Jag var länge övertygad om att människan hade förmågan att förverkliga sig själv, att bli den hon ville vara, bara hon var beredd att anstränga sig. Det var endast en fråga om att skaffa sig de kunskaper hon behövde – om de metoder och tekniker som intresserade henne och de kunskaper som kunde vinnas genom självreflektion och en konstruktiv självkritik. Jag tror inte längre på det.
Det tog lång tid för mig att börja ifrågasätta självförverkligandet i dess populära och oproblematiserade form som vi dagligen möter. Min självbild sade mig att jag var en självförverkligande person. Jag hade investerat många år i att läsa s.k. självförverkligande litteratur. Dessutom hade jag ägnat flera år i psykoterapi, läsa psykologisk litteratur under nästan två decennier, lärt mig andningstekniker, zenmeditation, självsuggestion, affirmationer, självinducerad hypnos, positivt tänkande med mera… Jag hade utbildat mig till mental tränare och använde det i mitt dagliga arbete med människors personliga utveckling.
Mycket av detta har varit användbart i någon mening. Men jag tycker att skillnaden mellan den ansträngning som ändå måste göras och resultatet, var minst sagt mager. Länge trodde jag det berodde på mig själv. Det var jag som inte ansträngde mig tillräckligt, hade dålig självdisciplin, övade på fel sätt, inte förstod instruktionerna rätt eller felade på något annat, okänt sätt.
Jag upplever mig inte mer självförverkligad som snart femtioåring, än jag upplevde som tjugoåring. Ändå är det en oändlig skillnad på vem jag är idag mot den jag var då, till fördel för mig som äldre. Vad beror det på? Är det vi kallar självförverkligande en process som faktisk förmår sköta sig själv som en inneboende och genetiskt grundad förmåga mot allt högre utvecklingsgrad? Är det då ett misstag att tro att vi behöver ta kontroll över denna utveckling, att styra och ställa med den genom en aldrig avslutad litterär förkovran, delta i kurser, åka på retreater, tänka på hälsan och äta rätt och så vidare?
Att vara människa idag tycks innebära en strävan efter att vara perfekt. Vi får inte längre vara de ofullkomliga varelser vi alltid varit och kommer förbli. Det är just ofullkomligheten som gör oss till människor. Det är i bristen vi finner förmågan till det bästa inom oss själva. Om inte bristen fanns och vi vore fullkomliga, skulle vi vara gudar och därmed inte förstå något om medkänslans betydelse, om sambanden mellan sanning och ödmjukhet, om kärlekens grund i offret och om förbindelsen mellan medvetenhet och öde.
Människan är en sökande varelse och bland vissa är det mer uttalat. Upplevelseindustrin vill vara svaret på sökarens starkare behov av svar på vem hon är, vem hon vill vara, vad hon har möjlighet att bli. Eller är hon ett offer för existentialismens credo som säger att människan är sitt eget projekt och som upplevelseindustrin samtidigt tjänar miljarder på? Hon kanske rentav vill bli förförd av det paradis som underförstått utlovas i myten om självförverkligandet? Är vi hänvisade till å ena sidan den av existentialismen formulerade, brutala ateistiska egoism där ensamheten gör ansvaret omänskligt tungt att bära? Å andra sidan till kommeriella intressen som tjänar miljarder på människans eviga frågor om tillvarons villkor utan att behöva ta något som helst ansvar för effekterna av sitt inflytande?
När människan betonar tänkandet framför känslan blir hon mer intellektuell i sin hållning. Hon börjar söka lösningar som tilltalar förnuftet i större utsträckning, än nöjer sig med att vara känslomässigt tillfreds med sig själv. Människans existentiella villkor är till stora delar olösliga i intellektuell mening. Icke desto mindre avkräver de människan ett personligt svar i form av ett medvetet förhållningssätt. Här kommer konsten och skönlitteraturen henne till hjälp. Civilisationens utveckling åtföljs av mytiska berättelser för att hjälpa människan till integration och mognad alltsedan hennes tidigaste gryning. Skönlitteraturen, konsten, poesin och musiken är olika dialekter av det språk som talar till känslan och som hjälper henne på vägen mot ett förhållningssätt som lär henne ”älska livet mer än dess mening”, som Dostojevskij säger i ”Bröderna Karamazov”.
Det är en avgörande skillnad mellan ett förhållningssätt som betonar det rationella förnuftet, och ett som sätter känslan först. Att orientera med förnuftet inbjuder till en föreställning om kontroll, vilket ligger helt i linje med idén om självförverkligandet. Men att ha kontroll innebär även att undvika allt som skulle kunna hota kontrollmakten. Det begränsar utvecklingen på så sätt att man endast tar till sig sådant som bekräftar den rådande självbilden, när man i själva verket skulle behöva mer av det som är en främmande. Att ha kontroll är i viss utsträckning ett självbedrägeri när det handlar om personlig utveckling, eftersom det leder till ”mer av samma” snarare än till något nytt, eftersom man undviker allt främmande som ett hot mot självbilden. Utveckling och kontroll kan aldrig vara helt förenliga med varandra.
Den intellektuella hållningen är en omättlig hållning i så motto att den aldrig stannar av och förklarar sig ha nått målet för sin strävan. Den kan inte som Faust deklarera ”Dröj, stund, du är så skön ändå!”. Kravet på kontroll gör den i viss mening till ett fängelse. I varje stund föreligger det fler okända möjligheter än kända och därför utgör fasthållandet vid den egna självbilden alltid någonting mindre än vad som vore möjligt om bara kontrollbehovet vore mindre. I den här boken försöker jag belysa självförverkligandebegreppet ur några olika synvinklar. Min ursprungliga tanke var att det borde finnas bakomliggande faktorer som möjliggör självförverkligande. Jag ville veta något om dess historiska utveckling. Är det en ny idé som hör vår tid till, eller går det tillbaka till tidigare generationers föreställningar om människans möjligheter? Hur växte i så fall en sådan föreställning och möjlighet till ett individuellt självförverkligande fram ur den tidens betingelser? Idén om självförverkligandet som det ter sig i en kommersialiserad kultur anser jag vara så korrumperat av konsumtionsbegär och egoism att det inte förtjänar att tolkas som något annat än det filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm kallade ”flykten från friheten”, vilket vi självklart ska betrakta närmare.
Det går inte att tala om självförverkligande utan att samtidigt stöta på begrepp och idéer om identitet, självbild, social skiktning, bekräftelse, bildning, med mera. Det har gjort självförverkligandebegreppet långt mer komplicerat än vad vi i dagligt tal ofta avser när vi använder ordet. Till vardags används ordet mer som ett slaskbegrepp som får betyda lite allt möjligt som förknippas med personlig utveckling eller bara är lustfyllt.. Frågar man efter en klar definition blir svaren vanligen ganska svävande. Ibland görs kopplingar till New Age-rörelsens (vilket inte är en rörelse) olika yttringar, någon annan nämner kanske Abraham Maslows behovspyramid med självförverkligandet i toppen. Mannen på gatan kopplar aldrig ihop självförverkligande med de stora, omvälvande strömningarna eller idéerna i den västerländska kultursfären: renässansen, upplysningen, romantiken, existentialismen, kommersialismen etcetera. Det ska dock vi göra i denna bok för att få en fullödigare bild av begreppets betydelser.
Individualismen är ett faktum och ett av de tydligaste uttrycken för vår tid. Det är endast personen själv som bär ansvar för det liv hon lever. Tendensen går i riktning mot en ökad betoning av det personliga ansvaret. Misslyckanden anses vara helt hennes eget fel. Människan är givetvis ansvarig för sig själv men parallellt med samhällets sociala nedrustning, pågår också en förskjutning av ansvaret från samhället till individen. Politiken som viljans kraft till förändring av samhället sker på det globala kapitalets villkor i långt större utsträckning än tidigare. Den liberalisering och avreglering som pågått sedan 1980-talet har gett oss ett samhälle som är helt annorlunda än tidigare. Som vi ska se finns det starka politiska och ekonomiska intressen bakom ett allmänt självförverkligandebegrepp. Luddigheten i självförverkligandebegreppet lämnar utrymme åt just marknaden att göra sig till tolk för ”vad folk vill ha”.