Kärleken bär…

Jag bär min son i mina armar när han skall somna. Så har jag gjort sedan han föddes. Ännu efter ett år kommer han och visar att han vill jag skall bära honom när han är trött. De första månaderna vilade han inlindad i ett täcke, likt ett lindebarn. Bara ansiktet syntes.

Varma vår och sommarkvällar bar jag honom ute i trädgården. Alla dofterna trädde fram tydligare. Gräset som svalnat och blivit fuktigt. Kaprifolens oöverträffade ljuvlighet. Rosornas överdådiga blomning.

Jag såg i hans ögon en förändring i uppmärksamhet: dofterna var annorlunda ute än inne. Så gick jag med honom genom trädgården och vakade över hans ansiktes skiftningar. I hans synfält fanns endast mitt ansikte, den blå kvällshimlen och asparnas prasslande lövkronor.

Någon gång i framtiden kommer han börja undra över de stora frågorna som inte har några bestämda svar. Då ska jag berätta om hur han kommit ur min och min älskades kärlek till varandra. Att han är ett kärleksbarn som var efterlängtad långt innan han blev född. Att jag varje dag bar honom i mina armar tills han somnade. Att det bland hans första upplevelser finns en faders ansikte av oändlig kärlek, en himmel -blå av hopp och längtan- och att livets hemlighet viskas i asparnas löv i sommarkvällen.

Som vuxen kommer han inte minnas något av detta. Men berättelsen om hans tidigaste barndom kommer han att gör till sin. Han kommer skapa bilder utifrån det vi berättat för honom. Bilder som fungerar som källa för fantasin, som i sin tur blir till nya berättelser. Alla på temat: mitt liv som liten baby, mitt första år, etc…

Det dynamiska växelspelet mellan bild och berättelse genererar den energi som laddar berättelsens transformation till urberättelse och personlig myt. Kort sagt – till en föreställning om ett personligt paradisiskt ursprung.

Fäbodtankar i midsommartid

Orsasjön från Litta, NäsbergSitter och ser ut genom fönstret i den gamla fäboden. Tystnaden är kompakt men kvällen är ljus och jag ser hur berget kastar sin skugga ut över Orsasjön, en mil bort.

Utsikten är magnifik, jag ser skidbacken i Rättvik genom kikaren, fyra – fem mil bort. Det är en underbar sommarkväll och jag har kommit för att följa ljusets skiftningar genom natten. Ute doftar det från slåtterängens alla blomster, medan vinden viskar allt lägre i lövkronorna. Här råder den sällsamma tystnad som endast den ostörda naturen kan skänka. Jag kan höra pulsen slå i mitt öra.

Jag hyste en förhoppning om en flödande kreativitet, bara jag anlänt och sjunkit ned i mig själv en stund. Men den kom på skam ganska snart. Skrivandet går trögt och koncentrationen är låg. Naturens närvaro är så stark att min egen natur -mitt vara- obönhörligen rättar in sig. Som vore jag genomborrad av en osynlig stämgaffel.

Det är ej jag som ser på utsikten
Utsikten ser sig själv
med mina ögon

Ovanan att vistas i den bedövande tystnaden ger koncentrationssvårigheter. Ny forskning lär visa hur naturupplevelsen får människor att skifta uppmärksamhetsform, från riktad koncentration till helhetsmottagande fascination. Detta är också förenat med en övergång från göra till vara. Att vara är inte enkelt. Om identiteten upprätthålls genom prestationer, blir det obekvämt att endast vara. Själv längtar jag ofta efter varat som tillstånd. Inledningsvis möter mig dock en tomhet som kanske skulle skrämma den ovane. Barn tycks ha särskilt svårt för ingen-tinget.

Jag hörde idag min vän AÅ citera en källa jag nu glömt, hur Gud skapade tomrummet i människan för att hon skulle fylla det med sin egen erfarenhet. En skön tanke, livsbejakande och en uppmuntran till initiativ och kreativitet. Ur tomheten kan Något ta form. Om människan skapades till Guds avbild, är både människans tomhet och kreativitet uttryck för detta. Gud skapade ur intet. Så ock vi.

Midnatt närmar sig och sommarskymningens blå blir ej mörkare än så här. Det är tillräckligt ljust för att ännu se milslångt. Här i kammaren kastar fotogenlyktan sin ljuscirkel, lagom stor för att rymma anteckningsboken jag skriver i. Tystnaden dånar obevekligt. Med jämna mellanrum går jag ut för att lyssna till vindens röst i lövverket. Det är skönt att inte vara ensam när man är med sig själv.

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. ”Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.

Inledning

Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.

Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.

Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.

Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?

Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.

Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?

När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne ”älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i ”Bröderna Karamazov”.

Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till ”mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera ”Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade ”flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.

Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.

Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för ”vad folk vill ha”.