Individualismen döljer narcissism

agnus-dei_francisco-de-zurbaran

Vad är det som är så bra med individualismen? Värdet i individualismen och framhävandet av den enskilde individen som förebild blir bara mer och mer ointressant. Jag tycker faktiskt att betoningen av individen och det individuella blir alltmer destruktivt, eftersom alla andras värde spelar allt mindre roll. Vad är det för fel att engagera sig i andra för deras egen skull? Individualisten betonar sitt ego framför andra, men ser även dem som konkurrenter och kan inte föreställa sig att det finns andra perspektiv än egoismens.

Individen är sitt eget projekt och anser felaktigt att hon är eller bör vara  oberoende av andra. Hennes självförbättringssträvanden utgår från föreställningen att hindren ligger i en oförstående eller hindrande omvärld, som hon anser hindra henne från att leva utifrån sin fulla kapacitet. Hon ifrågasätter inte ifall hennes föreställningar om det individuellas betydelse egentligen är en idealistisk utopi som egentligen saknar förankring i verklighetens villkor.

Idén om den personliga utvecklingen som ett idealistiskt projekt anammas helt okritiskt. Varför ställer hon inga kritiska frågor? Tror hon att den personliga utvecklingen är en naturlag, fullt möjlig att göra sig mer medveten om och använda efter egna syften? Har hon frågat sig själv om vad som konkret möjliggjort det som hon ser som ”bevis” på tidigare utveckling av sin individualitet? Exakt vad var det som ledde fram till förändringen? Hur hängde det ihop med hennes dåvarande livssituation? Vilka var orsakerna till den verkan hon anser sig ha nått? Eller tillskriver hon utvecklingen ett diffust ”Själv”, utan närmare granskning?

Kanske är det i själva verket vår föreställning om individens betydelse som är problemet? Vår strävan efter ett allt starkare och mer oberoende ego avspeglar ett begär efter osårbarhet och att stå  fria  från andra människor. Samtidigt som uppfyllelsen av ett starkt ego ska få de andra att erkänna oss som de fantastiska personer vi anser oss vara (egentligen), och ge oss vår rättmätiga plats i samhället.

Långsamhetens kultur del 1

Problemet
Vi är alla utsatta för en större press i dagens samhälle jämfört med för tio år sedan. Arbetsmarknaden är helt annorlunda idag med en starkare fokusering på snabbare vinstutdelning och högre produktionstakt. Istället för lagerhållning som utjämnande buffert mot variationer i försäljningen använder man idag ”humankapitalet”. Antalet anställda regleras mot konjunkturens upp- och nedgång. Företag med känsla för ortens och de anställdas väl och ve är sällsynta.

Individens betydelse i samhället har förskjutits från att ha varit producent i ett kollektiv av producenter. I takt med att industrisamhället försvunnit och ersatts med tjänstesamhället, har den enskilde kommit att tilldelas rollen som konsument. Alltmer isolerad från kollektivet, har individen själv fått ansvara för mening och sammanhang i sitt liv. Idag är varje individ mer än tidigare tvungen att skapa förutsättningar, planer och strategier för att få tillgång till det slags liv som kallas normalt. Ovanpå samhällskravet om självständigt ansvar för utbildning, karriär och ekonomisk trygghet, kommer sedan kravet på självförverkligande i övrigt.

Samtidigt som arbetsmarknaden förändrats, har även kommersialiseringen nått nya nivåer. Ingen går längre fri från dess propagandaapparat, reklambranschen. I media styckar propagandan programmen i småbitar och vi tilltalas som kompletta idioter av reklambranschens ansvarsbefriade budskap om självförverkligande genom konsumtion. Vi är mer stressade än någonsin tidigare. Utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar pressar upp andelen långtidssjukskrivna och förtidspensionerade till nästan femton procent av den arbetsföra befolkningen. En helt barock siffra. Barnafödandet sjunker återigen, vilket i sammanhanget framstår som helt naturligt: utveckling innebär tydligen något helt annat än hälsa och livskvalitet för den lilla människan.

Det är klart att det ter sig problematiskt för den enskilde att ta del i ett scenario som så djupt griper in i livet, samtidigt som möjligheterna att påverka sambanden mellan privatliv och samhällsgemenskap tunnas ut alltmer. Vem vill engagera sig i det gemensamma när det inte finns tid och ork ens till det egna? Att ytterligare pressa sin förmåga, att oftare möblera om i sin kalender för att få in ännu en uppgift eller tid för återhämtning, leder till att det någonstans uppstår ett tryck i motsatt riktning. Men när inte tiden räcker till, när inte andan kan hämtas tillbaka, när inget utrymme finns för att vara med sig själv och bara njuta eller vara fritt skapande- då måste uppdämda behov ta sig andra uttryck.

En av de allvarligare effekterna av att alltför mycket och alltför länge, leva i problemet som det formuleras ovan, är att vi förlorar kontakten med djupupplevelsen hos oss själva, den intuitivt uppfattade ”inre röst” som alltid veta mer än förnuftet. Det finns inte längre något som står emellan krav och egentlig förmåga. Vägen kan snart börja luta uppför… Gränsen mellan kropp, psyke och yttervärld är mer flytande än vi vill tro. Ett komplicerat liv i det yttre har en motsvarighet i det inre, varför en själskonflikt rörande t.ex. ens sociala liv, mycket väl kan komma att ta sig kroppsliga uttryck.

Med olika medel och strategier försöker vi hålla livskvaliteten uppe i en krävande tid. Energi hämtar vi kanske i familj och fritidsintressen, ur en deckare läst i hängmattan eller på café. Kanhända söker vi oss till skogen för att plocka bär och svamp. Galleriornas och museernas samlingar skjuter plötsligt till en inspirerande tanke, eller så snickrar vi på huset, lyssnar på musik eller älskar. Det är bra så. Allt placeras i den andra vågskålen, så att den förmår väga upp förlusten av den kraft vi givit bort genom att göra det vi ”måste”.

Långsamhetens kultur
Långsamhetens kultur innebär dock något bortom ovanstående sysselsättningar. En slags förlängning eller en fördjupning av det vi redan gör. Syftet är att helt enkelt ta oss tillbaka till ”basen” och genom övning vara verksamma därifrån. För den som ifrågasätter sitt deltagande i ekorrhjulet, erbjuder långsamhetens kultur goda alternativ.

I långsamheten är det mättnad som eftersträvas. Viktigt är då glädjen över livet, vänskapen och naturen. I strävan efter enkelhet överser man med det annars kluvna synsättet att dela in saker och ting i motsatser. Därför övar man sig att avstå från detta konfliktgenererande seende. Glädjen i det lilla är lika värdefull som i vilken exceptionellt positiva nyhet som helst. Att känna glädje över det enkla, nära, är kanske en rikare källa till glädje, än för den som kräset ratar vardagens lilla glädje för ”viktigare” källor.

Att vara till nytta är för de flesta något eftersträvansvärt. Att kunna göra något för andra är en verklig glädje. Samma person kan å andra sidan ha svårare för att bereda sig själv den glädje som tillkommer andra. Att t.ex. avstå från alla duktigheter under en dag, och istället ägna sig åt onyttan, kravlösheten och njutningen kan komma att visa sig vara förenat med komplexa känslor och tankar. Att bara vara väcker kanske skulden, ger oro och rastlöshet. Förmågan att göra ingenting är dock något man kan öva sig i, varvid man kommer upptäcka att den faktiskt innehåller helt andra ”saker” än man annars uppmärksammar.

Att på djupet utvecklas som människa, kan för några leda fram till ett ställningstagande kring om hon ska fortsätta klamra sig fast vid sitt liv eller släppa taget om det. Intuitivt anar hon att det finns mycket mer att upptäcka. Längtan till att vilja vidga och fördjupa perspektivet bortom det uppenbaras breda fåra, gror i bakgrunden medan tiden går. Från att ha känt ett starkt behov av mening i det hon gör, kommer kanske en lättnad från detta krav. I takt med gjorda insikter och livserfarenhet känns det inte särskilt viktigt att allt måste vara meningsfyllt på just mitt sätt. Omärkligt förflyttas människans vara så att hon lär sig att ”älska livet mer än dess mening”. När man inte längre hakar upp sig vid de värden massmedia sprider kring ungdomlighet, sex, mode, rikedom, lyx, kändisskap osv. återstår det som utgör våra liv. Det är en sak att för en stund drömma sig bort, men något helt annat när man låter sig slukas av den största industrin i världen; underhållningsindustrin genomtränger samhället på alla nivåer och i alla dess former.

Man måste hålla i minnet att en viktig skillnad mellan oss och de som levde förr, är att de levde i ett naturligt tempo som var idealiskt för närvarokänslan i det som är, medan vi lever i ett onaturligt tempo som kräver var och ens egen reflektionsförmåga, ansvar och handlande för att alls skapa ett naturligt tempo åt sig själv. Därför kommer viljan till en fördjupad livsupplevelse ge kraft åt det kritiska seendet, inte endast kring samhällets banala perspektiv på utveckling och mening, utan också åt medvetandet om den man själv kommit att bli.

Den mogna människan förstår att inte kasta ut det gamla och skaffa nytt. Det är kanske en sen upptäckt att man i ivern över att omfatta ”bättre” läror, undgår upptäckten att ens missnöje med livet rör själva beteendet att söka nytt. Sökarens problem är ju inte bristen på goda ”läror”, utan brist på insikt om själva sökandets orsaker. I själv verket kan sökarens variant av livslögn, bygga på en falsk föreställning om att det är själva sökandet som skiljer ut henne från ”massan”. Men i denna mening är sökaren lika mycket en produkt av konsumtionssamhället som vem som helst i massan. Sökaren konsumerar bara andra produkter, t.ex. sådana produkter som börjar med ordet ”alternativ”. Sedan kan det vara mat, kläder, utbildningar, böcker, människor, etc. Men den som känner för att kontemplera problemet, kan ju alltid ägna en liten stund åt Franciscus av Assisis formulering kring problemet: Det vi söker efter är det som söker. Förhoppningsvis finner vi att det kanske inte handlar så mycket om vad vi bör göra, som vad vi inte bör göra. Det kan i själva verket vara en nog så egoistisk föreställning, att man ständigt och jämt tror sig behöva prestera förändringens innehåll, när det i själva verket kan handla om problemet att acceptera det som är.

Den personliga utvecklingen innebär ju mindre av göra, och desto mer av vara. Göra-människan har dock oerhörda svårigheter att föreställa sig varat som aktivt och inte som ett passivt tillstånd. Det problemet existerar dock endast på egots nivå, vilket inses av vem som helst som förstår att skilja ut en djupare nivå inom sig, från den egohävdande delen av sig själv. Ett exempel: En rökare som slutar röka, kommer att inte längre kalla sig själv rökare, utan istället en icke-rökare. Så länge han gör det riskerar han att återfalla i den gamla identiteten som rökare. Felet ligger förstås i att hans nya identitet som ickerökare, per definition utgår från den gamla identiteten som rökare, men nu i form av en negation. Man kan inte icke-vara. Därför är ickerökaren hela tiden beroende av rökarens vara. Således bör alltså ickerökaren upphöra med att också vara ickerökare. Istället för att definiera sig: ”Jag är ickerökare”, behöver han istället finna sin förankring i: ”Jag är”. Då har han sin förankring i varat istället för görat.

Att ersätta det ena med något annat är inte vad vi söker. Det handlar om att avstå, snarare. Enkelheten finns redan men genom vårt sätt att forma våra liv, har vi också kommit att skymma sikten till det vi söker. Enkelheten bygger på en grund av uppmärksamhet, vilken endast är möjlig att upprätthålla här och nu. Uppmärksamhet är också intimt förbundet med ett nybörjarperspektiv på allt vad tillvaron ställer i vår väg. Det innebär att låta sig vara o-vetande vid ingången av varje ny situation. På det sättet odlar man förmågan att vara istället för att låta jaget bestämma situationens betydelser och begränsade möjligheter.

Uppmaningen lyder: slarva med fästanordningarna i morgon bitti när du stiger upp för att ta på dig dig själv och din bestämda världsordning. Se till att det åtminstone finns ett litet glapp där det oansenligt oförutsägbara kan ta spjärn. Med tiden kommer en dag bördan av dig själv brytas loss och falla av och då befinner du dig mer i nuet och är friare än idag. Tryggheten finns dock inte, men å andra sidan är det bara illusionsmakeri att tro att den finns över huvudtaget. Nu ska man ju inte gå omkring och känna sig som om varje dag kunde vara den sista. Nej, välj då hellre att leva som om det vore den första. På så sätt skiftar du förtvivlan mot förundran. Och då kan livet upplevas som du gjorde när du var barn: oändligt, obeskrivligt och fantastiskt!

Pelle Bengtsson: Mot enkelhetens punkt
Owe Wikström: Långsamhetens lov
Owe Wikström: Den outgrundliga människan
Rollo May: Friheten och ödet
Rollo May: Kärlek och vilja
Nina Karin Monsen: Den älskande människan
Erich Fromm: Att ha eller att vara
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism

Identitet och erkännande

Den kanadensiske filosofen Charles Taylors tes är att identiteten formas genom andras erkännande. Det som karaktäriserar mig som människa, min uppfattning om vem jag är, blir verklighet först genom de andras erkännande. Problemet är att de andra kanske inte alls uppfattar mig så. De miss-känner mig eller känner mig inte alls på det sätt jag själv uppfattar mig på. De ger mig inte det erkännande jag vill ha för att det är mitt, utan får hålla tillgodo med ett som bara delvis eller inte alls stämmer med min självbild. Detta kan leda till skada för för både individen och grupper därför att det utgör ett slags förtryck att tvingas leva instängd i en falsk och förvrängd verklighet. Misskännandet eller bristen på erkännande ska alltså uppfattas som negativa varianter på erkännande, därför att de påverkar personers och gruppers självbilder, med resultat som bristande självkänsla, självförnedring och självförtryck. ”Ett tillbörligt erkännande är inte bara en artighet som vi är skyldiga människor. Det är ett livsnödvändigt mänskligt behov.”

Identitet blir allt viktigare, vilket synes vara fallet genom att omsättningen på livsstilar, trender inom mode, vikten av rätt attityd, umgänge med rätt personer o.s.v. Paradoxalt nog minskar chansen att bli bekräftad ju mer identiteten byggs upp som en produkt.

Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största ”förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.

Inledning

Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.

Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.

Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.

Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?

Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.

Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?

När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne ”älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i ”Bröderna Karamazov”.

Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till ”mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera ”Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade ”flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.

Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.

Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för ”vad folk vill ha”.