Om begreppet synd som bortvändhet från kärleken

Sedan ett par veckor gör jag en omläsning av Else-Britt Kjellqvists bok ”De får vingar. Anden och psykanalysen – en civilisationskritik” Det är intressant att läsa en psykoanalytiker som bejakar människan som en andlig varelse. Psykoanalysen förnekar ju av tradition religiositeten som en projektion av fadersimagon.

Vid ett ställe i texten säger hon att synd är att leva bortvänd från Gud som är kärlek. Synden är att leva kärlekslöst. I denna betydelse kan jag acceptera begreppet synd som något verkligt. Jag vet dock att många skulle slänga ut barnet med badvattnet, som inte ens kan ta ordet i sin mun utan att det utlöser starka försvar.

Hur som helst. När jag själv blir alltför stressad eller försakat att ge mig tid för mig själv, startar en process som får mig att vilja dra mig undan allt socialt liv. Finns det inget rum för att bara vara, för reflektion, tystnad och för den inre rösten sluter jag mig inåt och blir osocial, kort och tystlåten. Inuti mig ökar däremot trycket och tankarna blir allt mer negativa. Jag blir snart en person jag inte vill vara. Som denne vill jag inte heller möta andra, tillknäppt och snål och retfull. Går det för långt känner jag mig som en tiger i bur.

Detta är min synds ansikte. Så kan min kärleksfrånvändhet se ut. Numera vet jag av erfarenhet vad kärlekens tillstånd är, att älska och vara älskad. Att veta något om kärlekens äkthet möjliggör också för insikten om den egna syndens äkthet. Medvetenheten om synden blir en påminnelse om vad som fattas mig. I bästa fall inser jag mitt misstag och erkänner det. Sanningen är ett av kärlekens uttryck och den visar mig vad jag behöver göra för att lösa mina behov på ett konstruktivt sätt. Att berätta hur jag verkligen mår, vill och behöver är nödvändigt. Genom det återfår jag balansen mellan kropp, själ och ande. Kärleken återupprättas genom bekännelsens äkthet.

Först när orden befriats från ärvda innebörder kan de bli verkligt användbara för den egna andliga utvecklingen. Man måste dock lära sig skilja mellan orden själva och det historiska arv de lastats med och som utgör det arv vi börjar med, innan vi gjort dem till våra egna. Varje tid, varje person måste tolka budskapet på nytt, så även med de enskilda begrepp som hör till budskapet. Det kristna budskapet måste tolkas utifrån den samtid var och en av oss befinner sig i om vi vill fortsätta vara självständiga och ansvariga. Ordet måste göras levande på nytt och på nytt…

Category(s): Psyche, Spiritus
Tags: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *