Det fördolda samtalet

Plötsligt slår det mig: Detta är samtalet med Gud. Livet såsom det är i detta ögonblick. Just så vardagligt och konkret som det alltid är. Gud söks inte någon annanstans – om Han aldrig lämnat oss, vad vi än tror – är Han här och alltid här! Vår bristande förmåga att älska vår nästa tolkas ofta som Guds kärleksbrist, där Han oförskyllt får bära ansvar för våra tillkortakommande. Det är dock skillnad på att kunna älska och att vara älskad. Den begränsade förmågan att älska grannen är också det som gör att vi inte förmår att uppfatta oss själva som älskade. Det är inte Gud som överger oss, det är vi själva som gör det – både självkärleken och den kärlek som är utgiven åt oss. Om Gud är kärlek, måste kärleksbristen vara något helt annat.

Paradisets metaforik

Litta i Näsberg, Våmhus, DalarnaFörsöker läsa lite poesi. Först Vicente Aleixandre Paradisets skugga, sedan Tomas Tranströmer Den halvfärdiga himlen. Jag har svårt med fokuseringen och kapitulerar snart till förmån för vindens brus i aspkronorna.

Ensam i fäboden och med familjen hemma i Mora, har jag inga plikter eller ansvar att axla. Mitt sällskap är solen, den blå himlen, slåtterängen och vindens ogripbara viskningar i gräset. Horisonten utgörs av siljanringens berg. Resultatet av kometen som slog ner här runt 400 miljoner år sedan. Det som idag är ett paradis startade som en skugga av oföreställbara proportioner.

Vad är egentligen det paradisiska? Varför är Paradiset oftast beläget någon annanstans än där man har sin vardag? Om Paradiset till viss del har med ursprunglighet att göra – vad är det för ursprunglighet vi kan göra anspråk på utan att samtidigt förfalla till eskapism, lögner eller regression? Återigen går min tanke till Thomas Mertons text: paradise is all around us and we don´t understand. It is wide open. Om paradiset redan finns omkring oss, varför ser vi det inte? Man kan läsa in en kritik (följ länken ovan) som om han menade att vi inte var nog uppmärksamma. Det var lätt för honom att säga som valde munklivets mer extrema varianter i form av total tystnad och som eremit mot slutet av sitt liv.

Personligen tycker jag att det paradisiska bl.a. kännetecknas av en frihet från inre och yttre krav, liksom de krav jag har på mig själv men som jag projicerar på andra. De har sällan de krav på mig som jag tror. Ensamhet är därför en del av paradiset. Finns det inga andra människor där, kan jag varken projicera mina egna krav på andra, eller bli mottagare för deras. Ensamhet i positiv mening innebär därför att jag förblir en och samma, således hel och odelad. Kruxet är att ensamhet omärkligt kan övergå i övergivenhetskänsla. Ett tillstånd som är svårt att använda till något vettigt. Då är det tid att söka det goda sällskapet, den älskade, barnen eller sanna vänners lag.

Kravlösheten, ensamheten och tystnaden är hörnstenar i arbetet att komma till sig själv. Till sitt inre rum, varat. Paradoxalt nog är upplevelsen och närvaron i hjärtat samtidigt den plats jag når starkast närvaro i det som omgärdar mig. När jag är som mest mig själv förmår jag vara som mest närvarande för dig. Autenticiteten läker det sår av särskildhet från världen som jaget skapat i sina anspråk på överhöghet. Att förbli i varat är att vara autentisk. Jaget får där sin naturliga plats, vilken är att tjäna ett högre syfte än sina egna. I den psykiska hierarkin står Självet över jaget varför den sistnämnda bör tjäna den förra för att individuationen ska avlöpa naturligt. I religiösa termer skulle man kunna tala om paradiset som platsen Gud gör sig synlig för människan.

Men allt detta är egentligen mystik och bortom språket. Min erfarenhet säger mig att det finns dubbla verkligheter. Den vanliga verkligheten med allt som där ingår och som vi alla känner väl. Det är jagets värld. Sedan finns där en annan verklighet som är mer verklig än den vanliga (men inte lika tillgänglig för vardagsförnuftet som inriktar sig på jagets tillfredsställelser). Tystnaden, ensamheten, varat, naturen, autenticiteten, meditationen, kontemplationen – de är alla förbundna med varandra, betecknande en kraft som håller samman allt. Något vi kan ana ibland. Det är endast i språket allt är uppdelat. Tråkigt nog tror vi på de tankar som kan uttryckas med hjälp av språket i allt för hög utsträckning. Kunde vi tro mer intuitivt och utan ord, skulle vi kanske ha turen att få se Gud på ryggen. Då skulle vi heller inte vara så bländade av oss själva.

Mystik och hängivenhet

Här tar jag upp en liten jämförelse mellan två religionsvetares texter om det ”mellanområde” mellan subjekt och objekt, mellan inre och yttre, de omnämner i sina böcker. Jag uppfattar att de oberoende av varandra och med olika ord, beskriver den religiösa mystikens beröringspunkter med lek och kreativitet.

Religionshistorikern och författaren Karen Armstrong, skriver i sin bok ”Historien om Gud” (Forum 1998) att mystikernas Gud ännu är en levande Gud och kan erfaras genom trägenövning. Inte minst utgör fantasin och det kreativa skapandet en viktig nyckel till det mystikerna kallar gudsmedvetandet.

”Mystikerna har länge hävdat att Gud inte är ett annat Väsen. [—] Han är en subjektiv erfarenhet, gåtfullt upplevd i varats grund. Denne Gud skall man nalkas med hjälp av fantasin och kan uppfattas som ett slags konstform. […] Mystikerna har använt musik, dans, poesi, skönlitterärt berättande, måleri, skulptur och arkitektur för att uttrycka denna realitet som övergår våra begrepp. Liksom all konst kräver mysticismen emellertid intelligens, disciplin och självkritik för att inte urarta i känslodyrkan och projektion. […] Mystikernas Gud är inte lätt att uppfatta. Det kräver lång träning tillsammans med en sakkunnig och åtskilligt med tid. Mystikern måste arbeta hårt för att uppnå det verklighetsmedvetande som kallas Gud. Mystiker hävdar ofta att människan medvetet själv måste skapa detta Guds-medvetande med samma noggrannhet och uppmärksamhet som andra ägnar konstnärligt skapande. […] Mystikernas Gud tillhandahålls inte färdiglagad och färdigförpackad. (Av den) mystiska hållningen (…) kan vi (…) lära oss att Gud inte existerar i någon förenklad mening och att själva ordet ”Gud” bara är en symbol för en verklighet som på ett outsägligt sätt överskrider den. […] Som vi har sett har mystiken ofta betraktats som en esoterisk disciplin, inte därför att mystikern velat utestänga den vulgära hopen utan därför att dessa sanningar endast kan uppfattas av människans intuitiva sida och då efter särskild övning.”

I religionspsykologen Owe Wikströms bok ”Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna” (Natur o Kultur 2003) skriver han hur trons naivitet måste ge vika för en djupare form för tron. Den första naiviteten utgörs av barnatrons konkreta bilder. Den andra naiviteten är bokstavstron där man tror dels att det är Guds ord som står i Bibeln, dels tolkar dem bokstavligt. Wikström menar att denna andra naivitet måste ge vika för en negativ teologi där Gud bäst omtalas genom beskrivningar av vad han inte är: Omätlig, outgrundlig, outsäglig… Alla religiösa utsagor är av mänskligt ursprung och att ”Gud” är en symbol för en outsäglig realitet bortom språket. Gud är bortom ”Gud”, som Mäster Eckhardt sa. Gud döljer sig i icke-vetandets moln. Och det är så man bör nalkas honom. Så länge det outsägliga igenkännes som ”Gud” är det inte Gud man sett, utan något mindre.

Av respekt för en bortomspråklig Gudsverklighet har man utvecklat ett språk av paradoxer för att så att säga ”peka ut” den zon mellan det uttalbara och outtalbara som döljer mysteriet. ”Gud är ett bländande mörker”, Gud är den fulla tomheten”, ”Gud är bortom Gud” etc… Eller en personlig erfarenhet: Gud framträder i mig som ett subjekt som inte är jag. Han är således varken helt igenom subjekt – vilket skulle omöjliggöra guderfarenheten som ett inompsykiskt fenomen – eller helt igenom objekt eftersom gudsupplevelsen skull sakna den avgörande numinösa laddningen.

Denna zon har likheter med den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott och hans begrepp ”mellanområde”, som betecknar det område i vilket barns lek utspelar sig. Det är varken ett helt igenom subjektivt område av fantasi, eller helt igenom objektiv omvärld, utan ett mellanting. Det tycks mig som om det även är platsen för mystikerns gudsmedvetande. Wikström referar till en James Jones (s.206 f) som diskuterar de psykodynamiska förutsättningarna för en gudstro. Jones tycks mena att den vuxna människans existentiella predikament hanteras i mellanområdet av subjekt och objekt. För mig är det samma område som är upphovet till det paradoxala språket mellan det utsägliga och det outsägliga. Det är också det område symboler skapas och laddas med betydelse och energi.

Det är således i hängivelsen vi kan finna Gud. Vi bör avstå kontrollen och ge oss hän i lek, kreativt skapande, dans, poesi, etc. Samtidigt bör vi träna oss i självreflektion, lära oss mer på djupet av hela det humanistiska kunskapsspektrumet: religion, psykologi, filosofi, kunskapsteori, samt läsa god skönlitteratur och själva odla vår kreativitet.

Reflektioner kring ett citat av Thomas Merton

Hittade följande text av Thomas Merton Helen Losses blogg

“The first chirps of the waking day birds mark the “point vierge” [the virgin point] of the dawn under a sky as yet without real light, a moment of awe and inexpressible innocence, when the Father in perfect silence opens their eyes. They begin to speak to Him, not with fluent song, but with an awakening question that is their dawn state, their state at the “point vierge.” Their condition asks if it is time for them to “be.” He answers “Yes.” Then, they one by one wake up, and become birds. They manifest themselves as birds, beginning to sing. Presently they will be fully themselves, and will even fly.

Here is an unspeakable secret: paradise is all around us and we do not understand. It is wide open. The sword is taken away, but we do not know it: we are off “one to his farm and another to his merchandise.” Lights on. Clocks ticking. Thermostats working. Stoves cooking. Electric shavers filling radios with static. “Wisdom,” cries the dawn deacon, but we do not attend.”

“The most wonderful moment of the day is when creation in its innocence asks permission to “be” once again, as it did on the first morning that ever was.”

Thomas Merton. Conjectures of A Guilty Bystander. New York: Doubleday, 1966: 18-19, 131.

Så öppnar sig världen under ett ögonblick, plötsligt och utan förvarning. Människor, naturen och elementen är som de alltid varit, samtidigt som där finns en närvaro av Något Outsägligt. Det uppfyller mig helt med något som jag endast kan likna vid kärlek. Kanske är det Nåden. Till och med Gud?
Vanligtvis är världen tillsluten och stum. Den Allnärvarande går osedd förbi, inte av osynlighet utan för att vi själva utgör Särnärvaron. Vi är alltför medvetna om oss själva för att kunna se bortom särskiljandet, som utgörs av vårt eget jag. Den som känner igen sitt vara, vet också betydelsen av Mertons ”to be”. Hon vet att detta är hennes djupaste upplevelse av henne själv och att jaget är mer ett verktyg för handling på tillvarons ytplan. Jaget är den buffert som befinner sig mellan varat och världen. Problemet är att den moderna värld vi lever i, endast känner (och erkänner?) jagets värld. Därför premieras endast jaget, förbehållslöst. Marknaden vet ingenting om varat, ingenting om fågelns första kvittrande till svar på sin Skapares Ord. Materialismens rikedomar döljer andens svält.

Vad kan vi göra för att få uppleva dessa glimtar av den yttersta verkligheten? Inte mycket. För ingenting av våra göranden och låtanden duger något till här. Kan vi alls ”göra” något, måste det handla om ”icke-görat”: meditation, bön, reflektion, att bli enkel och fattig är den väg kristen tro erbjuder. Det är att lära sig ”se”.

Att vara ”seende” är i någon mening att också vara sig själv, ty den som inte är i kontakt med sina egna djup kan heller inte vara autentisk, inte vara den hon skapades till. Har hon modet och förmågan att finna vägen tillbaka till sitt vara och väsen, kommer hon även bli varse gränsen mellan det autentiska och det falska.
Att känna igen gränsen är en förutsättning för att kunna vara sig själv. Utanför denna riskerar man att finna främlingskapet för sig (sitt) själv. Därvid går den djupa förnimmelsen av centrum förlorad, liksom kontakten med skapelsen som helhet – allt det som ligger därute i periferin. Skapade till Guds avbild, har vi nämligen förmågan att uppleva oss själva och världen som Ett. I helheten är centrum och periferi inte åtskilda.

Kommentera gärna, eller diskutera i forumet.