Långsamhetens kultur del 1

Problemet
Vi är alla utsatta för en större press i dagens samhälle jämfört med för tio år sedan. Arbetsmarknaden är helt annorlunda idag med en starkare fokusering på snabbare vinstutdelning och högre produktionstakt. Istället för lagerhållning som utjämnande buffert mot variationer i försäljningen använder man idag ”humankapitalet”. Antalet anställda regleras mot konjunkturens upp- och nedgång. Företag med känsla för ortens och de anställdas väl och ve är sällsynta.

Individens betydelse i samhället har förskjutits från att ha varit producent i ett kollektiv av producenter. I takt med att industrisamhället försvunnit och ersatts med tjänstesamhället, har den enskilde kommit att tilldelas rollen som konsument. Alltmer isolerad från kollektivet, har individen själv fått ansvara för mening och sammanhang i sitt liv. Idag är varje individ mer än tidigare tvungen att skapa förutsättningar, planer och strategier för att få tillgång till det slags liv som kallas normalt. Ovanpå samhällskravet om självständigt ansvar för utbildning, karriär och ekonomisk trygghet, kommer sedan kravet på självförverkligande i övrigt.

Samtidigt som arbetsmarknaden förändrats, har även kommersialiseringen nått nya nivåer. Ingen går längre fri från dess propagandaapparat, reklambranschen. I media styckar propagandan programmen i småbitar och vi tilltalas som kompletta idioter av reklambranschens ansvarsbefriade budskap om självförverkligande genom konsumtion. Vi är mer stressade än någonsin tidigare. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar pressar upp andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till nästan femton procent av den arbetsföra befolkningen. En helt barock siffra. Barnafödandet sjunker återigen, vilket i sammanhanget framstår som helt naturligt: utveckling innebär tydligen något helt annat än hälsa och livskvalitet för den lilla människan.

Det är klart att det ter sig problematiskt för den enskilde att ta del i ett scenario som så djupt griper in i livet, samtidigt som möjligheterna att påverka sambanden mellan privatliv och samhällsgemenskap tunnas ut alltmer. Vem vill engagera sig i det gemensamma när det inte finns tid och ork ens till det egna? Att ytterligare pressa sin förmåga, att oftare möblera om i sin kalender för att få in ännu en uppgift eller tid för återhämtning, leder till att det någonstans uppstår ett tryck i motsatt riktning. Men när inte tiden räcker till, när inte andan kan hämtas tillbaka, när inget utrymme finns för att vara med sig själv och bara njuta eller vara fritt skapande- då måste uppdämda behov ta sig andra uttryck.

En av de allvarligare effekterna av att alltför mycket och alltför länge, leva i problemet som det formuleras ovan, är att vi förlorar kontakten med djupupplevelsen hos oss själva, den intuitivt uppfattade ”inre röst” som alltid veta mer än förnuftet. Det finns inte längre något som står emellan krav och egentlig förmåga. Vägen kan snart börja luta uppför… Gränsen mellan kropp, psyke och yttervärld är mer flytande än vi vill tro. Ett komplicerat liv i det yttre har en motsvarighet i det inre, varför en själskonflikt rörande t.ex. ens sociala liv, mycket väl kan komma att ta sig kroppsliga uttryck.

Med olika medel och strategier försöker vi hålla livskvaliteten uppe i en krävande tid. Energi hämtar vi kanske i familj och fritidsintressen, ur en deckare läst i hängmattan eller på café. Kanhända söker vi oss till skogen för att plocka bär och svamp. Galleriornas och museernas samlingar skjuter plötsligt till en inspirerande tanke, eller så snickrar vi på huset, lyssnar på musik eller älskar. Det är bra så. Allt placeras i den andra vågskålen, så att den förmår väga upp förlusten av den kraft vi givit bort genom att göra det vi ”måste”.

Långsamhetens kultur
Långsamhetens kultur innebär dock något bortom ovanstående sysselsättningar. En slags förlängning eller en fördjupning av det vi redan gör. Syftet är att helt enkelt ta oss tillbaka till ”basen” och genom övning vara verksamma därifrån. För den som ifrågasätter sitt deltagande i ekorrhjulet, erbjuder långsamhetens kultur goda alternativ.

I långsamheten är det mättnad som eftersträvas. Viktigt är då glädjen över livet, vänskapen och naturen. I strävan efter enkelhet överser man med det annars kluvna synsättet att dela in saker och ting i motsatser. Därför övar man sig att avstå från detta konfliktgenererande seende. Glädjen i det lilla är lika värdefull som i vilken exceptionellt positiva nyhet som helst. Att känna glädje över det enkla, nära, är kanske en rikare källa till glädje, än för den som kräset ratar vardagens lilla glädje för ”viktigare” källor.

Att vara till nytta är för de flesta något eftersträvansvärt. Att kunna göra något för andra är en verklig glädje. Samma person kan å andra sidan ha svårare för att bereda sig själv den glädje som tillkommer andra. Att t.ex. avstå från alla duktigheter under en dag, och istället ägna sig åt onyttan, kravlösheten och njutningen kan komma att visa sig vara förenat med komplexa känslor och tankar. Att bara vara väcker kanske skulden, ger oro och rastlöshet. Förmågan att göra ingenting är dock något man kan öva sig i, varvid man kommer upptäcka att den faktiskt innehåller helt andra ”saker” än man annars uppmärksammar.

Att på djupet utvecklas som människa, kan för några leda fram till ett ställningstagande kring om hon ska fortsätta klamra sig fast vid sitt liv eller släppa taget om det. Intuitivt anar hon att det finns mycket mer att upptäcka. Längtan till att vilja vidga och fördjupa perspektivet bortom det uppenbaras breda fåra, gror i bakgrunden medan tiden går. Från att ha känt ett starkt behov av mening i det hon gör, kommer kanske en lättnad från detta krav. I takt med gjorda insikter och livserfarenhet känns det inte särskilt viktigt att allt måste vara meningsfyllt på just mitt sätt. Omärkligt förflyttas människans vara så att hon lär sig att ”älska livet mer än dess mening”. När man inte längre hakar upp sig vid de värden massmedia sprider kring ungdomlighet, sex, mode, rikedom, lyx, kändisskap osv. återstår det som utgör våra liv. Det är en sak att för en stund drömma sig bort, men något helt annat när man låter sig slukas av den största industrin i världen; underhållningsindustrin genomtränger samhället på alla nivåer och i alla dess former.

Man måste hålla i minnet att en viktig skillnad mellan oss och de som levde förr, är att de levde i ett naturligt tempo som var idealiskt för närvarokänslan i det som är, medan vi lever i ett onaturligt tempo som kräver var och ens egen reflektionsförmåga, ansvar och handlande för att alls skapa ett naturligt tempo åt sig själv. Därför kommer viljan till en fördjupad livsupplevelse ge kraft åt det kritiska seendet, inte endast kring samhällets banala perspektiv på utveckling och mening, utan också åt medvetandet om den man själv kommit att bli.

Den mogna människan förstår att inte kasta ut det gamla och skaffa nytt. Det är kanske en sen upptäckt att man i ivern över att omfatta ”bättre” läror, undgår upptäckten att ens missnöje med livet rör själva beteendet att söka nytt. Sökarens problem är ju inte bristen på goda ”läror”, utan brist på insikt om själva sökandets orsaker. I själv verket kan sökarens variant av livslögn, bygga på en falsk föreställning om att det är själva sökandet som skiljer ut henne från ”massan”. Men i denna mening är sökaren lika mycket en produkt av konsumtionssamhället som vem som helst i massan. Sökaren konsumerar bara andra produkter, t.ex. sådana produkter som börjar med ordet ”alternativ”. Sedan kan det vara mat, kläder, utbildningar, böcker, människor, etc. Men den som känner för att kontemplera problemet, kan ju alltid ägna en liten stund åt Franciscus av Assisis formulering kring problemet: Det vi söker efter är det som söker. Förhoppningsvis finner vi att det kanske inte handlar så mycket om vad vi bör göra, som vad vi inte bör göra. Det kan i själva verket vara en nog så egoistisk föreställning, att man ständigt och jämt tror sig behöva prestera förändringens innehåll, när det i själva verket kan handla om problemet att acceptera det som är.

Den personliga utvecklingen innebär ju mindre av göra, och desto mer av vara. Göra-människan har dock oerhörda svårigheter att föreställa sig varat som aktivt och inte som ett passivt tillstånd. Det problemet existerar dock endast på egots nivå, vilket inses av vem som helst som förstår att skilja ut en djupare nivå inom sig, från den egohävdande delen av sig själv. Ett exempel: En rökare som slutar röka, kommer att inte längre kalla sig själv rökare, utan istället en icke-rökare. Så länge han gör det riskerar han att återfalla i den gamla identiteten som rökare. Felet ligger förstås i att hans nya identitet som ickerökare, per definition utgår från den gamla identiteten som rökare, men nu i form av en negation. Man kan inte icke-vara. Därför är ickerökaren hela tiden beroende av rökarens vara. Således bör alltså ickerökaren upphöra med att också vara ickerökare. Istället för att definiera sig: ”Jag är ickerökare”, behöver han istället finna sin förankring i: ”Jag är”. Då har han sin förankring i varat istället för görat.

Att ersätta det ena med något annat är inte vad vi söker. Det handlar om att avstå, snarare. Enkelheten finns redan men genom vårt sätt att forma våra liv, har vi också kommit att skymma sikten till det vi söker. Enkelheten bygger på en grund av uppmärksamhet, vilken endast är möjlig att upprätthålla här och nu. Uppmärksamhet är också intimt förbundet med ett nybörjarperspektiv på allt vad tillvaron ställer i vår väg. Det innebär att låta sig vara o-vetande vid ingången av varje ny situation. På det sättet odlar man förmågan att vara istället för att låta jaget bestämma situationens betydelser och begränsade möjligheter.

Uppmaningen lyder: slarva med fästanordningarna i morgon bitti när du stiger upp för att ta på dig dig själv och din bestämda världsordning. Se till att det åtminstone finns ett litet glapp där det oansenligt oförutsägbara kan ta spjärn. Med tiden kommer en dag bördan av dig själv brytas loss och falla av och då befinner du dig mer i nuet och är friare än idag. Tryggheten finns dock inte, men å andra sidan är det bara illusionsmakeri att tro att den finns över huvudtaget. Nu ska man ju inte gå omkring och känna sig som om varje dag kunde vara den sista. Nej, välj då hellre att leva som om det vore den första. På så sätt skiftar du förtvivlan mot förundran. Och då kan livet upplevas som du gjorde när du var barn: oändligt, obeskrivligt och fantastiskt!

Pelle Bengtsson: Mot enkelhetens punkt
Owe Wikström: Långsamhetens lov
Owe Wikström: Den outgrundliga människan
Rollo May: Friheten och ödet
Rollo May: Kärlek och vilja
Nina Karin Monsen: Den älskande människan
Erich Fromm: Att ha eller att vara
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism

Category(s): Polis, Spiritus
Tags: , , , ,

2 Responses to Långsamhetens kultur del 1

  1. Vem är du som bloggar om långsamheten?
    Vill du vara med oss?
    När vi arrangerar långsamhetens dag på Ekerö?

    Laila Naeselius says:

    Hej!
    Vem är Gunilla?
    Jag vill gärna träffa likasinnade, som bromsar farten för att finna värdefulla känslor och upplevelser. Därför googlade jag fram den här artikeln som åtföljdes så trevligt
    av långsamhetens dag på Ekerö!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *