Ljuset som alltid lyser

Artist: Peter BirkhauserLängst in i mig finner jag en svårfångad känsla. Eller snarare ett tillstånd av längtan efter ett outsägligt Något. Jag sitter i det svala solskenet ute på verandan och tänker över detta. Snart ska jag åka för att träffa AÅ och ha ett ”samtal om gud” tillsammans med de andra i vår lilla samtalsgrupp.

Längst därinne finns Något som hela tiden ”drar” mig genom livet. För det mesta har jag inte direktkontakt med det. Men när jag får möjlighet att sitta stilla i tystnad och ensamhet varseblir jag Någots närvaro. Jag förbinder det med upplevelsen av att vara mig själv helt och fullt. Med sanning, skönhet, godhet, kärlek. Men också med en oerhört svårfångad upplevelse av något slags utflöde som jag vill beskriva som utgiven kärlek. Det är så nära jag kan komma Gud.

Bortom detta gives endast det ordlösa skådandet. Dit kan jag inte ta med mig något som tillhör mig. Inte heller hämta något för jaget att äga. Det är ett bländande mörker, en fylld tomhet, bortom det särskiljande jagets alla egenheter.

I kontakt med detta Något -med Gud- känner jag en stark kärlek till livet, till människorna omkring mig och det outsägliga mysterium av osynlig närvaro i världen omkring mig. En sällsam känsla av att vara hel uppfyller mig. Det finns ingenting jag saknar eller längtar efter längre, livet är fullkomligt i denna stund.

Fäbodtankar i midsommartid

Orsasjön från Litta, NäsbergSitter och ser ut genom fönstret i den gamla fäboden. Tystnaden är kompakt men kvällen är ljus och jag ser hur berget kastar sin skugga ut över Orsasjön, en mil bort.

Utsikten är magnifik, jag ser skidbacken i Rättvik genom kikaren, fyra – fem mil bort. Det är en underbar sommarkväll och jag har kommit för att följa ljusets skiftningar genom natten. Ute doftar det från slåtterängens alla blomster, medan vinden viskar allt lägre i lövkronorna. Här råder den sällsamma tystnad som endast den ostörda naturen kan skänka. Jag kan höra pulsen slå i mitt öra.

Jag hyste en förhoppning om en flödande kreativitet, bara jag anlänt och sjunkit ned i mig själv en stund. Men den kom på skam ganska snart. Skrivandet går trögt och koncentrationen är låg. Naturens närvaro är så stark att min egen natur -mitt vara- obönhörligen rättar in sig. Som vore jag genomborrad av en osynlig stämgaffel.

Det är ej jag som ser på utsikten
Utsikten ser sig själv
med mina ögon

Ovanan att vistas i den bedövande tystnaden ger koncentrationssvårigheter. Ny forskning lär visa hur naturupplevelsen får människor att skifta uppmärksamhetsform, från riktad koncentration till helhetsmottagande fascination. Detta är också förenat med en övergång från göra till vara. Att vara är inte enkelt. Om identiteten upprätthålls genom prestationer, blir det obekvämt att endast vara. Själv längtar jag ofta efter varat som tillstånd. Inledningsvis möter mig dock en tomhet som kanske skulle skrämma den ovane. Barn tycks ha särskilt svårt för ingen-tinget.

Jag hörde idag min vän AÅ citera en källa jag nu glömt, hur Gud skapade tomrummet i människan för att hon skulle fylla det med sin egen erfarenhet. En skön tanke, livsbejakande och en uppmuntran till initiativ och kreativitet. Ur tomheten kan Något ta form. Om människan skapades till Guds avbild, är både människans tomhet och kreativitet uttryck för detta. Gud skapade ur intet. Så ock vi.

Midnatt närmar sig och sommarskymningens blå blir ej mörkare än så här. Det är tillräckligt ljust för att ännu se milslångt. Här i kammaren kastar fotogenlyktan sin ljuscirkel, lagom stor för att rymma anteckningsboken jag skriver i. Tystnaden dånar obevekligt. Med jämna mellanrum går jag ut för att lyssna till vindens röst i lövverket. Det är skönt att inte vara ensam när man är med sig själv.