Det fördolda samtalet

Plötsligt slår det mig: Detta är samtalet med Gud. Livet såsom det är i detta ögonblick. Just så vardagligt och konkret som det alltid är. Gud söks inte någon annanstans – om Han aldrig lämnat oss, vad vi än tror – är Han här och alltid här! Vår bristande förmåga att älska vår nästa tolkas ofta som Guds kärleksbrist, där Han oförskyllt får bära ansvar för våra tillkortakommande. Det är dock skillnad på att kunna älska och att vara älskad. Den begränsade förmågan att älska grannen är också det som gör att vi inte förmår att uppfatta oss själva som älskade. Det är inte Gud som överger oss, det är vi själva som gör det – både självkärleken och den kärlek som är utgiven åt oss. Om Gud är kärlek, måste kärleksbristen vara något helt annat.

Ljuset som alltid lyser

Artist: Peter BirkhauserLängst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett ”samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden ”drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Ett avgörande möte

 Här följer en berättelse om en av de märkligaste upplevelser jag varit med om.

Hösten 1990 gick jag tillsammans med en god vän och min dåvarande sambo till Moderna Museet för att se en utställning av Per Kirkeby. Vi kom överens om att de skulle gå runt utställningen åt motsatt håll. Jag ville helt enkelt slippa lyssna till deras kommentarer då det skulle störa min upplevelse.

Vi besåg konsten och tog därefter en promenad tillbaka till Slussen och Götgatsbacken. Vi gick in på en krog och slog oss ned vid ett bord för att vila våra fötter. Det var endast vi och två yngre män i lokalen. Först om flera timmar skulle lokalen fyllas med folk. Vi beställde in varsin öl och satt och småpratade lite om utställningen. Efter en stund förlorade jag intresset för samtalet och lät istället blicken röra sig över lokalen och de två männen som satt vid bardisken och pratade. Det var då det hände.

Plötsligt tonade männen ort, även om de hela tiden satt där helt oberörda av det som nu hände. Lokalen fylldes med ett strålande ljus, särskilt starkt just runt dem jag riktat blicken mot nyss. Min upplevelse var att detta var mer verkligt än något annat och att den vanliga verkligheten inte på långa vägar var lika verklig som ljusskenet, som uppfyllde mig helt.

En *röst* förmedlade inifrån ljuset och samtidigt inifrån mig, att verkligheten är ett sken och inte den verkliga verkligheten. Den *sa* också något i stil med att det individuella jaget endast är illusoriskt och utan egen verklighet. Istället är allt Ett. Det finns ingen åtskillnad mellan människor annat än på jagets nivå som samtidigt är en föreställning. Allt är förenat i en enda kropp, världen är en och allt är förenat i kärleken. Så löd budskapet ungefär. Det är svårt säga exakt eftersom det inte förmedlades med ord i vanlig mening utan direkt till hjärtat. Jag vet inte hur länge det pågick men någon eller några få minuter. Därefter tonade ljuset bort och den vanliga verklighetens obevekliga materialism var tillbaka. Öppningen mot den transcendenta världen var sluten.

Min vän och min sambo såg på mig och undrade vad det var med mig. De måste sett att något hänt. Jag berättade om min upplevelse men de kunde inte ta emot den. Snart nog pratade vi istället om vardagens trivialiteter. Men jag glömmer aldrig händelsen som jag snart kom att förstå som en religiös upplevelse. Det gick dock helt emot min självbild och hur jag såg på tillvaron. Det skulle ta sexton år innan jag kunde närma mig en kristen tolkning. Först då fick upplevelsen en vettig tolkningsram.