Att sitta på café är något jag gillar. Det brukar bli fyra, fem besök varje vecka. Lite mindre när det är varmt då jag är ute på sjön i kajaken. Då glömmer jag mig själv och alla andra för att uppgå i Allt som Är. På caféer har jag funnit en idealisk balans mellan opersonlig gemenskap och vara i eget sällskap. Inte för att jag är osocial, tvärtom, jag är mer social än de flesta. Men jag föredrar en person i taget. Just idag skulle jag få träffa någon som varit till helvetet tur och retur.
I ett sådant möte är allt möjlig. Eftersom jag inte har något behov att skydda mig, är alla frågor möjliga och alla erfarenheter delbara. Med fler människor än två blir psykologin en annan, mer primitiv än hos den enskilde. Grupper känns igen på att de är korkade i jämförelse med individer och mer präglade av spel, revirpisserier och egouppvisningar. Hittills har jag aldrig träffat på en grupp av människor som imponerat på mig på minsta vis. Hur skulle det gå till när alla vaktar sina gränser? Hur skulle de kunna låta bli när de identifierar sig med sina egon, omedvetna om vad de är bortom det?
Ett spontant samtal
En dag bytte jag några ord om den stundande valborgshelgen med servitrisen bakom disken när jag beställde min latte. Först verkade hon bli ställd och flackade lite med blicken innan hon fann sig och hittade orden. Hon skulle hänga med vänner, sa hon och att inget särskilt var planerat. Hon såg fram mot att vara ledig. Överraskande nog bollade hon tillbaka frågan, vilket jag gillade, och berättade att jag skulle grilla med några vänner. Från början var det ett sätt att vara trevlig. Men också ett erkännande av henne som en person och inte som servitris. Det lämnade en öppning för samtal till nästa gång. Jag fick min latte och försjönk i Jed McKennas ”Spiritual Warfare”.
En stund senare närmade hon sig för att plocka bort disk från de andra borden. Nu var det hon som tog kontakt och vi pratade lite allmänt några minuter. Hon avslutade med:
—Det var kul att snacka en stund.
—Detsamma, sa jag och kände mig glad över att vi tillsammans hade överbryggat den mellanmänskliga avgrunden.
Jag gissade att hon var runt några och tjugo. Hon hade långt, vågigt hår och ljus hy. Hennes ögon såg blå eller grå ut och hennes bara armar såg ut att ha spår av gymträning. Hon var väldigt vacker men det behöll jag för mig själv.
Närmare henne
Några dagar senare var jag tillbaka på samma café och hon stod återigen bakom disken när jag kom in. Det var inte mycket folk och jag tog tillfället att byta några ord. Denna gång kändes det som att jag kunde våga vara lite mer nyfiken. Artighetsfraser och trevligheter i all ära, de har sin funktion i att visa fredliga avsikter. Men de är också nycklar till ett vidare samtal, rätt använda.
Jag gör min vanliga beställning, samtidigt som jag hör mig för om hur hennes valborgshelg varit. Hon har inget emot att berätta och även denna gång bollar hon tillbaka frågan till mig. Jag berättar om grillningen med mina vänner och hur kvällen utvecklade sig. Medan jag väntar på min latte passar jag på att fråga om hennes jobb och om hon har andra jobbdrömmar för framtiden. Hon säger att hon trivs men också att hon försöker skapa en plattform för sina drömmar på sociala medier. Jag tolkar det hon säger som något mer influencerliknande jobb. Jag känner generationsskillnaden och säger att jag är mer hemma med hemsidebyggen och bloggande. Hennes reaktion är uppskattande och intresserad. Latten är klar och jag vänder mig ut mot lokalen för en plats där jag snart försjunker i bygget av den här hemsidan.
Efter nån timme passerar hon mitt bord och jag fångar henne med frågan om vad hennes sociala medier fokuserar på. Hon är först lite svävande men hon ger mig sina kontonamn så jag kan kolla själv. Hon får titeln på den här bloggen i retur.
På skuggsidan
På kvällen kollar jag in på hennes konton. Inget märkvärdigt alls, en ung tjejs perspektiv och intressen och som vill synas bland sina likar och samla på sig credd med likes och kommentarer.
Sedan hittar jag hennes blogg. Det är en helt annan historia av bacchanalisk yra, droger, hemlöshet och en utsatthet som skulle knäcka vem som helst som levt svenssonliv i villaidyllen. Jag förstår att hon är långt tuffare och mer erfaren än jag anat. Med den erfarenheten är hon knappast rädd för en främlings tilltal och inte heller för att bolla tillbaka frågorna till mig. Mina föreställningar om henne skiftar totalt och hon blir en helt annan person i mina ögon. Jag gillar att hon inte längre är den jag inbillade mig, utan långt mer komplex och oförutsägbar. En människa som hyser motsättningar och konflikter inom sig, som är uppspänd mellan gott och ont, mellan njutning och smärta, mellan klarhet och vilsenhet, mellan övertygelser och förtvivlan.
Hon blir intressant av egen kraft för att hon har en egen berättelse, en berättelse som är henne själv. Men hon är något mer än det hon är övertygad om, men som alla andra känner hon inte till något annat än sitt jag. Det är ok, hon behöver inte veta något om no-self någonsin i sitt liv. Just nu är det bästa att läka ihop efter priset hon fick betala för att kasta sig ut på vinst och förlust, eller vad det var som fick henne att luffa runt som ett av Stockholms olycksbarn på resan Helvetet tur och retur.
Erfarenheter för livet
Jag läser på ett av hennes konton att hon längtar tillbaka hem till svenssonlivet i småstaden hon kom från. Har man bränt sitt ljus i bägge ändar är det fullt begripligt. Samtidigt är livet hon söker och det hon lämnar lika falska. Jag är ganska övertygad att hon kommer ha mer lärdomar att hämta i framtiden ur sitt bacchanaliska och kaotiska luffarliv bland huvudstadens utspydda existenser, än ur vilket svenssonliv som helst. Ur det kan hon lära sig mer om livets villkor och vad människor förmår när samhället spottat ut dem som inte anpassar sig till hypnosen, normen, Matrix, hallucinationen, hur man nu vill benämna det. I villakvarteret går de hellre under än upptäcker att de också hyser en skuggvarelse inom sig med dragning åt mörker, kaos och impulsivitet.
Om hennes strävan står till det ordnade livet i villakvarteret, är det lika gott som något annat. Jag önskar henne i alla fall inget annat än att hon ska må bra, hitta det hon söker och få sina drömmar uppfyllda. Men om hon söker sanningen hittar hon den lika lite bland lyxvillor och swimmingpooler med oändlig horisont, som i de kvartar, garage och underjordiska tunnlar hon spenderat nätterna som hemlös luffare i ett iskallt Stockholm.
Våga chansa
Jag kommer att tänka på hur Livet på sitt eget vis ger tillbaka till den som bjuder upp till dans och vågar chansa. Min enkla fråga visar sig leda fram till en annan människas gåtfulla svärta och tragedi. Det som för mig är en berättelse om en period i hennes liv, är för henne något som jag föreställer mig liknar en djävulsdans, en ond dröm. Kanske det enda hon gjorde var att satsa på sin dröm, fylld med hopp om att det ordnar sig och utan tillstymmelse till en genomtänkt plan. Jag kan bara spekulera här.
Det Livet ger tillbaka ser vi säkert på olika sätt. Men jag tror att den som upplever det Livet gav i retur som värdelöst och rentav ont, har nog inte fattat värdet av de smärtsamma erfarenheternas transformerande förmåga och användbarhet. Hur hon som gör min latte ställer sig till detta, vet jag ingenting om. Förhoppningsvis ser hon skönheten i Livets komplexitet när det gått några år. Mer än så behövs inte.