Individualismen döljer narcissism

agnus-dei_francisco-de-zurbaran

Vad är det som är så bra med individualismen? Värdet i individualismen och framhävandet av den enskilde individen som förebild blir bara mer och mer ointressant. Jag tycker faktiskt att betoningen av individen och det individuella blir alltmer destruktivt, eftersom alla andras värde spelar allt mindre roll. Vad är det för fel att engagera sig i andra för deras egen skull? Individualisten betonar sitt ego framför andra, men ser även dem som konkurrenter och kan inte föreställa sig att det finns andra perspektiv än egoismens.

Individen är sitt eget projekt och anser felaktigt att hon är eller bör vara  oberoende av andra. Hennes självförbättringssträvanden utgår från föreställningen att hindren ligger i en oförstående eller hindrande omvärld, som hon anser hindra henne från att leva utifrån sin fulla kapacitet. Hon ifrågasätter inte ifall hennes föreställningar om det individuellas betydelse egentligen är en idealistisk utopi som egentligen saknar förankring i verklighetens villkor.

Idén om den personliga utvecklingen som ett idealistiskt projekt anammas helt okritiskt. Varför ställer hon inga kritiska frågor? Tror hon att den personliga utvecklingen är en naturlag, fullt möjlig att göra sig mer medveten om och använda efter egna syften? Har hon frågat sig själv om vad som konkret möjliggjort det som hon ser som ”bevis” på tidigare utveckling av sin individualitet? Exakt vad var det som ledde fram till förändringen? Hur hängde det ihop med hennes dåvarande livssituation? Vilka var orsakerna till den verkan hon anser sig ha nått? Eller tillskriver hon utvecklingen ett diffust ”Själv”, utan närmare granskning?

Kanske är det i själva verket vår föreställning om individens betydelse som är problemet? Vår strävan efter ett allt starkare och mer oberoende ego avspeglar ett begär efter osårbarhet och att stå  fria  från andra människor. Samtidigt som uppfyllelsen av ett starkt ego ska få de andra att erkänna oss som de fantastiska personer vi anser oss vara (egentligen), och ge oss vår rättmätiga plats i samhället.

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. ”Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.