Främlingen är jag själv

Det var nätt och jämt att jag hann lägga märke till det: Hur jag vid promenaden från dagis blev på min vakt när jag mötte en man, också han promenerandes. Han stod nedböjd för att knyta kängsnöret men reste sig strax innan vi mötte varandra. Vi passerade varandra på ett fullständigt normalt vis.

Det som slog mig var detta uns av misstänksamhet i avläsningen av omgivningen. Som ett bakgrundsljud man för länge sedan vant sig vid men som plötsligt hamnar i medvetandet. Som om omgivningen utgjorde ett potentiellt hot som man måste skydda sig mot. Av vilken anledning då? Det händer ju aldrig att det finns anledning att vara försvarsberedd.

Varje okänd människa är inte främst en medmänniska – med tankar, känslor och erfarenheter av både lycka och lidanden, förmögen att älska och visa omsorg och som söker svaren på sina egna existentiella frågor. Nej, den andre är först och främst en främling och därmed förbunden med ett potentiellt hot.

Men endast ett jag som är rädd, ser främlingens hot framför anblicken av en medmänniska:
Rabbin frågade: ”Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag?” En lärjunge trädde fram och försökte svaret: ”När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. ”Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: ”När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. ”Fel”, sade rabbin igen. ”Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Det är således natt ännu.

Man ser inte verkligheten som den är. Man ser verkligheten som man själv är. Den som ser en främling och inte en medmänniska är först och främst en främling för sig själv i någon utsträckning.

Category(s): Autenticitet och Vara
Tags:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *