Mitt uppvaknande föregicks av en period då jag sökte förändring. Men det handlade om att jag ville byta yrke. Jag var bara en armerare och visste absolut ingenting om ”Spiritual Awakening” vid den tiden eller vilka konsekvenser det innebar. Mellan 2012 och 2018 jobbade jag som armerare på NCC i Stockholm och Mälardalen. Mitt jobb var att sätta samman armeringen i stora betongkonstruktioner. Jag var med och byggde reningsverk, broar, tunnlar, värmekraftverk mm. Men jag började känna att jag var färdig med det och ville göra något annat de sista åren jag hade kvar på arbetsmarknaden.
Jag minns att jag tänkte mycket kring detta, samtidigt som jag armerade olika delar på värmekraftverket i Upplands Bro. Det tog över en månad att komma på idén att jag skulle jobba med att hjälpa andra människor framåt i sina liv. Jag kände att jag ville dela med mig av mina erfarenheter, från yrkeslivet men också från min egen livsresa. Jag ville också slippa ligga borta på jobb under veckorna och istället jobba på hemorten. Jag hade valt byggjobbet för att jag tjänade bra med pengar men det skedde till priset av ett begränsat socialt liv. Vi hade det bra materiellt sett, fattigdomen bredde dock ut sig i anden. När jag kommit fram till mitt nya mål, var det nästan som ödets krafter trädde in. Företaget visade en stor förlust så de började säga upp ett hundratal personer, inklusive mig. Nu var bollen i rullning utan min förskyllan.
Hemma berättade jag om mina planer och även att jag skulle bli uppsagd men att det underlättade förändringen. Jag ville i alla fall se uppsägningen som en möjlighet och inte ett hot. Att jag ville börja jobba på hemmaplan var något som efterfrågats från min familj sedan flera år. Det som gjorde det svårt att byta var att vi skulle få avstå en del av de inkomster jag hade. Byggnadsarbetare tjänar bra, särskilt i Stockholm. Men svaret på min plan chockade mig. Jag vill inte lämna ut några privata detaljer men resultatet blev att jag och min sambo separerade efter tjugo års förhållande.
Krisen kom som ett expresståg på bara några få minuter, då jag både insåg vad som höll på att hända, samtidigt som jag inte kunde ta in det. Plötsligt var allt som utgjort mitt liv på väg att försvinna. Jag ville bara göra något annat de sista arbetsåren. Men nu är jag både uppsagd och har förlorat mitt förhållande på mindre än en vecka.
Det är svårt att beskriva vad som sker i en kris av den magnituden. Jag minns chocken och avgrunden som öppnade sig, nästan bokstavligen inom mig. Jag minns smärtan och min djupa förtvivlan. Jag upplevde något som liknade en vision, där jag såg mig själv falla ner i en kolsvart avgrund, en avgrund på insidan av mig själv. Jag minns också att jag längst ned i den avgrunden efter en tid såg små, små ljusglimtar – nästan som stjärnor- längst ned i botten på avgrunden. Jag minns också att den jag såg falla var en del av mig själv som var förenad med ”rustningen”, alltså något som utgjorde mina försvar. Jag kände en intensiv önskan om att när allt detta var över och jag läkt, att denna del av mig inte skulle återvända utan stanna kvar därnere. Tiden som följde var jag hudlös som aldrig tidigare och min sorg var intensiv under ett par månader. Jag levde ut den på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort, inget skulle hindras från att komma ut. Efter den fasen kom vreden, ett furiöst raseri som jag inte heller höll tillbaka. Tack och lov för att jag hade långa resor till och från jobbet. Bilen var mitt alkemiska kärl där processen mot den jag var på väg att återfödas till, tog sig det mest intensiva former och uttryck. Jag kan se stora likheter mellan min process och de hemliga läror de medeltida alkemisterna ägnade så stor möda åt. Från att ha levt ett vanligt egoinriktad liv som alla andra, befann jag mig nu i något som jag endast kan likna vid arketypernas eller gudarnas våld. Hela processen var så djup och omvälvande, full med insikter, omvärderingar, och kom att beröra så mycket av mitt liv, vem jag var, vad jag kommit att uppfatta som sant och riktigt. Det var en slags spirituell atombomb som smällde av i mitt ansikte den där dagen. Det kom att bli en total omprövning av mitt liv, mig själv, av relationer och vad som egentligen var sant. Men om detta inte hänt, skulle heller inte mitt uppvaknade ha skett och den transformation som följde och som ännu pågår efter tre och ett halvt år. Så här efteråt ser jag att jag hade en enorm tur och att inget bättre kunde ha hänt än detta uppvaknande.
En tydlig skillnad är hur grundligt förankrad jag numera är i – jag vet inte ens vad jag ska kalla det men i brist på annat kallar jag det- mig själv. Men det är inte samma ”jag” som innan, långt ifrån. Jaget är mer som skådespelaren i en pjäs och samhället är scenen där pjäsen ”verkligheten” utspelar sig. Nu ser jag den bakomliggande verkligheten där ingenting någonsin förändras, där ingenting varken är bristfälligt eller överflödigt och allt är exakt som det ska vara.
Min absolut vanligaste upplevelse av mig själv, mitt liv idag, världen omkring mig och andra människor, är en känsla av frid, glädje och harmoni. Det är en inre frid som inte har någon orsak i den yttre världen. Min upplevelse av världen kommer inifrån mig själv och jag tror att detta är den jag är. För mig är världen vacker och människor likaså.
Jag är så gott som alltid i balans. Jag har inte längre känslor som skuld, skam, mindervärde, självtvivel, åldersnoja, med mera. Jag känner mig inte osäker i mötet med människor, kända eller främmande. Jag har inget behov av att vinna, att ha rätt eller glänsa. Jag har ingen ambition att smälta in eller vara en del av sådant andra tillhör. Jag går min egen väg både i gemenskaper och i mig själv. Jag undviker att tillhöra grupper alltför mycket, då lojaliteter inte är förenligt med självständighet och autenticitet. Jag tänker själv och omprövar gamla uppfattningar om sådant de flesta tar för givet: tid finns inte utan skapas i människors medvetanden, jag tror inte att det finns ett True Self människor kan finna när de vill bli mer autentiska och mindre false self. Bara No-Self. Individen är bara åtskild från andra och livet som helhet därför att den identifierar sig med sinnet, ”mind” vilket är ungefär detsamma som egot/jaget. Allt är Ett och det är ”mind” eller sinnet som hindrar dem från att inse det. Uppvaknande och Upplysning kan inte nås genom att sträva, skaffa mer kunskap, gå på kurser eller bli expert på meditation eller yoga. Det är bara mer bråte som ytterligare hindrar dem från att se vad de är.
Jag har en genomgripande tillit till livet och jag accepterar livet som det är. Ingenting kan hållas kvar. Om det är tragiskt gör det bara livet och världen vackrare. Allt är som det är för att det inte kan vara på något annat vis. Det har inget med rätt eller fel att göra.
Min upplevelse av kärleken och förmågan att älska är helt förändrad. Kärleken är inget som varken kommer av, eller ryms inom parrelationen. Kärleken är en facett av Livet självt, Varat, Atman/Brahman, No-self eller vad man nu vill kalla det. Dess andra framträdelseformer är Sanning och Skönhet. För den som vaknat upp står ingenting i vägen för livets framträdelseformer.
Mitt uppvaknande kom i samband med en ordentlig existentiell kris. Det är en vanlig anledning till uppvaknande. Jag kan se att jag varit med om sådana uppvaknande tidigare. Men tyvärr var jag inte medveten nog för att ta vara på det, så efter en tid återgick jag till att vara den jag var innan. Den senaste gången gjorde dock ett mer permanent avtryck och jag upplever att transformationen är konsoliderad och bestående.