Individualismen döljer narcissism

agnus-dei_francisco-de-zurbaran

Vad är det som är så bra med individualismen? Värdet i individualismen och framhävandet av den enskilde individen som förebild blir bara mer och mer ointressant. Jag tycker faktiskt att betoningen av individen och det individuella blir alltmer destruktivt, eftersom alla andras värde spelar allt mindre roll. Vad är det för fel att engagera sig i andra för deras egen skull? Individualisten betonar sitt ego framför andra, men ser även dem som konkurrenter och kan inte föreställa sig att det finns andra perspektiv än egoismens.

Individen är sitt eget projekt och anser felaktigt att hon är eller bör vara  oberoende av andra. Hennes självförbättringssträvanden utgår från föreställningen att hindren ligger i en oförstående eller hindrande omvärld, som hon anser hindra henne från att leva utifrån sin fulla kapacitet. Hon ifrågasätter inte ifall hennes föreställningar om det individuellas betydelse egentligen är en idealistisk utopi som egentligen saknar förankring i verklighetens villkor.

Idén om den personliga utvecklingen som ett idealistiskt projekt anammas helt okritiskt. Varför ställer hon inga kritiska frågor? Tror hon att den personliga utvecklingen är en naturlag, fullt möjlig att göra sig mer medveten om och använda efter egna syften? Har hon frågat sig själv om vad som konkret möjliggjort det som hon ser som ”bevis” på tidigare utveckling av sin individualitet? Exakt vad var det som ledde fram till förändringen? Hur hängde det ihop med hennes dåvarande livssituation? Vilka var orsakerna till den verkan hon anser sig ha nått? Eller tillskriver hon utvecklingen ett diffust ”Själv”, utan närmare granskning?

Kanske är det i själva verket vår föreställning om individens betydelse som är problemet? Vår strävan efter ett allt starkare och mer oberoende ego avspeglar ett begär efter osårbarhet och att stå  fria  från andra människor. Samtidigt som uppfyllelsen av ett starkt ego ska få de andra att erkänna oss som de fantastiska personer vi anser oss vara (egentligen), och ge oss vår rättmätiga plats i samhället.

Fäbodtankar i midsommartid

Orsasjön från Litta, NäsbergSitter och ser ut genom fönstret i den gamla fäboden. Tystnaden är kompakt men kvällen är ljus och jag ser hur berget kastar sin skugga ut över Orsasjön, en mil bort.

Utsikten är magnifik, jag ser skidbacken i Rättvik genom kikaren, fyra – fem mil bort. Det är en underbar sommarkväll och jag har kommit för att följa ljusets skiftningar genom natten. Ute doftar det från slåtterängens alla blomster, medan vinden viskar allt lägre i lövkronorna. Här råder den sällsamma tystnad som endast den ostörda naturen kan skänka. Jag kan höra pulsen slå i mitt öra.

Jag hyste en förhoppning om en flödande kreativitet, bara jag anlänt och sjunkit ned i mig själv en stund. Men den kom på skam ganska snart. Skrivandet går trögt och koncentrationen är låg. Naturens närvaro är så stark att min egen natur -mitt vara- obönhörligen rättar in sig. Som vore jag genomborrad av en osynlig stämgaffel.

Det är ej jag som ser på utsikten
Utsikten ser sig själv
med mina ögon

Ovanan att vistas i den bedövande tystnaden ger koncentrationssvårigheter. Ny forskning lär visa hur naturupplevelsen får människor att skifta uppmärksamhetsform, från riktad koncentration till helhetsmottagande fascination. Detta är också förenat med en övergång från göra till vara. Att vara är inte enkelt. Om identiteten upprätthålls genom prestationer, blir det obekvämt att endast vara. Själv längtar jag ofta efter varat som tillstånd. Inledningsvis möter mig dock en tomhet som kanske skulle skrämma den ovane. Barn tycks ha särskilt svårt för ingen-tinget.

Jag hörde idag min vän AÅ citera en källa jag nu glömt, hur Gud skapade tomrummet i människan för att hon skulle fylla det med sin egen erfarenhet. En skön tanke, livsbejakande och en uppmuntran till initiativ och kreativitet. Ur tomheten kan Något ta form. Om människan skapades till Guds avbild, är både människans tomhet och kreativitet uttryck för detta. Gud skapade ur intet. Så ock vi.

Midnatt närmar sig och sommarskymningens blå blir ej mörkare än så här. Det är tillräckligt ljust för att ännu se milslångt. Här i kammaren kastar fotogenlyktan sin ljuscirkel, lagom stor för att rymma anteckningsboken jag skriver i. Tystnaden dånar obevekligt. Med jämna mellanrum går jag ut för att lyssna till vindens röst i lövverket. Det är skönt att inte vara ensam när man är med sig själv.