Uppgiften som fyller ett liv

Det finns egentligen endast en sak värd att sträva efter. Allt annat vi önskar oss eller har begär till medför samtidigt en eller flera nackdelar. Materiella strävanden tappar sin verkliga mening efter en viss nivå av grundtrygghet.

Tillfredsställelsen att äga tingen vi begär tonar snart bort och snart gläder saken oss inte längre. Det materiella begäret är omättligt eftersom det ofta handlar om brister av annat slag men som vi kompenserar genom de former av tillfredsställelser vi känner till. Att köpa saker är per definition nutidsmänniskans signum och måttet på en god medborgare. För bara ett par decennier sedan var medborgarens uppgift att bidra till produktionen. Idag måste varje person bidra till konsumtionen. (1)

Det enda som egentligen är värt att sträva efter är kärleken. Att leva med uppgiften att öka förmågan att ge och ta emot kärlek skänker belöning från första stund. Kärlekens uttryck är oändliga och därför finns inget av ”nyhetens behag” i kärleken som kan minska dess värde.

Att leva i kärlek innebär att leva i sanningen. Kärleken kan inte finnas där det finns likgiltighet. Den som är likgiltig kan inte samtidigt känna kärlek. Likgiltigheten är ett slags stillestånd i själ och ande – en pågående levande död. Det finns visserligen omständigheter så fruktansvärda att människan måste göra sig likgiltig av rena överlevnadsskäl. Men kärleken innebär att vara berörd av medmänniskan och därmed kan inte likgiltighet existera samtidigt med kärlek i en och samma person.

Kärlek existerar endast i nuet. Därför kan den inte vara ett mål i ett projekt. Kärlekens förverkligande ligger i, till skillnad från all annan strävan, att den utgår från varat. Därför kräver inte kärleken att du ska prestera mer, andras godkännande eller att du på ska vara bättre än den du redan är. Tvärtom ökar kärleken ju mer du förmår slösa med den. Den blir större ju enklare, sannare och ärligare du är mot dig själv och andra.

Kärleken behöver man inte söka någon annanstans än där man redan befinner sig. Det finns säkert något av kärlekens uttryck som går att efterkomma eller upptäcka i varje vardagssituation. Det är nästan alltid vi själva som ställer oss i vägen för det godas oändliga uttrycksformer. ”För att leva fullt ut i verkligheten utan skygglappar måste jag också acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag levt med dess tillkortakommanden” (2).

(1) Se Zygmunt Baumann: \”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen\” Daidalos 1999
(2) Else-Britt Kjellqvist: ”De får vingar. Anden och psykoanalysen – en civilisationskritik.” s.18

Främlingen är jag själv

Det var nätt och jämt att jag hann lägga märke till det: Hur jag vid promenaden från dagis blev på min vakt när jag mötte en man, också han promenerandes. Han stod nedböjd för att knyta kängsnöret men reste sig strax innan vi mötte varandra. Vi passerade varandra på ett fullständigt normalt vis.

Det som slog mig var detta uns av misstänksamhet i avläsningen av omgivningen. Som ett bakgrundsljud man för länge sedan vant sig vid men som plötsligt hamnar i medvetandet. Som om omgivningen utgjorde ett potentiellt hot som man måste skydda sig mot. Av vilken anledning då? Det händer ju aldrig att det finns anledning att vara försvarsberedd.

Varje okänd människa är inte främst en medmänniska – med tankar, känslor och erfarenheter av både lycka och lidanden, förmögen att älska och visa omsorg och som söker svaren på sina egna existentiella frågor. Nej, den andre är först och främst en främling och därmed förbunden med ett potentiellt hot.

Men endast ett jag som är rädd, ser främlingens hot framför anblicken av en medmänniska:
Rabbin frågade: ”Vid vilken tidpunkt övergår natten i dag?” En lärjunge trädde fram och försökte svaret: ”När man på 25 stegs avstånd kan skilja en sten från ett sovande får”. ”Fel”, svarade rabbin. En annan lärjunge vågade ett svar: ”När man på 20 stegs avstånd kan skilja ett dadelträd från ett fikonträd”. ”Fel”, sade rabbin igen. ”Natten är över och dagen har kommit då du kan se in i en annan människas ansikte och där känna igen en medmänniska.”
Det är således natt ännu.

Man ser inte verkligheten som den är. Man ser verkligheten som man själv är. Den som ser en främling och inte en medmänniska är först och främst en främling för sig själv i någon utsträckning.

Självförverkligande – föreställningar om det autentiska

Rubriken ovan är arbetsnamnet på ett bokmanus om självförverkligande. På denna webbplats publiceras textfragment ur det framväxande manuset. All manustext återfinns under kategorin ”Bokmanus” i menyn här bredvid.
Webbplatsens syfte är utveckla och fördjupa innehållet i manuset genom att göra det tillgängligt för alla. Du som besöker denna sida kan påverka manusets innehåll genom att dela med sig av tankar och erfarenheter. Som författare är jag mycket tacksam för alla bidrag i ett ämne alla möter någon gång i livet.
Du som vill bidra bör dock känna till att: All text som här publiceras av dig kan, helt eller delvis, komma att kopieras och redigeras som en del av manustexten. Författaren bestämmer enväldigt över manusets framväxande innehåll. OBS! De inlägg du publicerar här kommer dock inte redigeras eller manipuleras på något sätt!
Tack för ditt deltagande!
Micael Ström

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. ”Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.

Autenticitet är enkelhet

Att vara autentisk innebär att vara enkel. När jag själv präglas av enkelhet är jag endast mig själv. Det finns inget att försvara eller dölja, inga glidningar bort från att tala mitt hjärtas mening. När man sett tillvaron sådan den är inser man det fåfänga i att försöka blunda för de villkor som gäller existensen. När vetskapen om att döden väntar en någonstans där framme – ingen vet var – då kan plötsligt perspektivet förändras på ett sätt som får en att omedelbart kasta om sina prioriteringar. Då blir spelet om att upprätthålla låtsastillvarons fasader det första som kastas överbord.

Att sluta ljuga i betydelsen att låtsas att allt är som det bör vara blir viktigt. Autenticiteten – att vara sann, i första hand mot sig själv men även mot andra och i relationerna till dem, blir viktigare än allt annat.

Den svåra enkelhet som står att finna i varat och i det autentiska självet kännetecknas av kärlek. I varat kan den upplevas som en mottagen kärlek, en kärlek som kommer som en gåva av tillvarons godhet. Givaren är osynlig men det är enkelt att i denna stund tro på en Gud utan att tvivla. Att stå i förbindelse med sitt sanna själv är också förenat med en upplevelse av kärlek. Den kärlek som avser en själv men som inte skall förväxlas med vare sig en överdriven egoism eller en osund narcissism. Nej, det handlar snarare om förmågan att kunna älska sig själv i full medvetenhet om de egna bristerna, tillkortakommandena och felen man gjort. Kanske är det den kärlek som beskriver hur Gud älskar människan, hennes brister till trots. Det är i så fall en sann kärlek eftersom den ingenting döljer eller förskönar. Hon är älskad för den hon är och inte för den hon borde vara, och så kan hon även älska sig själv.

Varat och autenticitetens enkelhet blir en slags så-het, som i mycket ligger bortom språkets tillgänglighet. När kropp, själ och ande blir Ett utgör det ett tillstånd av att vara fullkomligt levande. Där finns inte längre något behov att beskriva vare sig själv eller tillvaron i ett försök att fånga in den. Intellektualiseringen är i stora delar en kompensation för en förlorad naturlighet och denna text är inget undantag. Intellektet kan dock användas som ett sätt att återfinna det förlorade (paradiset?) i gestalt av tro. Självreflektionen är en nödvändig del för att lära känna sig själv och leder till kunskapen om skillnaden mellan den jag är när jag är helt mig själv, och den jag kommit att bli. Självreflektionen är dock endast en del av det intellektuella arbetet. Man finner snart hur det sociala samspelet bygger på vissa regler för att få det att fungera någorlunda bra. Verkligheten är en social konstruktion som upprätthålls genom ömsesidiga bekräftelser. Den är alltså en kompromiss som handlar om att få det gemensamma att fungera på ett sätt som är acceptabelt för så många som möjligt.

Det första som ska sägas om en sådan konstruktion är att människan inte kan finna sig själv sådan hon i djupet är, därute! Samhället kan inte vara en modell för hur hon skall vara eftersom det i sig är en tekniskt konstruktion och som sådan saknar både själ och ande. Om hon söker sin djupaste tillhörighet i att bli bekräftad för sina prestationer, riskerar hon att förlora kontakten med både sitt eget och tillvarons djup. Visst är det roligt att få uppskattning och den ska man ta emot med glädje. Men den djupare sanningen är en personlig strävan av obrutet sökande därför att den inte gives henne utan ett pris. Denna måste hon i första hand söka inom sig själv men med ledning av dem som gått före henne.

Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största ”förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.

Inledning

Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.

Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.

Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.

Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?

Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.

Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?

När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne ”älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i ”Bröderna Karamazov”.

Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till ”mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera ”Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade ”flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.

Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.

Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för ”vad folk vill ha”.