Ett avgörande möte

 Här följer en berättelse om en av de märkligaste upplevelser jag varit med om.

Hösten 1990 gick jag tillsammans med en god vän och min dåvarande sambo till Moderna Museet för att se en utställning av Per Kirkeby. Vi kom överens om att de skulle gå runt utställningen åt motsatt håll. Jag ville helt enkelt slippa lyssna till deras kommentarer då det skulle störa min upplevelse.

Vi besåg konsten och tog därefter en promenad tillbaka till Slussen och Götgatsbacken. Vi gick in på en krog och slog oss ned vid ett bord för att vila våra fötter. Det var endast vi och två yngre män i lokalen. Först om flera timmar skulle lokalen fyllas med folk. Vi beställde in varsin öl och satt och småpratade lite om utställningen. Efter en stund förlorade jag intresset för samtalet och lät istället blicken röra sig över lokalen och de två männen som satt vid bardisken och pratade. Det var då det hände.

Plötsligt tonade männen ort, även om de hela tiden satt där helt oberörda av det som nu hände. Lokalen fylldes med ett strålande ljus, särskilt starkt just runt dem jag riktat blicken mot nyss. Min upplevelse var att detta var mer verkligt än något annat och att den vanliga verkligheten inte på långa vägar var lika verklig som ljusskenet, som uppfyllde mig helt.

En *röst* förmedlade inifrån ljuset och samtidigt inifrån mig, att verkligheten är ett sken och inte den verkliga verkligheten. Den *sa* också något i stil med att det individuella jaget endast är illusoriskt och utan egen verklighet. Istället är allt Ett. Det finns ingen åtskillnad mellan människor annat än på jagets nivå som samtidigt är en föreställning. Allt är förenat i en enda kropp, världen är en och allt är förenat i kärleken. Så löd budskapet ungefär. Det är svårt säga exakt eftersom det inte förmedlades med ord i vanlig mening utan direkt till hjärtat. Jag vet inte hur länge det pågick men någon eller några få minuter. Därefter tonade ljuset bort och den vanliga verklighetens obevekliga materialism var tillbaka. Öppningen mot den transcendenta världen var sluten.

Min vän och min sambo såg på mig och undrade vad det var med mig. De måste sett att något hänt. Jag berättade om min upplevelse men de kunde inte ta emot den. Snart nog pratade vi istället om vardagens trivialiteter. Men jag glömmer aldrig händelsen som jag snart kom att förstå som en religiös upplevelse. Det gick dock helt emot min självbild och hur jag såg på tillvaron. Det skulle ta sexton år innan jag kunde närma mig en kristen tolkning. Först då fick upplevelsen en vettig tolkningsram.

Om begreppet synd som bortvändhet från kärleken

Sedan ett par veckor gör jag en omläsning av Else-Britt Kjellqvists bok ”De får vingar. Anden och psykanalysen – en civilisationskritik” Det är intressant att läsa en psykoanalytiker som bejakar människan som en andlig varelse. Psykoanalysen förnekar ju av tradition religiositeten som en projektion av fadersimagon.

Vid ett ställe i texten säger hon att synd är att leva bortvänd från Gud som är kärlek. Synden är att leva kärlekslöst. I denna betydelse kan jag acceptera begreppet synd som något verkligt. Jag vet dock att många skulle slänga ut barnet med badvattnet, som inte ens kan ta ordet i sin mun utan att det utlöser starka försvar.

Hur som helst. När jag själv blir alltför stressad eller försakat att ge mig tid för mig själv, startar en process som får mig att vilja dra mig undan allt socialt liv. Finns det inget rum för att bara vara, för reflektion, tystnad och för den inre rösten sluter jag mig inåt och blir osocial, kort och tystlåten. Inuti mig ökar däremot trycket och tankarna blir allt mer negativa. Jag blir snart en person jag inte vill vara. Som denne vill jag inte heller möta andra, tillknäppt och snål och retfull. Går det för långt känner jag mig som en tiger i bur.

Detta är min synds ansikte. Så kan min kärleksfrånvändhet se ut. Numera vet jag av erfarenhet vad kärlekens tillstånd är, att älska och vara älskad. Att veta något om kärlekens äkthet möjliggör också för insikten om den egna syndens äkthet. Medvetenheten om synden blir en påminnelse om vad som fattas mig. I bästa fall inser jag mitt misstag och erkänner det. Sanningen är ett av kärlekens uttryck och den visar mig vad jag behöver göra för att lösa mina behov på ett konstruktivt sätt. Att berätta hur jag verkligen mår, vill och behöver är nödvändigt. Genom det återfår jag balansen mellan kropp, själ och ande. Kärleken återupprättas genom bekännelsens äkthet.

Först när orden befriats från ärvda innebörder kan de bli verkligt användbara för den egna andliga utvecklingen. Man måste dock lära sig skilja mellan orden själva och det historiska arv de lastats med och som utgör det arv vi börjar med, innan vi gjort dem till våra egna. Varje tid, varje person måste tolka budskapet på nytt, så även med de enskilda begrepp som hör till budskapet. Det kristna budskapet måste tolkas utifrån den samtid var och en av oss befinner sig i om vi vill fortsätta vara självständiga och ansvariga. Ordet måste göras levande på nytt och på nytt…