Identitet är en idé utan verklighet

9 maj 2022

Låg barfota i gräset och läste i solen där älven mynnar ut i Siljan. Någon timme tidigare hade jag suttit på café med en latte och skrivit på en artikel om tid. Jag var egentligen på väg hem nu men jag hade ingen brådska alls. Några hundägare passerade längs älvbrinken och i skogskanten på min andra sida, passerade en och annan cyklist på väg hem efter jobbet. Jag njöt av att inte ha några ”måsten”. Några få rutiner har jag ännu kvar men om jag äter middag klockan 16 eller 21 spelar ingen roll alls.

När jag väl började gå hemåt var jag helt i min egen värld och kände mig väldigt avslappnad. Min stämning påminde om att sitta i djup meditation, med sinnet tömt på bakgrundssurret som annars fanns där. Närvaron var fullkomlig när insikten kom: –Det går inte att skilja på om världen befinner sig ”därute” eller ”härinne” såsom medvetande. Ju mer jag iakttar mitt sinne, desto tydligare upplever jag hela omgivningen, vägen, trafiken, ljuset, himlen tillsammans med mig själv, min sinnesstämning, som att allt är ”härinne” såsom medvetande. Känslan av det som är ”därute” känns mer som om det passerar genom ett ”filter” som får det att kännas distanserat, som bakom glas. Jag märker att jag kan skifta mellan att uppleva allt som vanligt där världen befinner sig utanför mig. Men om jag riktar uppmärksamheten in mot mig själv befinner sig världen ”innanför”. Jag tänker att det jag upplever kanske bara är en naturlig fortsättning på den väglösa vägen av uppvaknande.

Gravitanten

Du med alla dina du
Och mitt ibland er
det mellanrum
du inte känner

Av vad är den grund
din rese bygger sig ifrån,
vem har dig som sin
ordonnans?

Av vad är det tomrum
du vill tro
är fyllt med dig?

10 maj

Återupptar läsningen av Rupert Spira: ”The Nature of Consciousness. Essays on the Unity of Mind and Matter”. I det nionde kapitlet skriver han om ”Den utåtriktade vägen: upphävandet av åtskillnaden mellan medvetande och objekten”. Han beskriver tre steg av den spirituella vägen. Det första är att att undersöka egots eller det separata jagets, grundläggande natur genom att skilja mellan dess innehåll och medvetandet självt. Det låter komplicerat men är i själva verket en rätt enkel uppgift för den som mediterat regelbundet en tid.

Det andra steget innebär att när medvetandet frigjort uppmärksamheten från dess objekt, kommer medvetandet flöda bakåt, in mot sig självt där det kommer till vila och känner sig självt som all-närvaro och obegränsat vara.

Det tredje steget har jag svårt att greppa. Men å andra sidan kallar jag inte mig själv för Upplyst. Jag är bara i början av den väglösa vägen men befinner mig i alla fall på den som ”spiritually awake”. Spira skriver att när medvetandet till fullo inser sin all-närvarande och gränslösa natur –det vi kallar Upplysning– har syftet med att göra skillnad mellan medvetande och dess objekt uppnåtts. I den processen upptäcker vi att medvetandet inte bara är det närvarande vittnet inför vilket allt utspelas, utan själva den rymd eller fält vari allt uppträder.

Jag känner igen det tredje steget från gårdagens upplevelser. De första två är redan del i min vardag. Det är fascinerande hur en ny erfarenhet på den väglösa vägen stämmer perfekt med beskrivningen från någon som gått före och samlat sina reflektioner i en bok. Slumpen, skulle jag sagt förr men jag har lärt mig att det går att ”avlyssna” universum (i brist på bättre ord) med tilliten. Allt som är, är exakt som det ska vara.


Nu är det sent på kvällen och den här texten är klar sedan ett par timmar. Jag hänger på ett diskussionsforum som jag funderar på att gå med i och funderar på om jag ska ha med ett citat som signatur i mina kommande inlägg där. Jag slår upp ”I Am That” av Nisargadatta Maharaj på måfå och hittar detta: ”Destroy the wall that separates, the ’I-am-the-body-idea’, and the inner and the outer will become one.”

–Slumpen, någon?

Lämna ett svar