”There is a simple, obvious truth: there is no such entity as ’me’. There is no self at all, as in zero. There is only life flowing freely as one reality. Life just is. It is so simple that we miss it. We don’t stop to look at what’s always happening. Because of this omission, each person in this world is born into a prison, and spends their entire life feeding, protecting and trying to build and redeem something that was never there to begin with. This is the engine of all human chaos.”
Ilona Ciunaite, Elena Nezhinsky: Gateless Gatecraschers, Liberation Unleashed 2012.
Att vara spirituellt Vaken kan vara lite knepigt. Det är att befinna sig i två olika världar samtidigt. Som att vakna upp i Platons grotta, medveten om att kedjorna som fjättrar en vid skuggornas spel saknar lås och går att ta av, men inte veta var utgången är. Samtidigt som alla andra är övertygade om att skuggspelet är verkligheten och allt du säger får dig att framstå som en dåre. Som att vara Neo i filmen Matrix efter han tagit ”The Red Pill” men innan han fått grepp verkligheten bakom ”The Matrix”. Som att inse att ”jag” är grundat helt och hållet på föreställningar och därför inte kan vara objektivt sant. Och som i citatet ovan, hela livet ha känt ett subtilt skavande någonstans, att det är något som inte stämmer här, som alltid undflyr uppmärksamheten men avslöjar sig genom ett kvardröjande tomrum.
I den vanliga världen är allt just som vanligt. Ingenting alls skiljer hur den är nu från hur den var igår, för ett år, tio år, femtio år sedan. Allt är exakt detsamma. Allt följer samma banor av orsak och verkan. Människor lider av samma konflikter som alltid, samma egenintressen och föreställningar om motståndare och fiender som alltid. Inte ett hårstrå har rubbats ur sitt läge. Summan av lidandet är helt i proportion till hennes självbild.
I den andra världen är allt exakt som det ska, eftersom inget kan vara annorlunda. Där finns ingen annan tid än nu, endast det innevarande ögonblicket. Ingen ”härinne” som ser på världen ”därute”, inget ”jag” eller ”andra”. Inga konflikter eller personliga brister, inget ”bra” eller ”dåligt”, ingen friktion mellan subjekt och objekt. Jag upplever mig själv och världen nondualistiskt, som hel och där all form av uppdelning i separata ting och individer är skenbar.
Meningen är att komma vidare men jag vet inte riktigt hur. Kanske är det en egen process, eller så är det jag som ska driva fram förändringen. När jag läser svaren Nisargadatta Maharaj i ”I Am That” ger på sina besökares frågor, slås jag av hur extremt radikala och samtidigt självklara de är. Intellektuell förståelse är en sak, en helt annan är att handla med ökad medvetenhet och insikt om att jag är svaret, tänker jag. Vägen mot uppvaknande och Upplysning handlar inte om att tillägna sig mer kunskap, tvärtom. Det är alldeles för mycket samlad kunskap som står vägen för insikten om att jag och alla andra redan är Buddha. Kunskap vi identifierar oss med, som vi kallar ”jag”. All bråte skymmer sikten inåt. Vi behöver av-lära oss.
Inom kristendomen kallas denna väg mot insikt för ”Via Negativa”. Den tyske munken och mystikern Mäster Eckhart hävdade att Gud är den fullkomligt annorlunda, och därför kan Gud bar beskrivas utifrån vad Gud inte är. Varje egenskap som tillskrivs Gud fungerar begränsande. Om Gud är den fullkomligt annorlunda, kan inga egenskaper tillskrivas Gud. Eckhart formulerade det: ”Gud är bortom gud” och menade att Gud inte kan vara det vi föreställer oss. Annars kommer vi skapa en gud som är kommen ur vår avbild. Denna väg till insikt kallas Via Negativa och densamma kan tillämpas även för att se människans väsen. Att vara identisk med sitt jag/ego är som att leva hela sitt liv i två dimensioner, som på ytan av ett papper. Den Upplyste lever i tre dimensioner, men det kan inte den jagidentifierade personen ens föreställa sig vad det innebär.
Inom buddism, taoism och hinduism förekommer motsvarande sätt att tränga bakom jaget/egot och den konkreta verklighetens illusoriska natur. Inom t.ex Advaita Vedanta (en ”gren” av hinduismen inriktad mot nondualism) uppmanas eleven att utforska vem hon är för att se om hon kan komma fram till någonting som är sant, något som äger absolut verklighet. Han eller hon får i uppgift att besvara frågan ”What am I?” Detta är en effektiv och radikal väg mot Upplysning. Om eleven är enträgen och är ärlig i sitt sökande efter sanningen, om hon inte stannar upp och ryggar inför svaren, kommer hon förr eller senare fram till sanningen.
Den amerikanske författaren Jed McKenna (en pseudonym det råder delade meningar om vem det är) utvecklar en egen variant av Via Negativa, där skillnaden mot Advaita Vedanta är att han tycker man ska besvara frågan i skriven form istället. Han menar att det kan gå mycket snabbare om du får tankarna ur huvudet, så nya tankar utvecklas ur de nyss formulerade. Han tar också hjälp av begreppet Memento Mori: ”Kom ihåg att du är dödlig” och menar att man ska tänka på sin död som verklighet. Om den egna döden inses och att den kan komma vilket ögonblick som helst och i vilken form som helst, kan man mycket bättre ta vara på livet och prioritera långt bättre än om döden är något som bara drabbar andra. Det kan ju verka som en trist och glädjedödande inställning. Men det fungerar tvärtom: när all bullshit skalats bort finns det mycket större utrymme för glädjen, skönheten, sanningen och kärleken att manifesteras på. Den kommer nämligen av sig självt när jaget/egot kniper igen och håller sig i bakgrunden.
Till skillnad mot västerländsk forskning om medvetandet och dess fokus på teoretisk kunskap, modeller och simuleringar, är österländsk psykologi inriktad på att erfara och uppleva, svaret. Den västerländska forskningen är sorgligt efterbliven när det gäller kunskaper om medvetandet. Här har vi hållit på och forskat om psyket och medvetandet i hundrafemtio år och har fortfarande inte en susning om vad medvetandet är eller uppstår. I Asien har man ägnat sig åt att forska om medvetandet i två och ett halvt tusen år men vi anser inte den kunskapen är värd någonting. Munkar, nunnor, yogis och gurus äger kunskaper om medvetandet som vi inte ens kan föreställa oss. Vi betraktar deras erfarenheter med en attityd som bara visar hur okunniga vi är. Vi skapar visserligen ”nya” psykoterapeutiska tekniker men i stort sett gör de samma sak: lappar ihop jaget/egot så att vi kan fortsätta i vårt halvvakna tillstånd med arbete, konsumtion och ett aldrig tillfredsställt ”självförverkligande”.
Det är vetenskapen själv som förhindrar verklig kunskap om medvetandet. Den vetenskapliga metoden ställer krav på objektiva, mätbara resultat som ska kunna upprepas av andra forskare. Men medvetandet går inte att iaktta någon annanstans än hos iakttagaren själv. Det enda medvetande som är verkligt är det egna. Ingen annans medvetande går att observera direkt. Vetenskapen hindras av sina egna krav på vetenskaplig metod från att forska direkt på medvetandet. Återstår endast att skapa teorier utifrån indirekta observationer. Men hur mycket de än letar i hjärnan efter medvetandet, är det inte detsamma som att erfara det. Teori är inte verkligheten – det är endast kartan. Om något så påminner vårt sätt att närma oss medvetandet mest om Platons grottmetafor.
Jag vet aldrig riktigt vad jag ska skriva när jag börjar. Jag har ofta en tanke men vart den landar i slutänden är inget jag vet när jag börjar. Ofta är skrivandet ett sätt för mig att tänka en tanke till slut. Jag kan inte göra det i huvudet. Därför blir jag ofta överraskad av hur texten vecklat ut sig. Denna text startade med ambitionen att borra ner mig i rubrikens ”Destroy Me”. Istället ser jag att jag skrivit mer om forskningens inställning till österländsk kunskap om medvetandet. Det kan ju verka konstigt men det var mycket enklare att skriva om mina åsikter i ämnet, än att faktiskt komma upp med några egna insikter om jaget/egot och dess illusoriska verklighet. Det är varken första eller sista gången det sker. Det är en ständig brottningsmatch att försöka hitta ett sätt att uttrycka i ord det som pågår på insidan.