Bloggen byter namn till Enkelheten – det autentiska självet. Under en längre tid har artiklarna här handlat om en kritik gentemot självförverkligandeidén såsom den allmänt uppfattas. Skepticismen har inte minskat med tiden – tvärtom. Självförverkligandeidén handlar i allt ökande grad om egoism och inte något mer än så. Bokförlag, kursanordnare och coacher representerar en tolkning av självförverkligandet som om det handlade om en ”do-it-yourself”- kurs. Det nya namnet ”Enkelheten – det autentiska självet” lämnar inga uppenbarade betydelser, vilket är avsiktligt. Det är inte den exakta tolkningen som är målet, men sökandet efter målet. Det är i den kreativa processen, i formulerandet, meningen finns. Att komma fram är bara startpunkten för nya frågor, kreativitet och mening. Vissa saker måste alltid få fortsätta existera oåtkomligt för språket. Så är det med Självförverkligande bl.a.
Paradisets metaforik
Försöker läsa lite poesi. Först Vicente Aleixandre Paradisets skugga, sedan Tomas Tranströmer Den halvfärdiga himlen. Jag har svårt med fokuseringen och kapitulerar snart till förmån för vindens brus i aspkronorna.
Ensam i fäboden och med familjen hemma i Mora, har jag inga plikter eller ansvar att axla. Mitt sällskap är solen, den blå himlen, slåtterängen och vindens ogripbara viskningar i gräset. Horisonten utgörs av siljanringens berg. Resultatet av kometen som slog ner här runt 400 miljoner år sedan. Det som idag är ett paradis startade som en skugga av oföreställbara proportioner.
Vad är egentligen det paradisiska? Varför är Paradiset oftast beläget någon annanstans än där man har sin vardag? Om Paradiset till viss del har med ursprunglighet att göra – vad är det för ursprunglighet vi kan göra anspråk på utan att samtidigt förfalla till eskapism, lögner eller regression? Återigen går min tanke till Thomas Mertons text: paradise is all around us and we don´t understand. It is wide open. Om paradiset redan finns omkring oss, varför ser vi det inte? Man kan läsa in en kritik (följ länken ovan) som om han menade att vi inte var nog uppmärksamma. Det var lätt för honom att säga som valde munklivets mer extrema varianter i form av total tystnad och som eremit mot slutet av sitt liv.
Personligen tycker jag att det paradisiska bl.a. kännetecknas av en frihet från inre och yttre krav, liksom de krav jag har på mig själv men som jag projicerar på andra. De har sällan de krav på mig som jag tror. Ensamhet är därför en del av paradiset. Finns det inga andra människor där, kan jag varken projicera mina egna krav på andra, eller bli mottagare för deras. Ensamhet i positiv mening innebär därför att jag förblir en och samma, således hel och odelad. Kruxet är att ensamhet omärkligt kan övergå i övergivenhetskänsla. Ett tillstånd som är svårt att använda till något vettigt. Då är det tid att söka det goda sällskapet, den älskade, barnen eller sanna vänners lag.
Kravlösheten, ensamheten och tystnaden är hörnstenar i arbetet att komma till sig själv. Till sitt inre rum, varat. Paradoxalt nog är upplevelsen och närvaron i hjärtat samtidigt den plats jag når starkast närvaro i det som omgärdar mig. När jag är som mest mig själv förmår jag vara som mest närvarande för dig. Autenticiteten läker det sår av särskildhet från världen som jaget skapat i sina anspråk på överhöghet. Att förbli i varat är att vara autentisk. Jaget får där sin naturliga plats, vilken är att tjäna ett högre syfte än sina egna. I den psykiska hierarkin står Självet över jaget varför den sistnämnda bör tjäna den förra för att individuationen ska avlöpa naturligt. I religiösa termer skulle man kunna tala om paradiset som platsen Gud gör sig synlig för människan.
Men allt detta är egentligen mystik och bortom språket. Min erfarenhet säger mig att det finns dubbla verkligheter. Den vanliga verkligheten med allt som där ingår och som vi alla känner väl. Det är jagets värld. Sedan finns där en annan verklighet som är mer verklig än den vanliga (men inte lika tillgänglig för vardagsförnuftet som inriktar sig på jagets tillfredsställelser). Tystnaden, ensamheten, varat, naturen, autenticiteten, meditationen, kontemplationen – de är alla förbundna med varandra, betecknande en kraft som håller samman allt. Något vi kan ana ibland. Det är endast i språket allt är uppdelat. Tråkigt nog tror vi på de tankar som kan uttryckas med hjälp av språket i allt för hög utsträckning. Kunde vi tro mer intuitivt och utan ord, skulle vi kanske ha turen att få se Gud på ryggen. Då skulle vi heller inte vara så bländade av oss själva.
Reflektioner kring ett citat av Thomas Merton
Hittade följande text av Thomas Merton på Helen Losses blogg
“The first chirps of the waking day birds mark the “point vierge” [the virgin point] of the dawn under a sky as yet without real light, a moment of awe and inexpressible innocence, when the Father in perfect silence opens their eyes. They begin to speak to Him, not with fluent song, but with an awakening question that is their dawn state, their state at the “point vierge.” Their condition asks if it is time for them to “be.” He answers “Yes.” Then, they one by one wake up, and become birds. They manifest themselves as birds, beginning to sing. Presently they will be fully themselves, and will even fly.
Here is an unspeakable secret: paradise is all around us and we do not understand. It is wide open. The sword is taken away, but we do not know it: we are off “one to his farm and another to his merchandise.” Lights on. Clocks ticking. Thermostats working. Stoves cooking. Electric shavers filling radios with static. “Wisdom,” cries the dawn deacon, but we do not attend.”
“The most wonderful moment of the day is when creation in its innocence asks permission to “be” once again, as it did on the first morning that ever was.”
Thomas Merton. Conjectures of A Guilty Bystander. New York: Doubleday, 1966: 18-19, 131.
Så öppnar sig världen under ett ögonblick, plötsligt och utan förvarning. Människor, naturen och elementen är som de alltid varit, samtidigt som där finns en närvaro av Något Outsägligt. Det uppfyller mig helt med något som jag endast kan likna vid kärlek. Kanske är det Nåden. Till och med Gud?
Vanligtvis är världen tillsluten och stum. Den Allnärvarande går osedd förbi, inte av osynlighet utan för att vi själva utgör Särnärvaron. Vi är alltför medvetna om oss själva för att kunna se bortom särskiljandet, som utgörs av vårt eget jag. Den som känner igen sitt vara, vet också betydelsen av Mertons ”to be”. Hon vet att detta är hennes djupaste upplevelse av henne själv och att jaget är mer ett verktyg för handling på tillvarons ytplan. Jaget är den buffert som befinner sig mellan varat och världen. Problemet är att den moderna värld vi lever i, endast känner (och erkänner?) jagets värld. Därför premieras endast jaget, förbehållslöst. Marknaden vet ingenting om varat, ingenting om fågelns första kvittrande till svar på sin Skapares Ord. Materialismens rikedomar döljer andens svält.
Vad kan vi göra för att få uppleva dessa glimtar av den yttersta verkligheten? Inte mycket. För ingenting av våra göranden och låtanden duger något till här. Kan vi alls ”göra” något, måste det handla om ”icke-görat”: meditation, bön, reflektion, att bli enkel och fattig är den väg kristen tro erbjuder. Det är att lära sig ”se”.
Att vara ”seende” är i någon mening att också vara sig själv, ty den som inte är i kontakt med sina egna djup kan heller inte vara autentisk, inte vara den hon skapades till. Har hon modet och förmågan att finna vägen tillbaka till sitt vara och väsen, kommer hon även bli varse gränsen mellan det autentiska och det falska.
Att känna igen gränsen är en förutsättning för att kunna vara sig själv. Utanför denna riskerar man att finna främlingskapet för sig (sitt) själv. Därvid går den djupa förnimmelsen av centrum förlorad, liksom kontakten med skapelsen som helhet – allt det som ligger därute i periferin. Skapade till Guds avbild, har vi nämligen förmågan att uppleva oss själva och världen som Ett. I helheten är centrum och periferi inte åtskilda.
Kommentera gärna, eller diskutera i forumet.
Självförverkligande – föreställningar om det autentiska
Rubriken ovan är arbetsnamnet på ett bokmanus om självförverkligande. På denna webbplats publiceras textfragment ur det framväxande manuset. All manustext återfinns under kategorin ”Bokmanus” i menyn här bredvid.
Webbplatsens syfte är utveckla och fördjupa innehållet i manuset genom att göra det tillgängligt för alla. Du som besöker denna sida kan påverka manusets innehåll genom att dela med sig av tankar och erfarenheter. Som författare är jag mycket tacksam för alla bidrag i ett ämne alla möter någon gång i livet.
Du som vill bidra bör dock känna till att: All text som här publiceras av dig kan, helt eller delvis, komma att kopieras och redigeras som en del av manustexten. Författaren bestämmer enväldigt över manusets framväxande innehåll. OBS! De inlägg du publicerar här kommer dock inte redigeras eller manipuleras på något sätt!
Tack för ditt deltagande!
Micael Ström
Autenticitet är enkelhet
Att vara autentisk innebär att vara enkel. När jag själv präglas av enkelhet är jag endast mig själv. Det finns inget att försvara eller dölja, inga glidningar bort från att tala mitt hjärtas mening. När man sett tillvaron sådan den är inser man det fåfänga i att försöka blunda för de villkor som gäller existensen. När vetskapen om att döden väntar en någonstans där framme – ingen vet var – då kan plötsligt perspektivet förändras på ett sätt som får en att omedelbart kasta om sina prioriteringar. Då blir spelet om att upprätthålla låtsastillvarons fasader det första som kastas överbord.
Att sluta ljuga i betydelsen att låtsas att allt är som det bör vara blir viktigt. Autenticiteten – att vara sann, i första hand mot sig själv men även mot andra och i relationerna till dem, blir viktigare än allt annat.
Den svåra enkelhet som står att finna i varat och i det autentiska självet kännetecknas av kärlek. I varat kan den upplevas som en mottagen kärlek, en kärlek som kommer som en gåva av tillvarons godhet. Givaren är osynlig men det är enkelt att i denna stund tro på en Gud utan att tvivla. Att stå i förbindelse med sitt sanna själv är också förenat med en upplevelse av kärlek. Den kärlek som avser en själv men som inte skall förväxlas med vare sig en överdriven egoism eller en osund narcissism. Nej, det handlar snarare om förmågan att kunna älska sig själv i full medvetenhet om de egna bristerna, tillkortakommandena och felen man gjort. Kanske är det den kärlek som beskriver hur Gud älskar människan, hennes brister till trots. Det är i så fall en sann kärlek eftersom den ingenting döljer eller förskönar. Hon är älskad för den hon är och inte för den hon borde vara, och så kan hon även älska sig själv.
Varat och autenticitetens enkelhet blir en slags så-het, som i mycket ligger bortom språkets tillgänglighet. När kropp, själ och ande blir Ett utgör det ett tillstånd av att vara fullkomligt levande. Där finns inte längre något behov att beskriva vare sig själv eller tillvaron i ett försök att fånga in den. Intellektualiseringen är i stora delar en kompensation för en förlorad naturlighet och denna text är inget undantag. Intellektet kan dock användas som ett sätt att återfinna det förlorade (paradiset?) i gestalt av tro. Självreflektionen är en nödvändig del för att lära känna sig själv och leder till kunskapen om skillnaden mellan den jag är när jag är helt mig själv, och den jag kommit att bli. Självreflektionen är dock endast en del av det intellektuella arbetet. Man finner snart hur det sociala samspelet bygger på vissa regler för att få det att fungera någorlunda bra. Verkligheten är en social konstruktion som upprätthålls genom ömsesidiga bekräftelser. Den är alltså en kompromiss som handlar om att få det gemensamma att fungera på ett sätt som är acceptabelt för så många som möjligt.
Det första som ska sägas om en sådan konstruktion är att människan inte kan finna sig själv sådan hon i djupet är, därute! Samhället kan inte vara en modell för hur hon skall vara eftersom det i sig är en tekniskt konstruktion och som sådan saknar både själ och ande. Om hon söker sin djupaste tillhörighet i att bli bekräftad för sina prestationer, riskerar hon att förlora kontakten med både sitt eget och tillvarons djup. Visst är det roligt att få uppskattning och den ska man ta emot med glädje. Men den djupare sanningen är en personlig strävan av obrutet sökande därför att den inte gives henne utan ett pris. Denna måste hon i första hand söka inom sig själv men med ledning av dem som gått före henne.