att vara istället för att låta jaget bestämma situationens betydelser och begränsade möjligheter.

Uppmaningen lyder: slarva med fästanordningarna i morgon bitti när du stiger upp för att ta på dig dig själv och din bestämda världsordning. Se till att det åtminstone finns ett litet glapp där det oansenligt oförutsägbara kan ta spjärn. Med tiden kommer en dag bördan av dig själv brytas loss och falla av och då befinner du dig mer i nuet och är friare än idag. Tryggheten finns dock inte, men å andra sidan är det bara illusionsmakeri att tro att den finns över huvudtaget. Nu ska man ju inte gå omkring och känna sig som om varje dag kunde vara den sista. Nej, välj då hellre att leva som om det vore den första. På så sätt skiftar du förtvivlan mot förundran. Och då kan livet upplevas som du gjorde när du var barn: oändligt, obeskrivligt och fantastiskt!

Pelle Bengtsson: Mot enkelhetens punkt
Owe Wikström: Långsamhetens lov
Owe Wikström: Den outgrundliga människan
Rollo May: Friheten och ödet
Rollo May: Kärlek och vilja
Nina Karin Monsen: Den älskande människan
Erich Fromm: Att ha eller att vara
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism

Posted in Polis, Spiritus Tagged , , , ,

Långsamhetens kultur del 2

Anteckningar från Kaffestugans konditori i Mora, december 2001 – 27 januari 2002.

Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

”En verkligt kultiverad människa är inte en sådan som från en splittrad och jäktad dag övergår till ett nattligt studium av Hegel eller Bergson. Det är snarare en sådan person som har sett solen, rört sina barn, ringt sina föräldrar och har en bild av världen som blir hennes egen egendom. Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i stillsamma samtal blir världen och man själv tydlig…
Den bildade måste öva sig i att finna en viss inre ordlös dialog med allt som är. Inom varje människa finns en stark, bitter och motståndskraftig hållning som ger henne den styrka som behövs. Det är mycket hälsosamt för vår personliga kultur om vi i dessa dialoger med mysterierna kan förmås att inse hur ensidiga och otillfredsställande alla rationella lösningar på världsgåtan är.”

Owe Wikström: ”Långsamhetens lov”

Pratade länge med en vän i telefonen. Bland annat om litteratur och författare. Han hade för avsikt att koncentrera sig på Thomas Mann. Dessutom hade han en lista med klassiker som han ville läsa. Där fanns namn som: Hermann Hesse, Fjodor Dostojevskij, Dante, Goethe och Homeros… En bra idé för den som söker verklig bildning. Själv läser jag Dostojevskij med vissa svårigheter, trots Owe Wikströms inspirerande resonemang kring den förres texter. Någonstans måste jag hämta andlig spis och inspiration till egna texter för hemsidan.

Om vanligheten
När man reflekterar kring sig själv, kring något existentiellt eller själsligt spörsmål, tänker man kanske kring något avgränsat och specifikt. Man söker ett svar eller efter ny förståelse av en gammal föreställning, t.ex. kring sig själv och varför man är på just detta sätt, känner just så här, just nu osv.

I ett längre perspektiv är alla frågors mål kring existensen ett försök till vägbeskrivning: varifrån kommer jag, vart är jag på väg, hur har jag kommit hit, och så vidare… Men hur kommer man fram till ett svar på de existentiella frågorna kring mening, liv och död, etc. om man endast söker det särskilda, det specifika och enskilt unika? Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

Kanhända är det mer fruktbart att som omväxling reflektera kring sin allmängiltighet. Vår vanlighet är lik andras, själen en spegelbild av andras – våra föräldrar, syskon, nära vänner, våra grupptillhörigheter, vår kultur, nation, vår ”europeiskhet”, vår allmänmänsklighet.
Vanligheten är det specifika jagets komplement. Det kan synas trist att ägna tid åt en sådan kontemplation, men svaren kan komma att överraska… Det är i medvetenheten om vanligheten min unikhet synliggörs. Just för att min vanlighet är just min. Vägen dit har endast jag gått och det har jag gjort på endast mitt sätt. Frågan om min vanlighet besvarar som en bieffekt också frågan om det unika: – Just på detta sätt är jag vanlig och så här visar det sig.

Vertikal närvaro
I den vertikala uppmärksamhetens rumtid där hjärtats angelägenheter har ensamt tillträde, utgör tystnaden och pausen det slags metafysiska mylla som ger näring åt processen. När orden får tid att sjunka in, tanken sväva, avgörs vad som ska ha betydelse. Om idé och Vara skall mötas och föda inspirationens gnistrande ande. Eller om perspektivet stilla djupnar och träder i kontakt med det outsägligt närvarande, det som alltid omger oss och som kan ”iakttas” under och före språkets nivå.

Fördjupning, vertikal uppmärksamhet, det förtroliga samtalet – alla bjuder de in oss till en svårfångad kvalité som lyser med sin frånvaro i den ”normalitetens vansinne” som utgör samhället av idag. Plötsligt ställs vi inför möjligheten att uppleva kvalitén av här och nu. Klarar vi att nu skifta förhållningssätt eller har vi cementerats i den långvariga krampen för att hålla ut i ett krävande samhälle? Övningen mjukar upp frusna själar mot hängivenhet, öppenhet, generositet och accepterande av den andre, liksom de egna sidor av personligheten som inte annars får så stort utrymme i vardagens slammer.

Långsamheten
”Långsamhetens kultur” i Wikströms mening är inte någon patentmedicin som borde intas av alla och envar. De som redan nu har för mycket tystnad och ensamhet omkring sig vet med brutal klarhet att det är annat som saknas. ”Långsamhetens kultur” ska ses som ett komplement, en balanserad motpol till ett alltför ensidigt leverne i den brusande livsströmmen därute. Där är tiden uppfylld av arbete, barn, fritidsaktiviteter, resor, TV, umgänge, konsumtion etc. Först då är det viktigt att motpolen utgörs av det radikalt annorlunda som t.ex. ”långsamhetens kultur.”

Vad gör man då inom ramen för långsamheten? Som jag ser det handlar det om att medvetet odla något, vilket också är innebörden i ordet kultur. Det egentliga föremålet för långsamhetens odlande ligger i det fördolda men vi känner igen det som längtan och saknad, liksom att det skulle få oss att känna oss hela om vi bara omfattade det. Min åsikt är dock att det vill omfatta oss men att vi hela tiden ställer något av oss själva i vägen för att så inte skall ske. Under tiden kan vi i alla fall låta oss omformas genom litteratur, konst och poesi. Vi fortsätter att söka fördjupad närvaro inom och utom oss själva, prövar vårt mod i de förtroliga samtalen och skalar av oss vår rustnings dolda lager och övar oss i att visa kärlek och omsorg med dem som lider. Wikström talar också om att man måste göra ett medvetet val som handlar om att avstå från sådant som hindrar utvecklingen av ett fördjupat och mer autentiskt livsinnehåll, inre som yttre. Jag ser det som en rekommendation och som en aspekt av ytterligare fördjupning. Låt den komma när den kommer och tvinga inte fram den genom självförtryckande tankar om fulländning eller asketiska ideal. Det bästa sättet att misslyckas är att ta i för mycket. Det är måttet på närvaron som är kriteriet på ”framgång” i denna sak, inte ett tankesystem, en ”ism” eller att byta ett lidande med ett annat. Men för den som inte räds det obekväma och inser att tryggheten är en illusion, kan på allvar kartlägga och ifrågasätta alla de substitut han håller sig med i brist på verklig närvaro i sitt liv. Det handlar om att kartlägga och ifrågasätta nödvändigheten av allt det vi ägnar tid åt i vardagen. Att bestämma sig för att låta innehållet i den egna tolkningen av ”Långsamhetens kultur” få ta plats på bekostnad av mindre viktiga aktiviteter och ”passiviteter”. Den som inte förstått poängen med den radikala frågan kanske kan bli hjälpt av att ägna en tanke kring den psykiska energins ekonomi: Eftersom uppmärksamhetskvoten är begränsad måste var och en tänka efter hur fördelningen av denna resurs ska ske. Den som vill mer än att bara slentrianmässigt vegetera sig genom tillvaron, måste förr eller senare överväga om han själv kommit att skapa sitt livsprojekt som ett hinder för en djupare och rikare livsupplevelse.

”Människan har en insida och en utsida, en djup och en ytlig personlighet… Nästan allt mänskligt handlande går ut på att ge näring åt denna ytliga personlighet… Det finns ingen annan väg till livet än att bryta igenom identifikationen med en sådan skenbild.”
Wilfrid Stinissen, 1990

I det perspektivet kan en kris av existentiell natur ses som en personlig inbjudan till möjligheten att utveckla sin mänsklighet. Detta i gemenskap med ett galleri av märkliga ”väsen” inifrån en själv. I sådant sällskap utvecklas som en bonus, en annan känslighet för hur likvärdiga de bägge världarna är – den inre och den yttre. Eller:
”Människans grund är total öppenhet. Vi får inte glömma att varje människa också har en öppenhet och rymd som är obegränsad, liksom en vild öken. Denna öppenhet är så stor att Gud kan leva i den… Detta är det första i kärleken: att man är öppen, att man har en djup respekt för den andre, att man låter den andre vara sig själv, att man låter det djupaste inom honom komma fram. Man tar emot allt vad han har att ge: en större glädje kan man inte bereda någon”
Ruysbroeck i Stinissen 1990

Språk för känslan
Det räcker inte att med intuition och känsla konstatera att något är fel i ens livsstil, i ens relationer eller i samhället. Har man haft mod och insikt nog att komma till en så självkritisk ståndpunkt, inser man också att man själv är nödd att handla för en förändring. Men för att veta hur, måste man känna till vad. Här kommer språket in: det är helt nödvändigt att också klä denna brist i ord. Det är att ge sig själv ett språk för känslor, intuitioner och diffusa förnimmelser. Man ger sitt djupare väsen bekräftelse på dess sätt att uppfatta världen som riktig men som tidigare förbigåtts med tystnad. Det är här t.ex. litteraturen kommer in. Genom känslans intelligens tillförs vi ovärderlig information. Språket för detta kan vi hämta i skönlitteraturen, inte minst för att det ger våra emotionella och intuitivt uppfattade erfarenheter ett sammanhang i de kollektivt mänskliga livsvillkoren. Även i den existentiella filosofin och psykologin finner vi både språk och sammanhang för upplevelsen av att leva. Det är verkligen beklagligt att inte fler inser betydelsen av vad både facklitteraturen och skönlitteraturen har att ge dem. Problem och svårigheter undslipper ingen men om man kan se sitt eget liv som en spegling av mänsklighetens liv, fullt av gemensamma beröringspunkter – blir det både lättare att förstå sambanden och att acceptera svårigheterna. Möjligen ger det också en slags lättnad genom att skuldbördan delvis lyfts av från de egna axlarna. Skuld kan genom medvetenhet nyanseras och därmed fördelas i vad som är skuld och vad som är öde. Skulden kan då ses som något jag faktiskt har varit delaktig i, medan ödet är något som är mig givet och som jag i viss mån kan påverka genom medvetenhet och rätt handling.

Den Andres nödvändighet
Det intressanta med djupa och nära relationer är att det vi känner igen i den andres djup, är en återspegling av vårt eget. Vi blir bekräftade genom att känna igen oss själva i den andre. Däremot är det inte lika intressant att känna igen sig själv på den andres yta, i det som utgör hans ego. Jag tänker att detta beror på att vi klarar att vara självbekräftande när det gäller vårt ego, vår jagbild, men inte när det gäller oss själva på djupet. Det är skillnad på att beskriva sig själv utifrån vad man gör: arbete, utbildning, intressen etc. och att berätta vem man verkligen är, utan egoförlängande attribut. Det är bland annat därför vi behöver varandra. Utan ett Du finns inte heller ett Jag. Vi blir till som medvetna varelser genom den andre som spegelbild för vårt väsen. Lycklig är därför den som har en djup och innerlig närhet till en annan människas värld. Vi finner allmängiltigheten hos oss själva via den andres öppenhet.

Angående nämnda författare: Se Lästipsen i Del 1

Posted in Polis, Spiritus Tagged , , ,

Fäbodtankar i midsommartid

Orsasjön från Litta, NäsbergSitter och ser ut genom fönstret i den gamla fäboden. Tystnaden är kompakt men kvällen är ljus och jag ser hur berget kastar sin skugga ut över Orsasjön, en mil bort.

Utsikten är magnifik, jag ser skidbacken i Rättvik genom kikaren, fyra – fem mil bort. Det är en underbar sommarkväll och jag har kommit för att följa ljusets skiftningar genom natten. Ute doftar det från slåtterängens alla blomster, medan vinden viskar allt lägre i lövkronorna. Här råder den sällsamma tystnad som endast den ostörda naturen kan skänka. Jag kan höra pulsen slå i mitt öra.

Jag hyste en förhoppning om en flödande kreativitet, bara jag anlänt och sjunkit ned i mig själv en stund. Men den kom på skam ganska snart. Skrivandet går trögt och koncentrationen är låg. Naturens närvaro är så stark att min egen natur -mitt vara- obönhörligen rättar in sig. Som vore jag genomborrad av en osynlig stämgaffel.

Det är ej jag som ser på utsikten
Utsikten ser sig själv
med mina ögon

Ovanan att vistas i den bedövande tystnaden ger koncentrationssvårigheter. Ny forskning lär visa hur naturupplevelsen får människor att skifta uppmärksamhetsform, från riktad koncentration till helhetsmottagande fascination. Detta är också förenat med en övergång från göra till vara. Att vara är inte enkelt. Om identiteten upprätthålls genom prestationer, blir det obekvämt att endast vara. Själv längtar jag ofta efter varat som tillstånd. Inledningsvis möter mig dock en tomhet som kanske skulle skrämma den ovane. Barn tycks ha särskilt svårt för ingen-tinget.

Jag hörde idag min vän AÅ citera en källa jag nu glömt, hur Gud skapade tomrummet i människan för att hon skulle fylla det med sin egen erfarenhet. En skön tanke, livsbejakande och en uppmuntran till initiativ och kreativitet. Ur tomheten kan Något ta form. Om människan skapades till Guds avbild, är både människans tomhet och kreativitet uttryck för detta. Gud skapade ur intet. Så ock vi.

Midnatt närmar sig och sommarskymningens blå blir ej mörkare än så här. Det är tillräckligt ljust för att ännu se milslångt. Här i kammaren kastar fotogenlyktan sin ljuscirkel, lagom stor för att rymma anteckningsboken jag skriver i. Tystnaden dånar obevekligt. Med jämna mellanrum går jag ut för att lyssna till vindens röst i lövverket. Det är skönt att inte vara ensam när man är med sig själv.

Posted in Sophia, Spiritus Tagged , ,

Om begreppet synd som bortvändhet från kärleken

Sedan ett par veckor gör jag en omläsning av Else-Britt Kjellqvists bok ”De får vingar. Anden och psykanalysen – en civilisationskritik” Det är intressant att läsa en psykoanalytiker som bejakar människan som en andlig varelse. Psykoanalysen förnekar ju av tradition religiositeten som en projektion av fadersimagon.

Vid ett ställe i texten säger hon att synd är att leva bortvänd från Gud som är kärlek. Synden är att leva kärlekslöst. I denna betydelse kan jag acceptera begreppet synd som något verkligt. Jag vet dock att många skulle slänga ut barnet med badvattnet, som inte ens kan ta ordet i sin mun utan att det utlöser starka försvar.

Hur som helst. När jag själv blir alltför stressad eller försakat att ge mig tid för mig själv, startar en process som får mig att vilja dra mig undan allt socialt liv. Finns det inget rum för att bara vara, för reflektion, tystnad och för den inre rösten sluter jag mig inåt och blir osocial, kort och tystlåten. Inuti mig ökar däremot trycket och tankarna blir allt mer negativa. Jag blir snart en person jag inte vill vara. Som denne vill jag inte heller möta andra, tillknäppt och snål och retfull. Går det för långt känner jag mig som en tiger i bur.

Detta är min synds ansikte. Så kan min kärleksfrånvändhet se ut. Numera vet jag av erfarenhet vad kärlekens tillstånd är, att älska och vara älskad. Att veta något om kärlekens äkthet möjliggör också för insikten om den egna syndens äkthet. Medvetenheten om synden blir en påminnelse om vad som fattas mig. I bästa fall inser jag mitt misstag och erkänner det. Sanningen är ett av kärlekens uttryck och den visar mig vad jag behöver göra för att lösa mina behov på ett konstruktivt sätt. Att berätta hur jag verkligen mår, vill och behöver är nödvändigt. Genom det återfår jag balansen mellan kropp, själ och ande. Kärleken återupprättas genom bekännelsens äkthet.

Först när orden befriats från ärvda innebörder kan de bli verkligt användbara för den egna andliga utvecklingen. Man måste dock lära sig skilja mellan orden själva och det historiska arv de lastats med och som utgör det arv vi börjar med, innan vi gjort dem till våra egna. Varje tid, varje person måste tolka budskapet på nytt, så även med de enskilda begrepp som hör till budskapet. Det kristna budskapet måste tolkas utifrån den samtid var och en av oss befinner sig i om vi vill fortsätta vara självständiga och ansvariga. Ordet måste göras levande på nytt och på nytt…

Posted in Psyche, Spiritus Tagged , ,

En dikt av Thomas Merton

Rid din häst längs eggen
på ditt svärd

Göm dig själv mitt i
flammorna

Fruktträdens knoppar kommer
slå ut i elden

Solen går upp på kvällen

Posted in Pegasos Tagged ,

Mystik och hängivenhet

Här tar jag upp en liten jämförelse mellan två religionsvetares texter om det ”mellanområde” mellan subjekt och objekt, mellan inre och yttre, de omnämner i sina böcker. Jag uppfattar att de oberoende av varandra och med olika ord, beskriver den religiösa mystikens beröringspunkter med lek och kreativitet.

Religionshistorikern och författaren Karen Armstrong, skriver i sin bok ”Historien om Gud” (Forum 199Smilie: 8) att mystikernas Gud ännu är en levande Gud och kan erfaras genom trägenövning. Inte minst utgör fantasin och det kreativa skapandet en viktig nyckel till det mystikerna kallar gudsmedvetandet.

”Mystikerna har länge hävdat att Gud inte är ett annat Väsen. [---] Han är en subjektiv erfarenhet, gåtfullt upplevd i varats grund. Denne Gud skall man nalkas med hjälp av fantasin och kan uppfattas som ett slags konstform. [...] Mystikerna har använt musik, dans, poesi, skönlitterärt berättande, måleri, skulptur och arkitektur för att uttrycka denna realitet som övergår våra begrepp. Liksom all konst kräver mysticismen emellertid intelligens, disciplin och självkritik för att inte urarta i känslodyrkan och projektion. [...] Mystikernas Gud är inte lätt att uppfatta. Det kräver lång träning tillsammans med en sakkunnig och åtskilligt med tid. Mystikern måste arbeta hårt för att uppnå det verklighetsmedvetande som kallas Gud. Mystiker hävdar ofta att människan medvetet själv måste skapa detta Guds-medvetande med samma noggrannhet och uppmärksamhet som andra ägnar konstnärligt skapande. [...] Mystikernas Gud tillhandahålls inte färdiglagad och färdigförpackad. (Av den) mystiska hållningen (…Smilie: ;) kan vi (…Smilie: ;) lära oss att Gud inte existerar i någon förenklad mening och att själva ordet ”Gud” bara är en symbol för en verklighet som på ett outsägligt sätt överskrider den. [...] Som vi har sett har mystiken ofta betraktats som en esoterisk disciplin, inte därför att mystikern velat utestänga den vulgära hopen utan därför att dessa sanningar endast kan uppfattas av människans intuitiva sida och då efter särskild övning.”

I religionspsykologen Owe Wikströms bok ”Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna” (Natur o Kultur 2003) skriver han hur trons naivitet måste ge vika för en djupare form för tron. Den första naiviteten utgörs av barnatrons konkreta bilder. Den andra naiviteten är bokstavstron där man tror dels att det är Guds ord som står i Bibeln, dels tolkar dem bokstavligt. Wikström menar att denna andra naivitet måste ge vika för en negativ teologi där Gud bäst omtalas genom beskrivningar av vad han inte är: Omätlig, outgrundlig, outsäglig… Alla religiösa utsagor är av mänskligt ursprung och att ”Gud” är en symbol för en outsäglig realitet bortom språket. Gud är bortom ”Gud”, som Mäster Eckhardt sa. Gud döljer sig i icke-vetandets moln. Och det är så man bör nalkas honom. Så länge det outsägliga igenkännes som ”Gud” är det inte Gud man sett, utan något mindre.

Av respekt för en bortomspråklig Gudsverklighet har man utvecklat ett språk av paradoxer för att så att säga ”peka ut” den zon mellan det uttalbara och outtalbara som döljer mysteriet. ”Gud är ett bländande mörker”, Gud är den fulla tomheten”, ”Gud är bortom Gud” etc… Eller en personlig erfarenhet: Gud framträder i mig som ett subjekt som inte är jag. Han är således varken helt igenom subjekt – vilket skulle omöjliggöra guderfarenheten som ett inompsykiskt fenomen – eller helt igenom objekt eftersom gudsupplevelsen skull sakna den avgörande numinösa laddningen.

Denna zon har likheter med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott och hans begrepp ”mellanområde”, som betecknar det område i vilket barns lek utspelar sig. Det är varken ett helt igenom subjektivt område av fantasi, eller helt igenom objektiv omvärld, utan ett mellanting. Det tycks mig som om det även är platsen för mystikerns gudsmedvetande. Wikström referar till en James Jones (s.206 f) som diskuterar de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro. Jones tycks mena att den vuxna människans existentiella predikament hanteras i mellanområdet av subjekt och objekt. För mig är det samma område som är upphovet till det paradoxala språket mellan det utsägliga och det outsägliga. Det är också det område symboler skapas och laddas med betydelse och energi.

Det är således i hängivelsen vi kan finna Gud. Vi bör avstå kontrollen och ge oss hän i lek, kreativt skapande, dans, poesi, etc. Samtidigt bör vi träna oss i självreflektion, lära oss mer på djupet av hela det humanistiska kunskapsspektrumet: religion, psykologi, filosofi, kunskapsteori, samt läsa god skönlitteratur och själva odla vår kreativitet.

Posted in Psyche, Spiritus Tagged , , , , , ,

Reflektioner kring ett citat av Thomas Merton

Hittade följande text av Thomas Merton Helen Losses blogg

“The first chirps of the waking day birds mark the “point vierge” [the virgin point] of the dawn under a sky as yet without real light, a moment of awe and inexpressible innocence, when the Father in perfect silence opens their eyes. They begin to speak to Him, not with fluent song, but with an awakening question that is their dawn state, their state at the “point vierge.” Their condition asks if it is time for them to “be.” He answers “Yes.” Then, they one by one wake up, and become birds. They manifest themselves as birds, beginning to sing. Presently they will be fully themselves, and will even fly.

Here is an unspeakable secret: paradise is all around us and we do not understand. It is wide open. The sword is taken away, but we do not know it: we are off “one to his farm and another to his merchandise.” Lights on. Clocks ticking. Thermostats working. Stoves cooking. Electric shavers filling radios with static. “Wisdom,” cries the dawn deacon, but we do not attend.”

“The most wonderful moment of the day is when creation in its innocence asks permission to “be” once again, as it did on the first morning that ever was.”

Thomas Merton. Conjectures of A Guilty Bystander. New York: Doubleday, 1966: 18-19, 131.

Så öppnar sig världen under ett ögonblick, plötsligt och utan förvarning. Människor, naturen och elementen är som de alltid varit, samtidigt som där finns en närvaro av Något Outsägligt. Det uppfyller mig helt med något som jag endast kan likna vid kärlek. Kanske är det Nåden. Till och med Gud?
Vanligtvis är världen tillsluten och stum. Den Allnärvarande går osedd förbi, inte av osynlighet utan för att vi själva utgör Särnärvaron. Vi är alltför medvetna om oss själva för att kunna se bortom särskiljandet, som utgörs av vårt eget jag. Den som känner igen sitt vara, vet också betydelsen av Mertons ”to be”. Hon vet att detta är hennes djupaste upplevelse av henne själv och att jaget är mer ett verktyg för handling på tillvarons ytplan. Jaget är den buffert som befinner sig mellan varat och världen. Problemet är att den moderna värld vi lever i, endast känner (och erkänner?) jagets värld. Därför premieras endast jaget, förbehållslöst. Marknaden vet ingenting om varat, ingenting om fågelns första kvittrande till svar på sin Skapares Ord. Materialismens rikedomar döljer andens svält.

Vad kan vi göra för att få uppleva dessa glimtar av den yttersta verkligheten? Inte mycket. För ingenting av våra göranden och låtanden duger något till här. Kan vi alls ”göra” något, måste det handla om ”icke-görat”: meditation, bön, reflektion, att bli enkel och fattig är den väg kristen tro erbjuder. Det är att lära sig ”se”.

Att vara ”seende” är i någon mening att också vara sig själv, ty den som inte är i kontakt med sina egna djup kan heller inte vara autentisk, inte vara den hon skapades till. Har hon modet och förmågan att finna vägen tillbaka till sitt vara och väsen, kommer hon även bli varse gränsen mellan det autentiska och det falska.
Att känna igen gränsen är en förutsättning för att kunna vara sig själv. Utanför denna riskerar man att finna främlingskapet för sig (sitt) själv. Därvid går den djupa förnimmelsen av centrum förlorad, liksom kontakten med skapelsen som helhet – allt det som ligger därute i periferin. Skapade till Guds avbild, har vi nämligen förmågan att uppleva oss själva och världen som Ett. I helheten är centrum och periferi inte åtskilda.

Kommentera gärna, eller diskutera i forumet.

Posted in Spiritus Tagged , ,

Självförverkligande – föreställningar om det autentiska

Rubriken ovan är arbetsnamnet på ett bokmanus om självförverkligande. På denna webbplats publiceras textfragment ur det framväxande manuset. All manustext återfinns under kategorin ”Bokmanus” i menyn här bredvid.
Webbplatsens syfte är utveckla och fördjupa innehållet i manuset genom att göra det tillgängligt för alla. Du som besöker denna sida kan påverka manusets innehåll genom att dela med sig av tankar och erfarenheter. Som författare är jag mycket tacksam för alla bidrag i ett ämne alla möter någon gång i livet.
Du som vill bidra bör dock känna till att: All text som här publiceras av dig kan, helt eller delvis, komma att kopieras och redigeras som en del av manustexten. Författaren bestämmer enväldigt över manusets framväxande innehåll. OBS! De inlägg du publicerar här kommer dock inte redigeras eller manipuleras på något sätt!
Tack för ditt deltagande!
Micael Ström

Posted in Bokmanus Tagged , ,

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. ”Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.

Posted in Bokmanus Tagged , ,

Autenticitet är enkelhet

Att vara autentisk innebär att vara enkel. När jag själv präglas av enkelhet är jag endast mig själv. Det finns inget att försvara eller dölja, inga glidningar bort från att tala mitt hjärtas mening. När man sett tillvaron sådan den är inser man det fåfänga i att försöka blunda för de villkor som gäller existensen. När vetskapen om att döden väntar en någonstans där framme – ingen vet var – då kan plötsligt perspektivet förändras på ett sätt som får en att omedelbart kasta om sina prioriteringar. Då blir spelet om att upprätthålla låtsastillvarons fasader det första som kastas överbord.

Att sluta ljuga i betydelsen att låtsas att allt är som det bör vara blir viktigt. Autenticiteten – att vara sann, i första hand mot sig själv men även mot andra och i relationerna till dem, blir viktigare än allt annat.

Den svåra enkelhet som står att finna i varat och i det autentiska självet kännetecknas av kärlek. I varat kan den upplevas som en mottagen kärlek, en kärlek som kommer som en gåva av tillvarons godhet. Givaren är osynlig men det är enkelt att i denna stund tro på en Gud utan att tvivla. Att stå i förbindelse med sitt sanna själv är också förenat med en upplevelse av kärlek. Den kärlek som avser en själv men som inte skall förväxlas med vare sig en överdriven egoism eller en osund narcissism. Nej, det handlar snarare om förmågan att kunna älska sig själv i full medvetenhet om de egna bristerna, tillkortakommandena och felen man gjort. Kanske är det den kärlek som beskriver hur Gud älskar människan, hennes brister till trots. Det är i så fall en sann kärlek eftersom den ingenting döljer eller förskönar. Hon är älskad för den hon är och inte för den hon borde vara, och så kan hon även älska sig själv.

Varat och autenticitetens enkelhet blir en slags så-het, som i mycket ligger bortom språkets tillgänglighet. När kropp, själ och ande blir Ett utgör det ett tillstånd av att vara fullkomligt levande. Där finns inte längre något behov att beskriva vare sig själv eller tillvaron i ett försök att fånga in den. Intellektualiseringen är i stora delar en kompensation för en förlorad naturlighet och denna text är inget undantag. Intellektet kan dock användas som ett sätt att återfinna det förlorade (paradiset?) i gestalt av tro. Självreflektionen är en nödvändig del för att lära känna sig själv och leder till kunskapen om skillnaden mellan den jag är när jag är helt mig själv, och den jag kommit att bli. Självreflektionen är dock endast en del av det intellektuella arbetet. Man finner snart hur det sociala samspelet bygger på vissa regler för att få det att fungera någorlunda bra. Verkligheten är en social konstruktion som upprätthålls genom ömsesidiga bekräftelser. Den är alltså en kompromiss som handlar om att få det gemensamma att fungera på ett sätt som är acceptabelt för så många som möjligt.

Det första som ska sägas om en sådan konstruktion är att människan inte kan finna sig själv sådan hon i djupet är, därute! Samhället kan inte vara en modell för hur hon skall vara eftersom det i sig är en tekniskt konstruktion och som sådan saknar både själ och ande. Om hon söker sin djupaste tillhörighet i att bli bekräftad för sina prestationer, riskerar hon att förlora kontakten med både sitt eget och tillvarons djup. Visst är det roligt att få uppskattning och den ska man ta emot med glädje. Men den djupare sanningen är en personlig strävan av obrutet sökande därför att den inte gives henne utan ett pris. Denna måste hon i första hand söka inom sig själv men med ledning av dem som gått före henne.

Posted in Bokmanus Tagged , , , , ,

Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största ”förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.

Posted in Bokmanus Tagged , , , , , , ,

Inledning

Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.

Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.

Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.

Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?

Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.

Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?

När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne ”älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i ”Bröderna Karamazov”.

Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till ”mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera ”Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade ”flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.

Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.

Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för ”vad folk vill ha”.

Posted in Bokmanus Tagged , , , , , , , , , , , ,