Långsamhetens kultur del 2

Anteckningar från Kaffestugans konditori i Mora, december 2001 – 27 januari 2002.

Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

”En verkligt kultiverad människa är inte en sådan som från en splittrad och jäktad dag övergår till ett nattligt studium av Hegel eller Bergson. Det är snarare en sådan person som har sett solen, rört sina barn, ringt sina föräldrar och har en bild av världen som blir hennes egen egendom. Den kultiverade människans liv går inte ut på att läsa filosofi, utan att uppleva världen filosofiskt. Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang – ensam eller i stillsamma samtal blir världen och man själv tydlig…
Den bildade måste öva sig i att finna en viss inre ordlös dialog med allt som är. Inom varje människa finns en stark, bitter och motståndskraftig hållning som ger henne den styrka som behövs. Det är mycket hälsosamt för vår personliga kultur om vi i dessa dialoger med mysterierna kan förmås att inse hur ensidiga och otillfredsställande alla rationella lösningar på världsgåtan är.”

Owe Wikström: ”Långsamhetens lov”

Pratade länge med en vän i telefonen. Bland annat om litteratur och författare. Han hade för avsikt att koncentrera sig på Thomas Mann. Dessutom hade han en lista med klassiker som han ville läsa. Där fanns namn som: Hermann Hesse, Fjodor Dostojevskij, Dante, Goethe och Homeros… En bra idé för den som söker verklig bildning. Själv läser jag Dostojevskij med vissa svårigheter, trots Owe Wikströms inspirerande resonemang kring den förres texter. Någonstans måste jag hämta andlig spis och inspiration till egna texter för hemsidan.

Om vanligheten
När man reflekterar kring sig själv, kring något existentiellt eller själsligt spörsmål, tänker man kanske kring något avgränsat och specifikt. Man söker ett svar eller efter ny förståelse av en gammal föreställning, t.ex. kring sig själv och varför man är på just detta sätt, känner just så här, just nu osv.

I ett längre perspektiv är alla frågors mål kring existensen ett försök till vägbeskrivning: varifrån kommer jag, vart är jag på väg, hur har jag kommit hit, och så vidare… Men hur kommer man fram till ett svar på de existentiella frågorna kring mening, liv och död, etc. om man endast söker det särskilda, det specifika och enskilt unika? Att söka efter sig själv i sig själv är att söka efter helhet där bara fragment existerar. Jaget är bara en liten aspekt i den totala människans själsliga och andliga helhet men som genom sin funktion av ”väktaren mellan världarna” kommit att förväxla delen med helheten.

Kanhända är det mer fruktbart att som omväxling reflektera kring sin allmängiltighet. Vår vanlighet är lik andras, själen en spegelbild av andras – våra föräldrar, syskon, nära vänner, våra grupptillhörigheter, vår kultur, nation, vår ”europeiskhet”, vår allmänmänsklighet.
Vanligheten är det specifika jagets komplement. Det kan synas trist att ägna tid åt en sådan kontemplation, men svaren kan komma att överraska… Det är i medvetenheten om vanligheten min unikhet synliggörs. Just för att min vanlighet är just min. Vägen dit har endast jag gått och det har jag gjort på endast mitt sätt. Frågan om min vanlighet besvarar som en bieffekt också frågan om det unika: – Just på detta sätt är jag vanlig och så här visar det sig.

Vertikal närvaro
I den vertikala uppmärksamhetens rumtid där hjärtats angelägenheter har ensamt tillträde, utgör tystnaden och pausen det slags metafysiska mylla som ger näring åt processen. När orden får tid att sjunka in, tanken sväva, avgörs vad som ska ha betydelse. Om idé och Vara skall mötas och föda inspirationens gnistrande ande. Eller om perspektivet stilla djupnar och träder i kontakt med det outsägligt närvarande, det som alltid omger oss och som kan ”iakttas” under och före språkets nivå.

Fördjupning, vertikal uppmärksamhet, det förtroliga samtalet – alla bjuder de in oss till en svårfångad kvalité som lyser med sin frånvaro i den ”normalitetens vansinne” som utgör samhället av idag. Plötsligt ställs vi inför möjligheten att uppleva kvalitén av här och nu. Klarar vi att nu skifta förhållningssätt eller har vi cementerats i den långvariga krampen för att hålla ut i ett krävande samhälle? Övningen mjukar upp frusna själar mot hängivenhet, öppenhet, generositet och accepterande av den andre, liksom de egna sidor av personligheten som inte annars får så stort utrymme i vardagens slammer.

Långsamheten
”Långsamhetens kultur” i Wikströms mening är inte någon patentmedicin som borde intas av alla och envar. De som redan nu har för mycket tystnad och ensamhet omkring sig vet med brutal klarhet att det är annat som saknas. ”Långsamhetens kultur” ska ses som ett komplement, en balanserad motpol till ett alltför ensidigt leverne i den brusande livsströmmen därute. Där är tiden uppfylld av arbete, barn, fritidsaktiviteter, resor, TV, umgänge, konsumtion etc. Först då är det viktigt att motpolen utgörs av det radikalt annorlunda som t.ex. ”långsamhetens kultur.”

Vad gör man då inom ramen för långsamheten? Som jag ser det handlar det om att medvetet odla något, vilket också är innebörden i ordet kultur. Det egentliga föremålet för långsamhetens odlande ligger i det fördolda men vi känner igen det som längtan och saknad, liksom att det skulle få oss att känna oss hela om vi bara omfattade det. Min åsikt är dock att det vill omfatta oss men att vi hela tiden ställer något av oss själva i vägen för att så inte skall ske. Under tiden kan vi i alla fall låta oss omformas genom litteratur, konst och poesi. Vi fortsätter att söka fördjupad närvaro inom och utom oss själva, prövar vårt mod i de förtroliga samtalen och skalar av oss vår rustnings dolda lager och övar oss i att visa kärlek och omsorg med dem som lider. Wikström talar också om att man måste göra ett medvetet val som handlar om att avstå från sådant som hindrar utvecklingen av ett fördjupat och mer autentiskt livsinnehåll, inre som yttre. Jag ser det som en rekommendation och som en aspekt av ytterligare fördjupning. Låt den komma när den kommer och tvinga inte fram den genom självförtryckande tankar om fulländning eller asketiska ideal. Det bästa sättet att misslyckas är att ta i för mycket. Det är måttet på närvaron som är kriteriet på ”framgång” i denna sak, inte ett tankesystem, en ”ism” eller att byta ett lidande med ett annat. Men för den som inte räds det obekväma och inser att tryggheten är en illusion, kan på allvar kartlägga och ifrågasätta alla de substitut han håller sig med i brist på verklig närvaro i sitt liv. Det handlar om att kartlägga och ifrågasätta nödvändigheten av allt det vi ägnar tid åt i vardagen. Att bestämma sig för att låta innehållet i den egna tolkningen av ”Långsamhetens kultur” få ta plats på bekostnad av mindre viktiga aktiviteter och ”passiviteter”. Den som inte förstått poängen med den radikala frågan kanske kan bli hjälpt av att ägna en tanke kring den psykiska energins ekonomi: Eftersom uppmärksamhetskvoten är begränsad måste var och en tänka efter hur fördelningen av denna resurs ska ske. Den som vill mer än att bara slentrianmässigt vegetera sig genom tillvaron, måste förr eller senare överväga om han själv kommit att skapa sitt livsprojekt som ett hinder för en djupare och rikare livsupplevelse.

”Människan har en insida och en utsida, en djup och en ytlig personlighet… Nästan allt mänskligt handlande går ut på att ge näring åt denna ytliga personlighet… Det finns ingen annan väg till livet än att bryta igenom identifikationen med en sådan skenbild.”
Wilfrid Stinissen, 1990

I det perspektivet kan en kris av existentiell natur ses som en personlig inbjudan till möjligheten att utveckla sin mänsklighet. Detta i gemenskap med ett galleri av märkliga ”väsen” inifrån en själv. I sådant sällskap utvecklas som en bonus, en annan känslighet för hur likvärdiga de bägge världarna är – den inre och den yttre. Eller:
”Människans grund är total öppenhet. Vi får inte glömma att varje människa också har en öppenhet och rymd som är obegränsad, liksom en vild öken. Denna öppenhet är så stor att Gud kan leva i den… Detta är det första i kärleken: att man är öppen, att man har en djup respekt för den andre, att man låter den andre vara sig själv, att man låter det djupaste inom honom komma fram. Man tar emot allt vad han har att ge: en större glädje kan man inte bereda någon”
Ruysbroeck i Stinissen 1990

Språk för känslan
Det räcker inte att med intuition och känsla konstatera att något är fel i ens livsstil, i ens relationer eller i samhället. Har man haft mod och insikt nog att komma till en så självkritisk ståndpunkt, inser man också att man själv är nödd att handla för en förändring. Men för att veta hur, måste man känna till vad. Här kommer språket in: det är helt nödvändigt att också klä denna brist i ord. Det är att ge sig själv ett språk för känslor, intuitioner och diffusa förnimmelser. Man ger sitt djupare väsen bekräftelse på dess sätt att uppfatta världen som riktig men som tidigare förbigåtts med tystnad. Det är här t.ex. litteraturen kommer in. Genom känslans intelligens tillförs vi ovärderlig information. Språket för detta kan vi hämta i skönlitteraturen, inte minst för att det ger våra emotionella och intuitivt uppfattade erfarenheter ett sammanhang i de kollektivt mänskliga livsvillkoren. Även i den existentiella filosofin och psykologin finner vi både språk och sammanhang för upplevelsen av att leva. Det är verkligen beklagligt att inte fler inser betydelsen av vad både facklitteraturen och skönlitteraturen har att ge dem. Problem och svårigheter undslipper ingen men om man kan se sitt eget liv som en spegling av mänsklighetens liv, fullt av gemensamma beröringspunkter – blir det både lättare att förstå sambanden och att acceptera svårigheterna. Möjligen ger det också en slags lättnad genom att skuldbördan delvis lyfts av från de egna axlarna. Skuld kan genom medvetenhet nyanseras och därmed fördelas i vad som är skuld och vad som är öde. Skulden kan då ses som något jag faktiskt har varit delaktig i, medan ödet är något som är mig givet och som jag i viss mån kan påverka genom medvetenhet och rätt handling.

Den Andres nödvändighet
Det intressanta med djupa och nära relationer är att det vi känner igen i den andres djup, är en återspegling av vårt eget. Vi blir bekräftade genom att känna igen oss själva i den andre. Däremot är det inte lika intressant att känna igen sig själv på den andres yta, i det som utgör hans ego. Jag tänker att detta beror på att vi klarar att vara självbekräftande när det gäller vårt ego, vår jagbild, men inte när det gäller oss själva på djupet. Det är skillnad på att beskriva sig själv utifrån vad man gör: arbete, utbildning, intressen etc. och att berätta vem man verkligen är, utan egoförlängande attribut. Det är bland annat därför vi behöver varandra. Utan ett Du finns inte heller ett Jag. Vi blir till som medvetna varelser genom den andre som spegelbild för vårt väsen. Lycklig är därför den som har en djup och innerlig närhet till en annan människas värld. Vi finner allmängiltigheten hos oss själva via den andres öppenhet.

Angående nämnda författare: Se Lästipsen i Del 1

Category(s): Polis, Spiritus
Tags: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *