Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största ”förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.

Category(s): Bokmanus
Tags: , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *