Mystik och hängivenhet

Här tar jag upp en liten jämförelse mellan två religionsvetares texter om det ”mellanområde” mellan subjekt och objekt, mellan inre och yttre, de omnämner i sina böcker. Jag uppfattar att de oberoende av varandra och med olika ord, beskriver den religiösa mystikens beröringspunkter med lek och kreativitet.

Religionshistorikern och författaren Karen Armstrong, skriver i sin bok ”Historien om Gud” (Forum 199Smilie: 8) att mystikernas Gud ännu är en levande Gud och kan erfaras genom trägenövning. Inte minst utgör fantasin och det kreativa skapandet en viktig nyckel till det mystikerna kallar gudsmedvetandet.

”Mystikerna har länge hävdat att Gud inte är ett annat Väsen. [—] Han är en subjektiv erfarenhet, gåtfullt upplevd i varats grund. Denne Gud skall man nalkas med hjälp av fantasin och kan uppfattas som ett slags konstform. […] Mystikerna har använt musik, dans, poesi, skönlitterärt berättande, måleri, skulptur och arkitektur för att uttrycka denna realitet som övergår våra begrepp. Liksom all konst kräver mysticismen emellertid intelligens, disciplin och självkritik för att inte urarta i känslodyrkan och projektion. […] Mystikernas Gud är inte lätt att uppfatta. Det kräver lång träning tillsammans med en sakkunnig och åtskilligt med tid. Mystikern måste arbeta hårt för att uppnå det verklighetsmedvetande som kallas Gud. Mystiker hävdar ofta att människan medvetet själv måste skapa detta Guds-medvetande med samma noggrannhet och uppmärksamhet som andra ägnar konstnärligt skapande. […] Mystikernas Gud tillhandahålls inte färdiglagad och färdigförpackad. (Av den) mystiska hållningen (…Smilie: ;) kan vi (…Smilie: ;) lära oss att Gud inte existerar i någon förenklad mening och att själva ordet ”Gud” bara är en symbol för en verklighet som på ett outsägligt sätt överskrider den. […] Som vi har sett har mystiken ofta betraktats som en esoterisk disciplin, inte därför att mystikern velat utestänga den vulgära hopen utan därför att dessa sanningar endast kan uppfattas av människans intuitiva sida och då efter särskild övning.”

I religionspsykologen Owe Wikströms bok ”Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna” (Natur o Kultur 2003) skriver han hur trons naivitet måste ge vika för en djupare form för tron. Den första naiviteten utgörs av barnatrons konkreta bilder. Den andra naiviteten är bokstavstron där man tror dels att det är Guds ord som står i Bibeln, dels tolkar dem bokstavligt. Wikström menar att denna andra naivitet måste ge vika för en negativ teologi där Gud bäst omtalas genom beskrivningar av vad han inte är: Omätlig, outgrundlig, outsäglig… Alla religiösa utsagor är av mänskligt ursprung och att ”Gud” är en symbol för en outsäglig realitet bortom språket. Gud är bortom ”Gud”, som Mäster Eckhardt sa. Gud döljer sig i icke-vetandets moln. Och det är så man bör nalkas honom. Så länge det outsägliga igenkännes som ”Gud” är det inte Gud man sett, utan något mindre.

Av respekt för en bortomspråklig Gudsverklighet har man utvecklat ett språk av paradoxer för att så att säga ”peka ut” den zon mellan det uttalbara och outtalbara som döljer mysteriet. ”Gud är ett bländande mörker”, Gud är den fulla tomheten”, ”Gud är bortom Gud” etc… Eller en personlig erfarenhet: Gud framträder i mig som ett subjekt som inte är jag. Han är således varken helt igenom subjekt – vilket skulle omöjliggöra guderfarenheten som ett inompsykiskt fenomen – eller helt igenom objekt eftersom gudsupplevelsen skull sakna den avgörande numinösa laddningen.

Denna zon har likheter med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott och hans begrepp ”mellanområde”, som betecknar det område i vilket barns lek utspelar sig. Det är varken ett helt igenom subjektivt område av fantasi, eller helt igenom objektiv omvärld, utan ett mellanting. Det tycks mig som om det även är platsen för mystikerns gudsmedvetande. Wikström referar till en James Jones (s.206 f) som diskuterar de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro. Jones tycks mena att den vuxna människans existentiella predikament hanteras i mellanområdet av subjekt och objekt. För mig är det samma område som är upphovet till det paradoxala språket mellan det utsägliga och det outsägliga. Det är också det område symboler skapas och laddas med betydelse och energi.

Det är således i hängivelsen vi kan finna Gud. Vi bör avstå kontrollen och ge oss hän i lek, kreativt skapande, dans, poesi, etc. Samtidigt bör vi träna oss i självreflektion, lära oss mer på djupet av hela det humanistiska kunskapsspektrumet: religion, psykologi, filosofi, kunskapsteori, samt läsa god skönlitteratur och själva odla vår kreativitet.

Category(s): Psyche, Spiritus
Tags: , , , , , ,

2 Responses to Mystik och hängivenhet

  1. Intressant artikel!

    Marknads ansvarig

    Roulette Strategy says:

    Oh, OK, jag tror att jag fattar – men fungerar det här verkligen?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *