Paradisets metaforik

Litta i Näsberg, Våmhus, DalarnaFörsöker läsa lite poesi. Först Vicente Aleixandre Paradisets skugga, sedan Tomas Tranströmer Den halvfärdiga himlen. Jag har svårt med fokuseringen och kapitulerar snart till förmån för vindens brus i aspkronorna.

Ensam i fäboden och med familjen hemma i Mora, har jag inga plikter eller ansvar att axla. Mitt sällskap är solen, den blå himlen, slåtterängen och vindens ogripbara viskningar i gräset. Horisonten utgörs av siljanringens berg. Resultatet av kometen som slog ner här runt 400 miljoner år sedan. Det som idag är ett paradis startade som en skugga av oföreställbara proportioner.

Vad är egentligen det paradisiska? Varför är Paradiset oftast beläget någon annanstans än där man har sin vardag? Om Paradiset till viss del har med ursprunglighet att göra – vad är det för ursprunglighet vi kan göra anspråk på utan att samtidigt förfalla till eskapism, lögner eller regression? Återigen går min tanke till Thomas Mertons text: paradise is all around us and we don´t understand. It is wide open. Om paradiset redan finns omkring oss, varför ser vi det inte? Man kan läsa in en kritik (följ länken ovan) som om han menade att vi inte var nog uppmärksamma. Det var lätt för honom att säga som valde munklivets mer extrema varianter i form av total tystnad och som eremit mot slutet av sitt liv.

Personligen tycker jag att det paradisiska bl.a. kännetecknas av en frihet från inre och yttre krav, liksom de krav jag har på mig själv men som jag projicerar på andra. De har sällan de krav på mig som jag tror. Ensamhet är därför en del av paradiset. Finns det inga andra människor där, kan jag varken projicera mina egna krav på andra, eller bli mottagare för deras. Ensamhet i positiv mening innebär därför att jag förblir en och samma, således hel och odelad. Kruxet är att ensamhet omärkligt kan övergå i övergivenhetskänsla. Ett tillstånd som är svårt att använda till något vettigt. Då är det tid att söka det goda sällskapet, den älskade, barnen eller sanna vänners lag.

Kravlösheten, ensamheten och tystnaden är hörnstenar i arbetet att komma till sig själv. Till sitt inre rum, varat. Paradoxalt nog är upplevelsen och närvaron i hjärtat samtidigt den plats jag når starkast närvaro i det som omgärdar mig. När jag är som mest mig själv förmår jag vara som mest närvarande för dig. Autenticiteten läker det sår av särskildhet från världen som jaget skapat i sina anspråk på överhöghet. Att förbli i varat är att vara autentisk. Jaget får där sin naturliga plats, vilken är att tjäna ett högre syfte än sina egna. I den psykiska hierarkin står Självet över jaget varför den sistnämnda bör tjäna den förra för att individuationen ska avlöpa naturligt. I religiösa termer skulle man kunna tala om paradiset som platsen Gud gör sig synlig för människan.

Men allt detta är egentligen mystik och bortom språket. Min erfarenhet säger mig att det finns dubbla verkligheter. Den vanliga verkligheten med allt som där ingår och som vi alla känner väl. Det är jagets värld. Sedan finns där en annan verklighet som är mer verklig än den vanliga (men inte lika tillgänglig för vardagsförnuftet som inriktar sig på jagets tillfredsställelser). Tystnaden, ensamheten, varat, naturen, autenticiteten, meditationen, kontemplationen – de är alla förbundna med varandra, betecknande en kraft som håller samman allt. Något vi kan ana ibland. Det är endast i språket allt är uppdelat. Tråkigt nog tror vi på de tankar som kan uttryckas med hjälp av språket i allt för hög utsträckning. Kunde vi tro mer intuitivt och utan ord, skulle vi kanske ha turen att få se Gud på ryggen. Då skulle vi heller inte vara så bländade av oss själva.

Individualism och narcissism

Betoningen av det individuella jagets vilja som den enskilt största ”förändringskraften” är problematisk, anser jag. Därför att en sådan föreställning inte tar med andra människors betydelse. Vi är som de flockdjur vi är, helt beroende av andra människor. Samtidigt hyser vi föreställningar om att de liv vi lever, endast beror på oss själva. Min uppfattning är att påståendet om människan som flockdjur och därmed beroende av andra, är mer sant än föreställningen om att vi är individualister i den bemärkelse moderniteten vill få oss att tro. Betoningen av individen går för långt när hon börjar tillskrivas en vilja som är underförstått allsmäktig. Självförgudningen är ett faktum när självkritiken tystnat och medvetenheten om de existentiella villkoren förpassats till en undanskymd plats därför att de inte passar in i den glättade ytligheten. Narcissisten känns igen på oförmågan att ödmjuka sig inför det som är större än henne själv. I själva verket kan det inte finnas något större än hennes eget jag och däri ligger hennes oförmögenhet. Vart hon än vänder sig, ser hon sig själv speglad som det potentiellt möjliga.