Autenticitet är enkelhet

Att vara autentisk innebär att vara enkel. När jag själv präglas av enkelhet är jag endast mig själv. Det finns inget att försvara eller dölja, inga glidningar bort från att tala mitt hjärtas mening. När man sett tillvaron sådan den är inser man det fåfänga i att försöka blunda för de villkor som gäller existensen. När vetskapen om att döden väntar en någonstans där framme – ingen vet var – då kan plötsligt perspektivet förändras på ett sätt som får en att omedelbart kasta om sina prioriteringar. Då blir spelet om att upprätthålla låtsastillvarons fasader det första som kastas överbord.

Att sluta ljuga i betydelsen att låtsas att allt är som det bör vara blir viktigt. Autenticiteten – att vara sann, i första hand mot sig själv men även mot andra och i relationerna till dem, blir viktigare än allt annat.

Den svåra enkelhet som står att finna i varat och i det autentiska självet kännetecknas av kärlek. I varat kan den upplevas som en mottagen kärlek, en kärlek som kommer som en gåva av tillvarons godhet. Givaren är osynlig men det är enkelt att i denna stund tro på en Gud utan att tvivla. Att stå i förbindelse med sitt sanna själv är också förenat med en upplevelse av kärlek. Den kärlek som avser en själv men som inte skall förväxlas med vare sig en överdriven egoism eller en osund narcissism. Nej, det handlar snarare om förmågan att kunna älska sig själv i full medvetenhet om de egna bristerna, tillkortakommandena och felen man gjort. Kanske är det den kärlek som beskriver hur Gud älskar människan, hennes brister till trots. Det är i så fall en sann kärlek eftersom den ingenting döljer eller förskönar. Hon är älskad för den hon är och inte för den hon borde vara, och så kan hon även älska sig själv.

Varat och autenticitetens enkelhet blir en slags så-het, som i mycket ligger bortom språkets tillgänglighet. När kropp, själ och ande blir Ett utgör det ett tillstånd av att vara fullkomligt levande. Där finns inte längre något behov att beskriva vare sig själv eller tillvaron i ett försök att fånga in den. Intellektualiseringen är i stora delar en kompensation för en förlorad naturlighet och denna text är inget undantag. Intellektet kan dock användas som ett sätt att återfinna det förlorade (paradiset?) i gestalt av tro. Självreflektionen är en nödvändig del för att lära känna sig själv och leder till kunskapen om skillnaden mellan den jag är när jag är helt mig själv, och den jag kommit att bli. Självreflektionen är dock endast en del av det intellektuella arbetet. Man finner snart hur det sociala samspelet bygger på vissa regler för att få det att fungera någorlunda bra. Verkligheten är en social konstruktion som upprätthålls genom ömsesidiga bekräftelser. Den är alltså en kompromiss som handlar om att få det gemensamma att fungera på ett sätt som är acceptabelt för så många som möjligt.

Det första som ska sägas om en sådan konstruktion är att människan inte kan finna sig själv sådan hon i djupet är, därute! Samhället kan inte vara en modell för hur hon skall vara eftersom det i sig är en tekniskt konstruktion och som sådan saknar både själ och ande. Om hon söker sin djupaste tillhörighet i att bli bekräftad för sina prestationer, riskerar hon att förlora kontakten med både sitt eget och tillvarons djup. Visst är det roligt att få uppskattning och den ska man ta emot med glädje. Men den djupare sanningen är en personlig strävan av obrutet sökande därför att den inte gives henne utan ett pris. Denna måste hon i första hand söka inom sig själv men med ledning av dem som gått före henne.

Category(s): Bokmanus
Tags: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *